Jag hade inte hunnit skriva något även om jag hade velat den här veckan. Snacka om fullt upp, fast på ett bra sätt! Skolan har börjat och första veckan innebär ju inspark av nya 0or. Tyvärr vann inte mina barn den här omgången men de kom 4a och det var iaf andra året i rad som mitt lag vann Richards affärsidétävling! Woohoo! :)

Mer om allt detta senare dock. Alldeles för mycket för just precis nu, det är fest, rave, onda knän, stulna souvenirer, sorgliga farväl, fame factory, sportdryck, missade föreläsningar, gräl, toastmasteri och efterfest till halv 5... Det jag ska skriva om är att min snälla mamma kom ihåg att spela in säsongsfinalerna av So you think you can dance utan att jag kommit ihåg att be om det. Så jag har haft lite maraton nu ikväll o sett på de två avsnitten. Sååå ruskigt duktiga dansare så det finns inte! Och man skaffar sig ju favoriter genom åren även om jag inte följt alla säsonger sådär superslaviskt, förutom första.

Och det är just första säsongen som det här ska handla om. Mamma sa att hon alltid blir så impad av killen i "vinjetten" som hoppar ner på huvudet, så jag tänkte hitta ett klipp på youtube o kikade på wiki för jag mindes inte vad han hette (även om jag såklart mindes honom mer än väl). Kom då även att tänka på Craig DeRosa som var först att åka ut om jag inte minns helfel. Hans solo var så jävla bra att jag bara satt o rös, det var liksom då jag insåg hur mycket jag älskar dans. Inte för att jag dansar själv mer än på krogen, men jävlar vad jag älskar bra dans ändå! :D När han var klar så sa en i panelen att det var bland det bästa han sett men att Craig nog skjutit sig själv lite i foten för han trodde inte att folket skulle förstå briljansen i hans dans... Och mycket riktigt så åkte han ju ut.

Det var dock inte bara själva dansen som gjorde mig helt tagen, utan även musiken. Det var tack vare detta solo som jag verkligen upptäckte Lifehouse och deras mest fantastiska låt Everything. Titta, lyssna och njut!