Usch. Skriver gör jag ju inte mycket nu av iaf.. Det har varit mer eller mindre konstant ångest sen jag kom hem. Hemresan gick bra, förutom att skitterminalen som Lufthansas flighter går från verkligen är SKIT! Men bra plats på flyget, lagom kort tid på mig i Frankfurt och bra plats sista biten hem. Men vad hjälper det? :P

Jag är alltså 3e reserv på veterinärprogrammet vilket då innebär en ganska god chans att komma in. Jag har alltid velat bli veterinär, jag har i några omgångar lagt ner den drömmen eftersom jag trott att det varit omöjligt för mig att komma in, men ibland har hoppet ändå tänts. Sen jag började i Skara har jag ju dock lagt ner drömmen igen och intalat mig själv att det är min andra livsdröm som är den rätta. Jag ska jobba med utrotningshotade djur och leva ett grymt givande liv, även om det såklart skulle bli tufft att få jobb. Drömmar om att jobba med djur i rehabilitering av människor (ffa psykvård och kriminalvård) fanns ju där med och jag har mer o mer börjat fundera på det också. Sökte ju några psykologikurser nu som jag tänkte läsa parallellt bara för att psykologi är så spännande och intressant. Precis innan antagningsbeskeden kom drömde jag en ack så härlig dröm om hur jag jobbade med det och livet var sååå gött. Och nu måste jag tillbaka till min första dröm. Det är lite omtumlande bara. :P

Sen ställs jag inför ett av mina svåraste problem. Jag får panik när jag känner mig låst, när jag sitter i situationer jag inte kan ta mig ur. Jag vill kunna komma o gå som jag vill, vara hemma en dag bara för att jag känner för det, inte behöva göra saker som jag bestämt att jag ska göra och åka hem 3 timmar tidigare eller stanna 3 timmar längre än planerat. Det har varit super med min pågående utbildning, för jag har vetat att jag måste göra något mer efter den. Perfekt! Massa år på mig att låta bli att bestämma vad jag ska göra av mig! Planen var ju nu att gå sista året, kanske skippa exjobbet o åka till USA o jobba en sväng, sen tillbaka o läsa några av de andra kurserna o göra exjobbet då. Sen hitta en bra master o läsa det.

Om jag börjar på veterinär så är det det jag blir. Visst finns det massor med olika jobb att välja på, men allt annat än veterinär kommer ju gå bort. Jag kommer vara planerad i resten av mitt liv. Tror det är det som gör att jag får mest ångest. Det blir så bestämt. Så ritat i sten. Även fast jag vet att det egentligen inte är så. En stor del av det är säkert också flytten det innebär. Lång flytt igen till ett ställe där det är ganska svårt att få lägenhet och jag vet ju inte alls med hur kort varsel jag kommer behöva flytta. Än värre blir det av att den delen av Sverige ger mig ångest enbart pga hur jag mådde sist jag bodde i krokarna. Blä!

Samtidigt känner jag ju att jag kan ju inte tacka nej till det här, oavsett orsakerna. Som veterinär kommer jag få jobb, med en bra lön. Trygg framtid kan man liksom inte tacka nej till. Men det kanske är dags att ta itu med alla gamla issues som börjar kika fram igen. Och så ska jag ta tag i det hela och kolla om jag kan få lite uppskjuten studiestart och gå klart mitt sista år i Skara ändå....

Huga! Tänk om jag kommer in! Tänk om JAG faktiskt blir veterinär? Det är en helknasig tanke. Ena stunden känns det så sjuuuuuuukt rätt så det finns inte, nästa så vill jag bara kräkas (eller värre). Vad gör man om man inte klarar utbildningen? HUGA som sagt!