Hur i hela tusans världar ska man lyckas välja ett favoritminne? Jag kan tänka mig att om man gift sig (och fortfarande är lyckligt gift ;) ), fått barn eller liknande så är det kanske inte så svårt. Men för en som är singel och tack o lov barnlös så har man ju hur mycket minnen som helst att välja och vraka bland.

Men istället för ett hästminne, Kenyaminne eller vänminne så tänker jag välja ett väldigt roligt minne, som alltid kommer finnas med mig. Egentligen är det tre minnen som kommer finnas med, men det första var det som började det, så det är det minnet som får bli favoriten. ;)

Jag är som de som känner mig vet ett mycket stort Kentfan. Jag började lyssna på dem samma vår som de släppte sin första skiva och samma år såg jag dem även live för första gången, 13 år gammal. Sedan dess har jag följt dem och de har alltid legat högst på min musiklista. Trummisen har även varit mannen i mitt liv sedan den där gången jag såg dem live för första gången (jag försöker fortfarande förtränga att den jäveln gift sig...). Vid det här laget har jag sett dem live över 20 gånger. De är helt enkelt mina husgudar.


Förr, när jag var runt 15-16 var musik mitt allt, jag var popnördig och gick på mycket spelningar och alla skivsigneringar jag kunde komma över. En kompis kom på den goda idén att be artisterna rita något och inte bara klottra ner sin autograf, det blev personligare så. Det tog jag såklart efter och oftast blev det blommor vi bad om. Blommor är enkla att måla och kräver ingen större fantasi eller 5a i bild.

Kent hade släppt Vapen & Ammunition och skulle signera på Bengans. Kvällen innan hade jag några vänner hemma hos mig och vi pratade om det hela. Jag hade redan fått ett par uppsättningar Kentblommor (med tillhörande småbråk om att Kentaren som satt före den andra i ledet ritade blomman som nästa person tänkt rita...) så ville jag be om något annat men visste inte vad. Just då var en kompis väldigt besatt av snoppar, inte direkt riktiga, utan bilder på snoppar o sånt, hon tyckte det var kul, så hon tyckte att jag skulle be Kent rita snoppar. Det lät ju kul, men jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna med att be om just det, om jag inte hade någon bra vitsig grej. Min bror kom dock på världens bästa anledning till att be om snoppar, så jag försökte peppa igång mig på det.

Det var lång kö utanför Bengans och jag var mer än lovligt nervös, som jag alltid var inför att träffa dem, men den här gången lite extra eftersom jag inte visste om jag skulle våga. Tyvärr såg jag att Markus satt först och han var nog den jag minst trodde skulle rita någon snopp, Harri satt näst som också var ett väldigt osäkert kort, sen Jocke, Sami och Martin, som jag trodde mer på. Jag hade världens beslutsångest hela vägen fram, men när jag väl kom fram och började prata så bestämde jag mig för att jag måste, jag bara måste. :P

Så jag sa helt enkelt "Kan du rita en blomma eller snopp också? Helst en snopp dock..." "ehhh? en snopp?" "ja så att jag kan säga att jag har fått kuk utav Kent"... Markus ser lite chockad men road ut, skrattar till och säger att njae han vet inte om han kan med det med ritar fint en blomma och tipsar om att Martin eller Sami nog är bättre på att dela med sig av sånt... Harri skrattar ganska bra men ritar bara en blomma han med. Jocke undrar vad som är så roligt, så jag tar ett djupt andetag och säger det igen "jo jag vill att ni ska rita snoppar så att jag kan säga att jag har fått kuk utav kent." Ett stort flin dyker upp på hans ansikte och skrattande säger han att "bara för att det var så jävla fyndigt så ska du fan få det" och så ritar han en fin liten snopp. :) Lyckan var total! ;)

Sami håller på att trilla av sin stol för han skrattar så hårt, men ritar varken snopp eller blomma. :( Martin som sitter sist har inte hört och undrar även han vad som är så roligt, jag upprepar mig igen men han vågar inte heller rita något snopp men ritar en fin blomma och skrattar lite han med. Nöjd som fan var jag dock. En snopp hade jag fått, dessutom från Jocke! :D


Jag skrev om det här i min lunardagbok när jag kom hem, och det spred sig kan man säga, med vääääldigt många läsare. Tror det var uppåt 1000, eller om det var mer? Jag var på den tiden stammis på #kent på ircnet också och via de andra personerna där fick jag höra hur berättelsen spridit sig bland kentfolk och att många tyckte att det var en pinsam idiot som gjort en sån grej. Vissa blev tom sura. :D Det var nästan det roligaste med hela grejjen. ;) Kul var också att det spred sig så stort, en syntharkompis till min bror kom på besök från sthlm, när han fick reda på att jag gillade kent skulle han berätta om en sjuk grej han hört om och började berätta. Han trodde inte på att det var mig han pratade om tills jag visade upp mitt snopprydda skivomslag. :)

Sen dess har jag fått två till Kentsnoppar, en utav Martin en myyyyyyycket blöt kväll på releasefest i Stockholm precis innan jag skulle flytta till USA för att plugga. Jag vet inte om han eller jag var fullast, jag tror dock han. När jag först haffade honom tryckte han ett kentplektrum i näven på mig.. Ehh nä inte riktigt vad jag var ute efter... :P Sista var på Tillbaka till samtidensigneringen, då Sami ställde upp och ritade en mycket fin variant. Jocke satt först den gången och skrattade till när jag presenterade mig, han mindes precis och blev lite besviken över att jag inte hade någon ny rolig idé. Martin mindes inte incidenten i sthlm, men jag sa att det var ok, vi var väldigt överförfriskade bägge två...

Pubertalt? Ja absolut! Men vad gör det när man fått sina husgudar att garva som fan och dessutom vet vem man är? ;) Jäkla Markus bara att inte dela med sig...