Idag frågade Tamara om jag ville hoppa eller dressyra, så jag tänkte att det var bättre att ta omotivationen vid hornen och dressyra. Så iordning med Monet o så ut för ett dressyrpass på henne. Inte det minsta strålande nånstans måste jag säga. Vissa glimtar då det gick bra men överlag så nä. Jag bestämde mig dock för att inte ge upp utan helt enkelt se till att jag rider henne mer så att vi kanske får ordning på det istället. Problemet är att jag måste ha en väldigt väldigt stilla hand, i kombination med att hon gärna provar att skita i en och springa över tygeln, vilket hon inte får göra heller bland annat pga alla issues hon har från sin tidigare "utbildning" som var helt åt helvete. Och jag får inte ihop det i det läget, dels bara konceptet eftersom mycket av det går emot allt jag lärt mig tidigare och tagit med mig, men även för att jag faktiskt bara inte kan. Jag vet liksom inte vad man ska göra med en häst som verkar hysa förakt mot något så grundläggande som ett ledande tygeltag...

Nåja. På något mirakulöst sätt lyckades jag avsluta med ett par riktigt bra travlängningar. Alltid nåt?

Sen skrittade jag runt och väntade på Dreamy + ryttare för en skrittsväng upp för berget som omger två sidor av gården. Det börjar med en rejält brant backe och sen blir det rätt mycket flackare och så vänder man tillbaka på andra sidan berget och där finns en underbar liten gräsplätt där människorna kan njuta av den helt fantastiska utsikten och hästarna mumsa lite gräs. Ditvägen gick superbra och Monet var riktigt duktig. Det var helt underbart att sitta där på henne och bara njuta en stund. Nån dag MÅSTE jag få med mig kameran upp och ta några bilder...

På hemvägen var Monet lite mer på tårna, och jag fick bara en väldigt stark känsla av att jag borde hoppa av och gå resten, så det gjorde jag... Monet fortsatte vara lite mer på tårna men verkade slappna av allt mer, tills vi var halvvägs ner för den brantare backen då hon flyger runt mig i något konstigt luftsprång och sen försöker resa sig ett par gånger... Sen fortsätter hon pipa lite och skuttar runt en gång till innan vi är helt nere. Hela tiden med öronen spikrakt framåt så hon var väl helt enkelt glad över att ha fått ätit lite gräs.. :P Jag är GLAD att jag inte satt på, för hon är allt annat än säker på foten, igår gick vi nästan omkull två gånger på stallplan när vi gick över ett traktorspår på väg in och ut ur hoppbanan...... Med mig på ryggen är det inte säkert att vi hållt oss på fötterna med tanke på att hon hade vissa svårigheter även utan min vikt. Ibland är det bra att lyssna på sin intuition!

Men underbaraste bästaste Dreamy!!! Hon rörde inte en ögonfrans ens, trots att det brakade loss bakom henne. Andra gången for Monet dessutom nästan rakt in i Dreamy med rumpa mot rumpa.. Hon bara gick vidare och frustade avslappnat, helt 100% säker på sin plats i livet och vad som behövdes av henne. Ni hästfolk vet nog vad jag menar när jag skriver att man verkligen KÄNDE kärleken och stoltheten hon skickade ut till alla i närheten. Jag och hennes ryttare (som också var den som köpte Dreamy 2004 men har skänkt henne till T) blev nästan tårögda över resan den hästen gjort. Det är helt otroligt underbart. :)

Efter lilla skritturen var mina batterier verkligen helt uppladdade igen, det var SÅ härligt där uppe! Och det kändes inte tråkigt med ridningen heller. Synd att den känslan inte höll i sig längre, för nu sitter jag här o är lite bitter igen och ser inte fram emot nästa pass. Blä! :(