Tyvärr fick Roland inte komma med hem idag. De ultraljudade honom och han hade inte bara urinsten, vilket oftast går bra att operera ut, utan även njurstenar i ena urinledaren, vilket an sällan ens försöker göra något åt på yngre marsvin. Så det var inget snack om saken. Jag kunde få ta hem honom o stödmata för att få säga hejdå men nä, det förlänger bara det svåra för oss alla. Så han fick först en lugnande spruta och stensomnade, liggandes i mit knä, helt bedövad blev han (reflexer som kollades som man även kollar när man kontrollerar att bedövning tagit vid slakt). Sen flytta bort till bordet och en spruta till varpå det bara tog några sekunder innan han var helt borta. Och jag fick sätta mig i bilen med en tom resebur.

Tänk vad ont det kan göra med ett så litet djur.
Men samtidigt känns det redan bättre för det fanns inget att göra och tidigare behandlingar hade troligtvis inte hjälpt särskilt länge om de satts in. Ångesten och oron över honom är skön att slippa också, om man ska vara sån, och det ska man väl.

Nu ska vi bara se hur lilla Glenn hanterar det hela innan jag bestämmer mig för en lösning åt honom.

Tack för alla hållna tummar och tankar. :)