Jag tänkte faktiskt köra ett eget bidrag i kampanjen #prataomdet. Det känns dock nästan lite dumt på snudd till hånfullt eller nåt. För ju mer jag tänker och funderar på det, desto säkrare blir jag på att jag faktiskt inte har något att prata om. Jag har aldrig gjort något jag faktiskt inte velat, jovisst har jag "ställt upp", men aldrig på ett sätt som inte kändes 100% ok. Visst kan jag ångra vissa inte så väl valda nätter, men det var ju för att jag dagen efter insåg att mitt val kanske inte var så väl valt, inte att jag kände mig tvungen att göra något jag inte för stunden faktiskt ville göra. Och det tänker jag då inte belasta någon kille som inte förtjänar det med.

Visst var ett av mina ex en sann jubelidiot, och visst tjatade han på en hel hög med otrevliga vis, men jag kan inte minnas något tillfälle då jag gav med mig och inte kände att det var ok. Ärren från det förhållandet ligger på ett HELT annat plan. Men visst är han en sån som det nog borde pratas om. Jag har bara inget att säga. Kanske har jag förträngt det, men jag tror inte det, jag tror bara att jag tack o lov faktiskt inte har något att prata om när det gäller honom som handlar om den här kampanjen.

Men det känns ändå viktigt att de som inte har något att prata om, pratar om det också. Så att folk ser att man inte MÅSTE ha sådana erfarenheter. Att det finns många tjejer och killar, kvinnor och män, som faktiskt visst respekterar ett nej. Dock tycker jag, att man måste uttala sitt nej (om man är i en position att man kan.. är man drogad kan man inte, om man har en kniv mot strupen vågar man nog inte, och det finns fler sådana situationer...), för ingen kan läsa tankar och var man med på det från början så kan ingen veta om man ångrar sig mitt i, förutom en själv. Dock blir det ju ett problem om man inte vågar säga sitt nej för att man är rädd för vad som händer då. Men att inte ge tjejen/killen chansen att respektera ens nej, ja det känns på något vis också respektlöst. Mot både en själv och den andra. Om det hade handlat om mig, och jag efteråt fått reda på att en kille ångrat sig mitt i men inte vågade säga nej, hade jag blivit otroligt ledsen och faktiskt även känt mig kränkt. Att jag aldrig fick chansen att visa att jag visst hade respekterat det.

Jag vet att just den biten kan vara jäkligt klurig. Men det är därför vi pratar om det, eller hur? :)

Sen så om man ändå var med på det, hela vägen, men ändå ångrar sig dagen efter, så är det helt okej också. Man behöver inte göra det till någon stor grej, eller försöka vrida det till att man gjorde något mot sin vilja bara för att på något sätt stilla sin egna ånger. Lär av dina misstag helt enkelt, men beskyll inte någon annan för att ha "tvingat" dig till något om du då, just precis då, faktiskt var med på noterna. Dåliga val gör vi alla i olika situationer på olika håll i livet. Och det behöver inte vara en större grej än så.


Kanske inte så intressant, men jag har iaf dragit mitt strå till #prataomdet.