kändes som att det var skitlängesen jag red när jag skulle till stallet i lördags. det var det ju inte, men jag red ju bara fredagen helgen innan o det passet gick inge vidare alls. pga att hopparna skulle iväg o tävla o att det ändå var möte på lördagen så ändrade vi dag så vi hade DSen på lördagen. Lasse hade gått med en annan elev två dagar (Lena var sjuk), vilket hade gått sådär enligt eleven själv, och sen hade hon ridit på torsdagen vilket gått skitbra. Framridningen kändes riktigt bra, han kändes mjuk i rörelserna i traven vilket han inte brukar göra. dock kändes inte galoppen så bra som den brukar men ändå inget fel på den. inga spänningar kändes det inte som... sen gick allt nedför dock. fick INGEN som helst ordning på honom alls.

vi skulle jobba med mindre volter och övergångar och traven fungerade bara inte. det gick inte hur jag än gjorde och jag kände för att kasta in handduken på riktigt. galopperade sen, då började han lossna o sen brallade lakris till bakom oss = lasse sköt iväg ett REJÄLT bocksprång o sen var han superfin! fortsatte helt enkelt rida sen med lite galopp åt andra hållet o sen trav igen. DÅ lossnade han! han kändes fin och blev avslappnad o härlig. puh!

var positivt inställd till söndagen, skulle dessutom rida med sporrar! woohoo! framridningen kändes bra igen, galoppen bättre än dagen innan. fortsatte sedan med galopp för att få igång honom helt o han kändes fin fin. sen i traven sprack det igen. HELT. Lena blev klar med sin privatlektion och hjälpte mig, men vad hjälpte det? inte ett skit. vad vi än provade så blev det bara sämre o sämre. kunde inte ens avsluta på ett positivt sätt. kände mig HELT nedslagen efteråt och ville aldrig mer rida. Hanna gjorde ett tappert försök till att peppa mig men det gick la sådär kan man säga. frågade Lena sen om det verkligen var någon idé att åka o tävla på söndag nu när det gått såhär (3 dåliga ridpass på raken) och förväntade mig att hon skulle säga absolut, för hon tycker ALLTID att man ska tävla. men när hennes svar var att vi får se hur han känns för henne nu i veckan, framförallt onsdagen då hon tränar så blev jag än mer uppgiven. så illa var det alltså.

jag saknar en lätt häst. en häst som ger en självförtroende. lasse är superkul att rida när man lyckas med något, men när man inte lyckas med något känner man sig sämst i hela världen. jag har just nu INGET självförtroende i ridningen alls. och på söndag är det tävling. kul.

sen ställer skolan till det för mig, skulle åkt hem tidigt imorn o ridit Fia eftersom jag ska hoppa henne på fredag. men imorn em var enda dagen fd medlemsregistratorn o jag kunde ses så då får jag ju göra det istället. sen vill styrelsen och sluss att jag ska upp till uppsala på utbildning om 3 helger. dvs helgen mitt emellan de två tävlingarna på gfrk. missar minst fredagen och lördagens ridning. egentligen även söndagen... precis vad jag behöver nu. att missa ridning.

vart tog det roliga vägen?