Så var det dags för näst sista inlägget i månadslistan. Woohoo! Får erkänna att även om den varit rolig så är jag aningens trött på den. ;)

Det är rätt skönt att känna att det inte bara står helt still i huvudet när man ser rubriken, utan att man faktiskt utan att fundera kommer på några ambitioner man har. Inte illa, inte illa! ;)

En ambition som ligger väldigt nära just nu är att komma i form bättre fysiskt. Jag väljer medvetet att inte ha som ambition att bli smal, för den ambitionen har aldrig fungerat innan. ;) Så jag tränar helt enkelt bara för att få en starkare kropp som orkar mer. Jag är på god väg och bättre ska det bli. Jag har ju precis köp 10 pass till med min PT så innan dom är slut lär jag heller inte kunna lägga ner den här ambitionen. ;)

Mina ambitioner inom ridningen må vara ganska blygsamma jämfört med många andras, men det är ändå ambitioner som passar mig i dagsläget. Jag ska kunna rida ett medelsvårt program (och då räknar jag inte Cprogrammen) på klart godkända nivå. Jag vill inte skriva på klart godkäna poäng/procent för jag vet inte om jag någonsin kommer tävla på den nivån. Jag börjar nämligen fundera över om jag inte kommer bli någon som åker ut o tävlar...

Mina ambitioner för livet är att göra en skillnad. Så väldigt luddigt det är, men svårt att precisera mer än så. Men jag vill att något jag gör ska lämna åtminstone ett litet avtryck för våra djur. Jag siktar på att få ett jobb där jag kan göra skillnad och där jag kan påverka. Jag siktar mot drömjobbet på WWF (eller liknande org iofs) och landar jag någonstans ens nästan i krokarna så blir det grymt.

En annan ambition är att åka tillbaka till Afrika. Nu när detta årets studenter är där nere och man ser deras facebookstatusar värker det nästan i mig av längtan. I needs it!!!


Mina ambitioner är rätt så tråkiga ändå...
Någon som har en roligare ambition på lager?

Jag kan sakna ganska mycket eftersom jag alltid känner mig delad mellan platser på jorden som ligger aningens jättelångt ifrån varandra... Just nu är det såklart saker som hör till Sverige som jag saknar.

Jag saknar motorvägar som inte håller på att falla sönder. Jag saknar folk som kan köra bil. Jag saknar manuella växellådor. Jag saknar kollektivtrafik. Jag saknar Göteborg- hur det ser ut, atmosfären, vimlet. Jag saknar känslan av att vara i en stad. Man får den i Vegas, men inte här.

Jag saknar svensk coca cola. Jag saknar svensk mjölk. Jag saknar svenska livsmedel där det är enkelt att göra medvetna val till det bättre. Jag saknar djurvälfärden och djurskyddet. Jag saknar grönskan som blir i Sverige (ja jag vet att det är vinter nu... :P ). Jag saknar den svenska floran. Jag saknar allemansrätten.

Jag saknar Bandit. Jag saknar svensk musik. Jag saknar ordentliga klubbar och krogar att gå på. Jag saknar snabba internetuppkopplingar. Jag saknar gott bröd. Jag saknar mysiga fik. Jag saknar hästfolk som vet vad de håller på med. Jag saknar rattonykterhetsgränserna.

Jag saknar säkert en hel hög med andra saker också. Men mest saknar jag nog alla mina underbara vänner.

Jag ligger från och med nu en dag efter i mina dagar, jag tror dock att ni överlever. ;)

Den här rubriken var också en av de lättaste, för så fort jag läste den dök min favoritplats upp i huvudet. :) Jag har visserligen många favoriter- stranden, skogen, masai mara, bergen, sängen, valfri naturskön plats här på jorden osv osv osv.

Men den här platsen är den som alltid får mig att må bra. Den som alltid laddar upp mitt batteri. Den som alltid får mig att andas lite lugnare. Den bästa platsen på jorden helt enkelt.

Jag har såklart som de flesta andra en hel rad med rädslor, jag tänkte dock bara fokusera på en av dem.

Jag är rädd för höjder, verkligen livrädd! Fast bara i vissa sammanhang och det är dessutom en rädsla som växt fram och som blir starkare och starkare med åren.

Det är inte såpass illa att jag inte kan stå på en vanlig balkong några våningar upp och titta ner, balkonger ger mig sällan svindel alls. Jag kan stå på en stol och vingla utan problem, eller klättra upp på en stege till ett höloft. Men be mig för guds skull inte att hoppa ner i vatten från högre än en meter! Ibland kan tom en meter kännas för högt... En gång i tiden har jag hoppat från en klippa som var ca 7 meter. Huga! ALDRIG att jag skulle göra det igen!

Skidliftar är en annan sak som jag HATAR! Det är hutlöst långt ner till marken och där sitter man och vajar i vinden. Värst är det när man åker över stolparna så att det börjar gunga. Eller när liften stannar. BLÄ! Verkligen blä blä blä. Broar kan också vara riktigt rejält otäcka... :S

Inför min resa till Kenya ett år sen så visste jag att chansen fanns att jag skulle få åka luftballong över Masai Mara, om jag hade tur. Jag var aningens jättenervös över det, för TÄNK om jag fick den chansen? Skulle jag våga då med min höjdrädsla? Jag är ju inte rädd för att flyga i flygplan, ens i små plan eller segelplan, men en luftballong???

Innan jag åkte kom ämnet på tal med en kvinna som rider på K, hon berättade att hon är löjligt höjdrädd, men älskar att flyga ballong, vilket lugnade mig. Lite. :) Väl i Kenya så var jag en av de lyckliga som första morgonen i Masai Mara faktiskt fick åka ballong! Tack och lov fick jag med mig min gode vän Emelie som jag kunde hålla i handen där vi satt i korgen och väntade på att lyfta. Och lite otäckt var det, iaf i början och första gången vi åkte upp högt. Men mest var det bara helt underbart fantastiskt.

Jag tror det hjälpte att man flög över just Masai Mara i soluppgången. Wow liksom. Overkligt. :)


(och här tänkte jag ha en bild från ballongflygningen såklart, men jag är för trött för att leta fram externa hårddisken... det får bli en annan gång... ;) )

Den här första blir första gången jag var på NBA-basket. Det är egentligen en ganska stor grej, för innan det var jag inget direkt basketfan, men det var nog just att gå och se det live som väckte intresset på riktigt. Nu kollar jag på nästan varenda match jag kan och har varit och sett ytterligare ett par matcher. Det är nog min favoritsport att kolla på tror jag. :) Och så är ju min blivande make NBAspelare också... ;)

Man kan ju undra varför vi, jag och pappa, la en massa pengar och tid för att åka o se en match när vi egentligen inte ens var intresserade av sporten. Jag tror inte att min käre far vet anledningen till att jag föreslog det hela och övertalade honom om att det är en såndär grej man bara måste göra. ;) Jag hade nämligen en vän som jag lärt känna på irc, närmare bestämt kanalen #kent, som var ett väääldigt stort Lakersfan. Han hade aldrig sett dom spela live men att se en match låg högt på hans bucket list.

Så jag tänkte helt enkelt att det hade vart sjuuukt kul att göra det innan honom, bara för att jag kunde. Det är väl sån man blir av att vara lillasyster- hemskt retsam.. :P

Sagt o gjort, jag och pappa köpte biljetter till en Clippers-Lakersmatch en fredagkväll nångång runt en jul då jag var här. Clippers var alltså hemma och Lakers borta, men det fick duga. :) Fredagkväll 19:30 är väl inte den optimala tiden att behöva vara inne i Los Angeles, så vi åkte med några timmar till godo eftersom vi räknade med att stå mer eller mindre still på motorvägarna hela vägen dit. Det mest sjuka nånsin är dock att det var HELT tomt på trafik! Det har ALDRIG gått så fort att köra den sträckan förut och kommer nog aldrig göra det igen. Tack vare det fick vi dock perfekt parkering och kunde gå o äta middag i lugn o ro innan matchen drog igång.

Jag minns vart vi satt och jag minns att jag lärde mig hur Kobe såg ut. Jag minns också att det var coolt att se Shaq, även om han tyvärr inte spelade. Men vilken gigantisk människa han är! :O Jag minns dock inte alls hur matchen slutade. Jag minns dock hur kul det var att tala om för min kentirckompis hur jag tillbringat min fredagkväll. Moahahaha... :D

Det här är ju egentligen ganska enkelt. Jag dras till människor som får mig att må bra. Som får mig att känna mig speciell och viktig, viktig för dem alltså. Människor som jag får skratta med och som jag kan vara avslappnad med.

Jag börjar nästan känna mig som en trasig gammal LPskiva som hakat upp sig.. Djur och natur, djur och natur, djur och natur... Men självklart inte bara djur och natur, men de får mig nästan alltid att må bättre än jag gjorde stunden innan. Att klappa ett djur, att se ett vackert berg, att ta en skogspromenad, det är balsam för själen det... :)

Om vi ska koppla det till gårdagens upprördhet så mår jag bättre när jag tänker på att det finns folk som viger sina liv åt att kämpa för elefanterna runt Amboseli och deras framtida existens. Och även om jag kanske egentligen inte är för den typen av aktivism så hejar jag på The Sea Sheperd som jobbar stenhårt på att förhindra japanska valfartyg från att fånga och döda valar.

Jag mår bättre när jag tänker på att det finns människor som jobbar stenhårt för att både uppfinna och sedan marknasföra bättre alternativ till allt möjligt, inte bara menskoppar men nya typer av papper, plastpåsar och allt vad det kan vara som lämnar ett mindre avtryck på våran jord. Jag mår 1000 gånger bättre när jag ser en glad gris, och vet att bonden som har dem behövt göra ett jäkla jobb för att kunna hålla dem på det sättet. Äggbonden vi var hos, som har ett lägre antal hönor i sina stallar än han får ha, just för att han inte anser att det godkända antalet är OK och därför hellre drar ner sin lönsamhet än hönornas välfärd, får mig att må superduper. Hans inställning gör mig varm i hjärtat.

Om vi ska ta ett steg bort från upprördheten och tänka mer allmänt igen så kan jag säga vad som fick mig att må mycket bättre än jag hade gjort annars idag. Jag fick ett mail från en av klasskamraterna från Skara, hon behövde bolla tankar till sitt exjobb som hon aldrig gjorde pga diverse skit som ställde till det. Jag svarade på mailet och lite senare plingar iphonen till och säger att hon taggat mig i en wall post, så jag läser. Och där står det "Lisa Lundin är bäst! Alla andra Lisor är också toppenbra, men the Lundin-edition är den bästa ♥". Seriöst så gjorde det hela min dag att få den uppskattningen. :) Så något som i allra högsta grad får mig att må bättre är mina vänner, mina underbara vänner! :)

Människor är det enkla svaret på den här frågan. Människor upprör mig. Och ja, i kategorin människor ingår jag själv, jag blir upprörd över mina tveksamma handlingar alltför ofta. :P

Jag blir upprörd när jag som idag läste igenom nyhetsbrevet från Amboseli Trust for Elephants nere i Kenya, hur tjuvskyttet visserligen minskat lite sedan två tjuvskyttar sköts ihjäl i höstas, men att det fortfarande är ett stort problem runt parken eftersom priset på elfenben är så högt. Jag upprörs inte så jättemycket av själva tjuvskyttarna, de gör vad de måste bara (oftast), det som upprör mig är att det finns folk som vill köpa elfenben. Att såpass mycket människor är beredda att betala hutlösa summor för en produkt som utrotar en av de mest magnifika arterna på våran jord. Tack o lov blir jag lite mindre upprörd när jag i samma nyhetsbrev får läsa om en stiftelse som bidragit med pengar och bilar så att de kan ha patruller ute för att skrämma iväg tjuvskyttarna...


Jag blir upprörd när folk inte bryr sig. T ex när folk väljer att fortsätta skräpa ner våran jord och miljö genom att fortsätta använda bindor och tamponger när alternativ finns, för att alternativen verkar lite småäckliga.

Jag blir upprörd varje gång jag är i stallet och ser gamlingarna där och deras idiotiskt tjocka bakben.

Jag blir väldigt upprörd varje gång jag är på animal sheltern och går förbi karantänlängorna och får se alla stackars pitbulls som ganska uppenbarligen använts till kamp.

Jag blir upprörd när folk skriker sig hesa om hur hemskt det är med päls, medan de inte ägnar någon större eftertanke till våra vanliga produktionsdjur. Visst har inte minkar eller pälsrävar det sådär överdrivet jätteskoj. Men hur tror folk att det är att vara slaktkyckling tex? Eller värphöna? Eller konventionell gris? Eller mjölkko? Det är i väldigt väldigt väldigt många fall inte så lattjolajban det heller. Vad är egentligen skillnaden på spaltbox och burnät? Jag ser faktiskt ingen större skillnad...


Och kopplat till det ovan så blir jag väldigt upprörd när folk inte är beredda på att betala för att våra djur ska ha det bra. Eller när de helt enkelt låter bli att betala för ekologiska produkter för att de tex inte litar på EU eller KRAV, utan att ha en aning om vad skillnaden mellan konventionell och ekologisk är för just den produkten.

Jag blir upprörd på Japan och deras valfångst i "forskningssyfte" där man på helt ovetenskapliga grunder bestämmer att man måste döda valar för att komma fram till saker som inte går att få fram genom att döda valarna.

Jag blir upprörd på de som anser att människor har en större rätt till våran natur än vad våran naturliga fauna har. T ex de som inte anser att våra 4 "stora" rovdjur ska få finnas i tillräckligt stort antal.

Jag blir så upprörd att jag nästan blir tårögd när jag tänker på alla stackars valar och delfiner som hålls i fångenskap under ganska vidriga förhållanden och att showerna kan fortsätta driva runt en såpass tveksam industri. Och att det är sånt otroligt hyschhysch över det negativa utan någon möjlighet till dialog så att man kan förbättra det hela.


Jag blir upprörd över Sarah Palin och en hel hög med idioter till "politiker" i det här landet. De är så pinsamt clueless att man blir mer än mörkrädd, mycket mer än mörkrädd, speciellt som folk faktiskt jublar åt dem.

Jag har ju tidigare svarat på den här frågan, och något svar har jag aldrig, för jag gillar alla årstider. Fast det är inte riktigt sant längre, jag har insett att jag inte tycker om vintern. Och jag vet egentligen inte varför jag slutat med det, för jag har inget emot det egentligen, så länge det inte förstör för en. Men vi får väl säga att vintern är min minst favorita numera ändå.

Om sommaren aldrig var för varm så skulle sommaren vara min favorit. Det får gärna vara varmt när man bara ska slappa vid havet, men jag är sån som blir varmt lätt och svettas ännu lättare och att gå runt och vara konstant svettig är inte superkul (även om jag vande mig lite vid det under veckan i Msambweni i Kenya... ;) ). Sen är ju sommaren inte så rolig när det aldrig blir varmt heller, eller om den bara regnar bort. Men är det lagom sommar, då jäklar! ;)

Men jag skulle aldrig välja bort våren eller hösten heller. Våren är ju bara så härlig när allt blir grönt och blommar och kvällsluften börjar lukta sådär gott. Det gillar jag med att bo här, för efter varje regn blir det vår. Folk säger att vi inte har några årstider här, men åhjo det har vi! Vår flera gånger om året till exempel. :) Höst är det kanske lite sämre med, visst fäller många av träden sina blad, men det blir aldrig höstigt. Förutom när det regnar, då känns det höstigt. ;) Och jag gillar höstrusk ibland. Det är mysigt! Och alla underbara färger i naturen och när luften börjar bli sådär härligt hög och kylig. Ahh...

Nej jag kan inte välja en årstid, det går helt enkelt inte. jag vill ha dem alla. :)

Februari skiljer sig inte mycket från någon annan månad egentligen... Lite mer plugg eftersom jag har deadlines i ena kursen, men annars är det ganska likt alla andra månader...

Det har shoppats lite, det har ätits ute lite, det har gåtts på bio, det har tränats och det har volontärats... Det har ridits alldeles för lite då en vecka blåste bort och en annan regnade bort, men imorn är det jag som gör upp en plan med tränaretamara så att vi får ordning på det här igen. En av höjdpunkterna var dagens all-starmatch i basket- team west vann och Kobe blev All-star MVP *high five på den*! Nu får vi bara hoppas att han spelar lika bra i Lakersmatcherna framöver så att de rycker upp sig inför andra halvan av säsongen...

Förutom mer ridning kommer månaden bjuda på mycket mer plugg och mycket mer träning. Det är ungefär det som står på mitt schema den här veckan, och så sheltern på tisdag såklart. Förhoppningsvis håller sig solen framme så att jag kan strandplugga mer, har insett det fina i den kråksången och fortsätter därför gärna med det. ;)

Det här blir nog ett kort inlägg, för även om det finns mycket jag ångrar så känns det inte helt meningsfullt att sitta här och vältra sig i ångesten som uppstår om man ska börja fundera över allt ångeri. Det jag ångrar mest är ett av mina ex. Vilken sann jubelidiot och det är läskigt hur fort normaliseringsprocesser och manipulation kan gå. Innan man hinner tänka så sitter man fast i något man vet är skit men alldeles för svårt att ta sig ur. Good riddance är det iaf!

Något som är ruskigt skönt att INTE ångra är iaf att jag valde att gå klart min utbildning istället för att hoppa på veterinärutbildningen hösten 09. Ni som följt mig sedan dess vet vilken fruktansvärd ångest det innebar att försöka fundera fram vad jag skulle välja. Visst har jag nångång ibland funderat över om jag valde rätt, men jag har aldrig, inte ens för en sekund, faktiskt ångrat mitt val. Tack o lov. :)

Jag är sån som vill ha TVn på om jag är hemma, som bakgrundsljud, samtidigt så ser jag inte mycket på TV. Nu när jag bor här ser jag nästan aldrig på TV, men det hindrar mig inte från att ha några favoriter. :)

Jag är en sucker för dåliga realityserier. The Hills ligger självklart allra allra högst på realitylistan och det är sååå tråkigt att det är slut. :(


The Big Bang Theory brukar jag kolla på nätet när jag har tråkigt. I love it! Diggar inte alls Blossom, sämre skådis kan man ju leta efter, dom andra är ju nördar på riktigt, hon är en barnkändis som blev "gammal" och inte fick några fler roller eftersom hon är en kass skådis och nu spelar en nördig och socialt missanpassad tjej. Men jag låter inte det hindra mig. ;) Sheldon och Leonard! <3


Viktigast av allt under veckan är dock Criminal Minds. Jag har älskat det sedan första avsnittet jag såg och det blev snabbt favvon nr 1. Spinoffen hade premiär här i onsdags, svårt att säga något om än, men eftersom en stor del av vanliga CM är deras karaktärer så kommer det nog fortsätta vara bäst. ;) Jag följer nästan hela casten på twitter, Thomas Gibson/ Hotch är nog roligast på hela min twitterlista, förutom Nikki Sixx. ;) Bästa avsnittet ever är nog det när 3 tjejer blir kidnappade och satta i ett rum och efter x antal timmar får en hammare. Blä...

Hur i hela tusans världar ska man lyckas välja ett favoritminne? Jag kan tänka mig att om man gift sig (och fortfarande är lyckligt gift ;) ), fått barn eller liknande så är det kanske inte så svårt. Men för en som är singel och tack o lov barnlös så har man ju hur mycket minnen som helst att välja och vraka bland.

Men istället för ett hästminne, Kenyaminne eller vänminne så tänker jag välja ett väldigt roligt minne, som alltid kommer finnas med mig. Egentligen är det tre minnen som kommer finnas med, men det första var det som började det, så det är det minnet som får bli favoriten. ;)

Jag är som de som känner mig vet ett mycket stort Kentfan. Jag började lyssna på dem samma vår som de släppte sin första skiva och samma år såg jag dem även live för första gången, 13 år gammal. Sedan dess har jag följt dem och de har alltid legat högst på min musiklista. Trummisen har även varit mannen i mitt liv sedan den där gången jag såg dem live för första gången (jag försöker fortfarande förtränga att den jäveln gift sig...). Vid det här laget har jag sett dem live över 20 gånger. De är helt enkelt mina husgudar.


Förr, när jag var runt 15-16 var musik mitt allt, jag var popnördig och gick på mycket spelningar och alla skivsigneringar jag kunde komma över. En kompis kom på den goda idén att be artisterna rita något och inte bara klottra ner sin autograf, det blev personligare så. Det tog jag såklart efter och oftast blev det blommor vi bad om. Blommor är enkla att måla och kräver ingen större fantasi eller 5a i bild.

Kent hade släppt Vapen & Ammunition och skulle signera på Bengans. Kvällen innan hade jag några vänner hemma hos mig och vi pratade om det hela. Jag hade redan fått ett par uppsättningar Kentblommor (med tillhörande småbråk om att Kentaren som satt före den andra i ledet ritade blomman som nästa person tänkt rita...) så ville jag be om något annat men visste inte vad. Just då var en kompis väldigt besatt av snoppar, inte direkt riktiga, utan bilder på snoppar o sånt, hon tyckte det var kul, så hon tyckte att jag skulle be Kent rita snoppar. Det lät ju kul, men jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna med att be om just det, om jag inte hade någon bra vitsig grej. Min bror kom dock på världens bästa anledning till att be om snoppar, så jag försökte peppa igång mig på det.

Det var lång kö utanför Bengans och jag var mer än lovligt nervös, som jag alltid var inför att träffa dem, men den här gången lite extra eftersom jag inte visste om jag skulle våga. Tyvärr såg jag att Markus satt först och han var nog den jag minst trodde skulle rita någon snopp, Harri satt näst som också var ett väldigt osäkert kort, sen Jocke, Sami och Martin, som jag trodde mer på. Jag hade världens beslutsångest hela vägen fram, men när jag väl kom fram och började prata så bestämde jag mig för att jag måste, jag bara måste. :P

Så jag sa helt enkelt "Kan du rita en blomma eller snopp också? Helst en snopp dock..." "ehhh? en snopp?" "ja så att jag kan säga att jag har fått kuk utav Kent"... Markus ser lite chockad men road ut, skrattar till och säger att njae han vet inte om han kan med det med ritar fint en blomma och tipsar om att Martin eller Sami nog är bättre på att dela med sig av sånt... Harri skrattar ganska bra men ritar bara en blomma han med. Jocke undrar vad som är så roligt, så jag tar ett djupt andetag och säger det igen "jo jag vill att ni ska rita snoppar så att jag kan säga att jag har fått kuk utav kent." Ett stort flin dyker upp på hans ansikte och skrattande säger han att "bara för att det var så jävla fyndigt så ska du fan få det" och så ritar han en fin liten snopp. :) Lyckan var total! ;)

Sami håller på att trilla av sin stol för han skrattar så hårt, men ritar varken snopp eller blomma. :( Martin som sitter sist har inte hört och undrar även han vad som är så roligt, jag upprepar mig igen men han vågar inte heller rita något snopp men ritar en fin blomma och skrattar lite han med. Nöjd som fan var jag dock. En snopp hade jag fått, dessutom från Jocke! :D


Jag skrev om det här i min lunardagbok när jag kom hem, och det spred sig kan man säga, med vääääldigt många läsare. Tror det var uppåt 1000, eller om det var mer? Jag var på den tiden stammis på #kent på ircnet också och via de andra personerna där fick jag höra hur berättelsen spridit sig bland kentfolk och att många tyckte att det var en pinsam idiot som gjort en sån grej. Vissa blev tom sura. :D Det var nästan det roligaste med hela grejjen. ;) Kul var också att det spred sig så stort, en syntharkompis till min bror kom på besök från sthlm, när han fick reda på att jag gillade kent skulle han berätta om en sjuk grej han hört om och började berätta. Han trodde inte på att det var mig han pratade om tills jag visade upp mitt snopprydda skivomslag. :)

Sen dess har jag fått två till Kentsnoppar, en utav Martin en myyyyyyycket blöt kväll på releasefest i Stockholm precis innan jag skulle flytta till USA för att plugga. Jag vet inte om han eller jag var fullast, jag tror dock han. När jag först haffade honom tryckte han ett kentplektrum i näven på mig.. Ehh nä inte riktigt vad jag var ute efter... :P Sista var på Tillbaka till samtidensigneringen, då Sami ställde upp och ritade en mycket fin variant. Jocke satt först den gången och skrattade till när jag presenterade mig, han mindes precis och blev lite besviken över att jag inte hade någon ny rolig idé. Martin mindes inte incidenten i sthlm, men jag sa att det var ok, vi var väldigt överförfriskade bägge två...

Pubertalt? Ja absolut! Men vad gör det när man fått sina husgudar att garva som fan och dessutom vet vem man är? ;) Jäkla Markus bara att inte dela med sig...

Äntligen något som är lätt att skriva om. ;)

Min absoluta favoritmat är mexmat. Och då menar jag inte det svenskar kallar tacos, iaf inte bara det. ;) Utan jag menar riktig mexmat med ris, bönor o annat gott. Jag gillar det i alla former, godast är såklart den riktigt riktiga från familjerestaurangen här i stan. Deras hummerenchiladas med mango chipotlesås är så god att man äter tills man mår illa... :P Men snabbmatsmex är också gott. Taco Bell är väl inte den största favoriten längre, utan jag betalar hellre några dollar till och åker till Chipotle. Slurp!

Vi bjuder ibland våra vänner här på "tacos", alltså tacos på svenskt vis. De brukar titta lite storögt på det hela och undra hur svenskarna tänkte då. ;) Men gott tycker de såklart att det är. :)

Och det känns lite som att det inte spelar så stor roll vad man äter, så länge guacamole är inblandat. Eller? ;)

Jag har nog för många drömmar att skriva om egentligen. :D Jag är expert på att dagdrömma mig iväg i olika scenarion och har alltid varit, säkert för att undvika verkligheten... Och att jag drömmer om att vinna på lotto så att jag kan ha en härlig hästgård nånstans vid havet i Bohuslän, en fin strandvilla här i södra Cali och kunna resa världen över och se allt vad världen har att erbjuda känns inte superintressant. ;)

Om vi ska ta mer riktiga drömmar, som kanske varierar lite i hur troligt det är att de slår in, så får man kanske en bättre bild av det hela?

Något som inte undgått de som följt min blogg ett tag, eller som känner mig, är att jag drömmer om en egen häst. Den här drömmen är ju inte superlångt borta och det är något jag absolut tror kommer hända förr eller senare. Troligtvis så snart jag vet vilket land jag kommer befinna mig i under en längre period. :P Jag vill ha en snäll häst som är supertrygg ute (och gärna i hoppning också) men som också ska dressyras på, helst upp till högre medelsvår. Ibland känner jag för att skita i ambitionerna och köpa en nordsvensk. Eller en tori. :)

Tar man sig själv på stort allvar om man tycker att några av rubrikerna i den här listan faktiskt tvingar en att verkligen fundera och tänka efter? Just den här rubriken kanske inte tvingade mig till superdupermycket eftertanke för att få något att skriva, men man tänker ju och funderar en del när man spånar på vad man ska skriva.

Jag undviker nog främst tre typer av människor.
Först och främst de som gör mig osäker utan att föra något gott med sig också. Då menar jag såna som får ens dåliga självförtroende att sjunka till botten, men som inte samtidigt är goda vänner som även kan få självförtroendet på topp. Vet ni vad jag menar då? För visst kan man ha vänner som är sådär löjligt bra att man själv känner sig totalt värdelös lite nu och då när man umgås med dem, men de är vänner som också bidrar med allt det goda som vänner faktiskt för med sig. Dom undviker jag inte, utan bara de som inte har den positiva sidan, utan som man bara mår skit av att umgås med eftersom det alltid slutar med att man känner sig som en osäker grå liten mus.

En annan kategori människor jag förösker undvika är de som tar mer energi än de ger, om man ser i ett stort perspektiv. För självklart kan människor i perioder behöva mer energi än vad de klarar av att ge tillbaka, och det är såklart helt ok. Men människor som aldrig ger tillbaka utan bara suger ur en allt man har, de går fetbort. Ibland tar det ett tag innan man märker av att personer i ens närhet är såna, då kan det bli lite jobbigt att hålla sig undan, speciellt om det egentligen inte är något personen gör fel, utan bara att man inte tycker att det funkar att umgås.

Den tredje varianten som jag försöker undvika är egentligen kopplad till de två föregående typerna, i alla fall om man ska se till de personer jag stött på, och det är personer som är väldigt egocentriska på ett osympatiskt sätt. Haha. Går det ihop alls? :D Jag tror att jag menar egocentriska personer med brist på empati. Oempatiska människor skrämmer mig mycket, speciellt de som skiter fullständigt i djur och natur (av någon anledning har jag lättare för att förstå att man skiter fullständigt i de svältande barnen i landet X....). Och eftersom personerna skrämmer mig så känns det ganska logiskt att försöka undvika dem. :)

Min vecka den här veckan har varit ganska händelselös. Men det kanske bara är bra så att man slipper skriva en hel novell? Känner jag mig själv rätt finns det en viss risk för att det blir en hel novell ändå... :D

Veckan har varit lite annorlunda eftersom jag bott hos M&M en stor del av det hela för att komma ifrån byggandet här hemma, vi lägger nytt golv i huset och det är inte jätteskoj att bo på en byggarbetsplats så när det var dags för mitt rum kände jag att nä, jag vill inte. :P

Måndag:
Det enda jag minns är att jag och Marie var rediga och åkte o tränade.

Tisdag:
På förmiddagen var det såklart sheltern som gällde. När jag kom hittade jag inte våran "chef" men däremot några andra volontärer. De var redan ett gäng på valprummet och kattrummet fick vi inte gå in i eftersom de hade praktiskt prov för folk som ansökt om jobb inom animal control. Vi hittade våran chef dock som tyckte att vi kunde ta ut lite hundar. Innan vi hann göra det fick vi dock en förfrågan från en i personalen (som för övrigt är väldigt söt... ;) ) om vi kunde spola utedelen av längorna (spola bort bajs alltså) eftersom all personal förutom en typ är upptagna med de praktiska proven, så det gjorde vi såklart, samtidigt som vi pratade lite med doggarna och gav dom godis. :) Sen började vi plocka ut finingar och busa med dom. Vi var dock lite effektivare och spenderade inte fullt så mycket tid med varje hund som vi brukar, så fler fick vara med.

Några av dom gjorde verkligen ett intryck. En hund som såg ut som nån fågelhundsras var sååå go och glad, men så fort han kom ut från sin kennel så vägrade han röra sig. Svansen långt in mellan benen och bara tvärstopp. Efter några försök fick vi ge upp och helt enkelt låta bli att ta ut honom. En annan var en liten rufsig blandis som var så himla nervös. Fick knappt tag i honom först och sen fick vi bära ut honom för han vågade inte gå i längan mellan alla kennlar stackarn. Väl ute blev han lite gladare men fortfarande lite skraj, så vi tog upp honom istället så fick han en gosstund med en massa godis i mitt knä. Det är skitviktigt att hundarna på sheltern gillar människor, iaf om de ska lyckas få ett nytt hem. Han slappnade iaf av mer och mer och verkade trivas ganska bra på slutet. :) Den sista hunden vi hann med var en apcool liten tax. Släthårig "skäck"variant som jag blivit lite kär i när vi spolade skit och gav godisar, för han var sååå försiktig och söt. Så fort vi tog ut honom blev han stoltast i hela världen, och travade genom byggnaden som om att han ägde stället (ja, jo, det var ju trots allt en tax). Sen var han inte så intresserad av att springa runt o nosa, pissa in revir eller busa, utan han ville sitta i knät o gosa, så det fick han. :) Sen ville han inte få godisar heller, utan han ville stoppa ner sin långa taxnäsa i "godispåsen" och välja själv. :D Oftast dök näsan upp igen med munnen full med 3-4 av de största godisarna han kunde hitta där i, och han valde verkligen omsorgsfullt. :D Snacka om cool hund. :)


På eftermiddagen åkte jag ner till stranden och satte mig och läste. Liiite kyligt kanske pga vinden men ack så underbart ändå! På kvällen åkte jag till M&M och vi käkade nånstans, har för mig att det var då vi åt sushi...

Onsdag:
Började med föreläsning i rovdjurskursen och fortskred sedan när Marie kommit hem med lite shopping. Jag behövde nya Zumbaskor eftersom mina vanliga skor fastnar i golvet för mycket. På kvällen blev det promenix där de bor och så lite häng mest. Och under dagen blev det garanterat lite Super Mario Wiispelande. Det är min och Maries grej. ;)

Torsdag:
En stor del av dagen vegs åt mer mariospelande. :D Sen skulle vi ta tag i oss och gå på Zumbapasset som är på torsdagkvällar, men trots att vi kom dit i god tid så blev vi nr 10 och 11 på reservlistan... När det väl var dags fick Marie plats men inte jag, så vi skippade såklart. Det blev någon typ av middag istället och mer Mario. :D Min käre bror var iväg på hans jobbs andra labb så vi var minsann ensamma hemma och kunde spela så mycket vi ville. ;)

Fredag:
Efter lite Mario skulle jag iväg till stallet men fick mest vända och åka hem eftersom det blåste som fan och vinden dessutom gjort vissa delar av ridbanan till cement... Åkte tillbaka till Marie och fick med henne ut på en timlång promenad längs stranden i Ventura. Underbart väder (blåste inte lika mycket där) och sååå gött att få en massa sol, havslukt och vågbrus i själen. :) Det blev sen lite snabbshopping efter en tröja till mig innan vi mötte upp en vän för middag på ett mexställe. Gott men inte den bästa mexmaten vi ätit. Våran mangomargarita som vi delade på var rejält god dock. :) Till efterrätt slog vi till på frozen yoghurt, sååå mums! Och suprise suprise, på kvällen blev det mer Mario innan jag faktiskt åkte hem.


Lördag:
Äntligen var det dags för stall igen! Började med frukost ute i solen då jag insåg att det var rejält varmt ute så jag såg till att ta med mig mycket vatten. :P Väl i stallet pysslade vi iordning Monet för en sitslektion, först Andy och sen jag. Det gick SÅ mycket bättre än sist, säkert delvis pga att Andy kört först och värmt upp häststackarn åt mig.. ;) Men lite får jag nog tacka mina helskodda ridbyxor för. Illa att det är så.... :P Bra pass där jag fick till många riktigt bra halvhalter. :) Sen hängde jag kvar i stallet rätt länge, pysslandes och pratandes. Fick höra att Kathy, skådisen från DH, tyckte att det var hemskt onödigt att jag skulle flytta hem till Sverige igen, då kände jag mig lite special. ;) Tamara hade tydligen beklagat sig över att jag skulle det. Och dagar som igår undrar jag verkligen vad fan jag ska hem till Sverige och göra... Blev även såklart lite rörd av det hela, hon vill verkligen att jag ska vara kvar...

På kvällen blev det middag och utgång i Ventura med M&M och en till vän. Blev middag och strongbow på Dargan's först innan vi gick till ett annat ställe för drinkar. Blev dock inget hysteriskt och inte heller sent.

Söndag:
Slappardag där jag först sov för länge men sen på eftermiddagen tvingade iväg mig till gymmet där jag körde en timme på löpbandet. Jag hade ett mål om att klara 7 km på en timme (jag springer ju inte så mycket än, utan går mest) och idag blev det 7,2 km. Då höll jag iofs på 62 minuter, men de två sista var cool down och då gick det inte så fort direkt.. Blev rejält svett men inte alldeles alldeles slut, även om joggandet var lite tungt idag... Provade efter tips från en bukekompis om att ladda hem podcaster från P3 Dokumentär och lyssna på. Funkade rätt så bra och det var intressant lyssning. Valde en om Docklands och jisses vad sur jag blev ibland över det hela. Det är helt befängt att ravekulturen blev så hårt motarbetad. JA gå på knarkandet, men att vara emot resten? Va? Man fick höra en del citat från poliser och politiker, det var nästan skrämmande en del av det. En polis som intervjuades som jobbade mycket med det var dock tack o lov jäkligt klok och kunde även erkänna sina fel, att ja de gick för hårt åt i början och att fokus hamnade på helt fel saker. Jag har varit med om en raverazzia i Göteborg, den var ganska städad men det var ju ganska roande att polisen går ut i media och säger att 80% av alla på festen var drogpåverkade, men av de 20 de tog in, som alltså skulle vara de säkra korten, var det bara 2 som lämnade positivt prov... (den enda som faktiskt försökte sälja skit på festen tog de dock inte såklart...) Jag är nöjd ändå med polisen, de kom redan innan festen dragit igång ordentligt vid 23, sen kom de inte tillbaka förrän 7 ändå, så vi fick ändå många timmar roligt. :)
Åh, jag saknar mina ravedagar.

Nu på kvällen var det söndagsmiddag med familj + gästfamilj. Underbart god lax i ugn, kokt potatis och en mumsigt god sås. Slurp! Bärpaj med vaniljsås till efterrätt. Gott eller gott? :)

Lite slapp vecka men ändå rätt så chill om jag får säga det själv... :)

Hoppsan, jag råkade visst misslyckas med att faktiskt ladda upp det här inlägget, så nu blir det en dag för sent och två listinlägg på samma dag igen. Men men. :)

Min handväska är en enda röra. Så har det alltid varit och kommer säkert alltid vara. :)
Av någon anledning samlar jag på mig en massa skräp däri som jag aldrig tar ut, och inte skräp som i riktigt skräp, men saker som jag inte behöver ha där, jag stoppar ner något jag behöver en gång, och sen ligger det kvar... :P

Nåja, min handväska är egentligen inte så jag, den är lite för glad och skrikig för det, men jag gillar den ändå och det var en present från mina föräldrar. De var inne på Betsey Johnssons butik på outleten och så råkade pappa se att denna väskan var på tokrea, nedsatt med 90% ungefär... Och då kostade den ett par hundra från början. Så det är rätt så bra. ;)

Tanken var ju aldrig direkt att jag BARA skulle ha list-inlägg i 30 dagars tid nu, men jag har helt enkelt inte varit hemma på ett par dagar och haft "fullt upp" med annat (läs: främst spelat mario wii). :D Det blir nog lite ändring på det igen nu dock... Dags att sluta fly verkligheten tror jag... :P


Jag har ett syskon, en bror som är två år äldre än mig och som bor här i Cali med sin fru. Jag tror att jag och min bror har en ganska normal syskonrelation, vi har roligt ihop, hittar på dumheter ihop och bråkar som fan då och då. :D Överlag är vi dock rätt så bra vänner tror jag nog.

Jag fick ofta höra att jag var min brors syster, det var så jag blev presenterad för folk, eftersom många visste vem han var. Dels pga ett udda namn han skaffade sig, men också för att hela han var lite udda... ;) Och våran delvis gemensamma bekantskapskrets var stor och spridd över Sverige. Jag vet att jag en gång (jag var över 20 år men vet inte exakt hur gammal) så var det någon som sa tvärt om, att han var min bror, inte att jag var hans syster. Det kändes lite som en seger måste jag säga. ;) Synd att jag inte minns vem det var som sa så... Men den personen tyckte iaf att det stämde bättre så, att han var min bror... Gött! ;)

Man brukar ju mena att det yngre syskonet får rida på det äldre syskonets våg, att den äldre får ta alla fighter med föräldrarna så att vägen redan är banad när det är dags för de yngre syskonen. Så var det säkert i många fall för oss också, men i ett var det precis tvärt om. Jag hade som snart 17åring precis lyckats övertala våra föräldrar att de skulle låta mig pierca tungan som födelsedagspresent. Så fort de lovat det och sagt att det var OK gick han och piercade sin, för då kunde de inte bli sura... Vafan!!! :P Det hela ledde dock till att mamma o pappa faktiskt tom betalade min piercing, så han är helt klart förlåten, brodern...