Så var tiden kommen för att ännu en ängel ska ta sin plats på de evigt gröna ängarna i hästhimlen. En ängel som egentligen redan var just en ängel även här på jorden.

Jag har sååå mycket att tacka herr Glassen för, för utan honom hade jag aldrig hittat till det lite lagom knäppa stallet i Härryda där jag hittade både fyr- och tvåbenta vänner som blivit livslånga vänskaper och där jag fick en plats där jag kunde vara jag. Jag vet ärligt talat inte vart jag varit idag om det inte varit för det stället! Och det är alltså ena hästen som finns på bild i mitt inlägg med misslyckade ridbilder.

Det började hösten 2000 med att jag svarade på en annons som Glassens ägare hade ute om medryttare, jag förstod dock omgående att han inte var något för mig då spralliga hästar inte var min kopp te. Ägaren L gav dock min mailadress till Corros ägare, och så fick jag ett mail från fjordingen Corro som behövde en till extramatte. Tack gode gud för det! :)

Glassen blev ju dock även han en bekantskap, skräckblandad förtjusning kan man säga, för då var jag ganska ohästvan om man jämför med nu. Ridskolan och några få privathästar bara. Och glassen hade egna idéer om livet och även om jag lärde mig att han inte var så farlig som han såg ut att ta in o ut från hagen så tänkte jag att jag ALDRIG skulle sätta mig på honom. Efter min vistelse här i USA 2004 då jag ridit lite ystrare hästar hade jag dock modet med mig och vågade mig ut på en tur! Yiihoo vad det gick undan bitvis. Strålande var det inte, men ägare L lät mig göra det och jag överlevde det, helskinnade och välbehållna kom vi hem. :) Sen satt jag dock inte mer på honom på ett ganska bra tag.

Minns inte exakt när det var, men sen en dag så hade väl jag ingen häst att rida och L föreslog att jag skulle ta Glassen upp till paddocken med någon annan som skulle dit och rida honom. Hoppsan men visst OK varför inte? Och det gick bra, så fler gånger blev det och vips så red jag honom ett par gånger i veckan. Jag red aldrig längre rundor ute på honom, det vågade jag inte. :) Men till o från paddocken var ändå en bit, och ibland tog vi någon extra liten runda. Det var så otroligt bra för mitt självförtroende att jag fick rida denna underbara häst, som jag en gång lovat dyrt och heligt att aldrig sätta mig på. :)

Dessutom var han en så otroligt mysig häst att ha o göra med. Snällare än snällast på stallgången och aldrig något krångel. Lite ont i magen ibland och lite bråttom in eller ut från hagen nu och då, men var man bara med på hans rutiner var det aldrig några problem. Han kunde klockan och började alltid gnägga på oss när klockan blev hödags på kvällen, sen exakt en kvar senare gnäggade han igen för då var det ju dags för kraftfoder. :)

På sitt egna lilla vis lärde han mig MASSOR! Och han kommer vara otroligt saknad, för vi är många som haft nöjet att få vara vänner med honom och finnas i hans stora hjärta och ha honom i våra. Kärt barn har många namn sägs det ju, och om antal namn är något tecken på hur kärt barnet är så är Glassen otroligt omtyckt, vad sägs om Gösta, Klas eller Klasson för att nämna några? Min personliga favorit är dock Klas Banan, som jag inte alls vet varför jag kallade honom, det bara blev så nångång och passade rätt så bra på något sätt.

Underbara underbara djur.
TACK för att jag fick vara en av dina tvåbenta vänner. TACK för att du lät mig sitta på dig. TACK för allt du lärde mig. TACK för all kärlek du gav mig.

Du kommer alltid och för evigt finnas i mitt hjärta.
Vila i Frid älskade vän.