i fredags var det hoppning igen. fia hade haft en ny och lite småskum galla på ena fram så jag fick ta Salmiak aka Svarta Faran istället. var lite lätt supernervös trots att han är en klippa... började jobbigt eftersom han häver sig mot skänklarna och annat smått o gott, men det kändes ändå ok. började skutta lite och lugnet la sig faktiskt. hoppade lite snett igenom o en studs o lite så. hade faktiskt en aha-upplevelse! han brukar vara bra på att hoppa av där han känner för- ofta en bra bit i förväg och man kan inte göra så mycket åt det, för han är som han är, och på såpass små hinder gör det ju inget alls heller. men så kände jag för första gången att jag kände avstånden! att jag visste om vi kom fel eller inte. o istället för att tänka shit han tänker hoppa stort o kasta mig före honom så väntade jag helt enkelt, och vips så la han in extra språng... haha.. avslutade med att hoppa alla hinder o sist studsen. hade på känn att anna tänkte höja sista i studsen när jag inte såg på, och när jag vände blicken dit hade hon såklart gjort det. gjorde min snyggaste halt någonsin (de andra blev impade över hur jag kunde få till en så kvick halt på svarta faran, brukar inte alltid vara så lätt hehe...) o sa att nä jag är faktiskt inte redo för det än även om jag sitter på världens klippa till häst, det är en studs och inte ens högt... så hon sänkte o vi red mot studsen o han hoppade nog högre än vad han gjort om jag bara hoppat det när det låg högre.. MEN ÄNDÅ! :) härlig är han iaf den svarta faran! och jag är helt skitsur på mig själv som inte hoppade det högre hindret men är rätt nöjd med det ändå, för då taggar jag till mig desto mer till nästa gång! gött mos!

på lördagen tog jag det lite lugnt med fia pga den ovan nämnda gallan. hon var dock SUPERFIN! lena sa redan efter ett varv i trav att hon såg riktigt riktigt fin ut! red runt med en trevlig känsla o tog tillfället i akt att jobba med sitsen, korta upp tyglarna, sträcka på mig utan att falla bak, hålla still skänklarna... allt det vanliga. :P avslutade efter ett kort men roligt pass o var nöjd med livet! gallan hade dessutom gått ner! woohoo!

på söndagen fick jag först sitta upp på lilla Corint, som inte vart så snäll under veckan men som på lördagen var det.. han var lite nervös ibland men förutom några småskutt vid P (alla var vid P..... hmmmm....) så var han snäll snäll snäll.. lilla vännen! SÅ rädd och stressad ena sekunden och dödstrött nästa.. hmm...

iordning med fia sen som verkade vara på bra humör! började helt ok men jag kände mig flaxig och matt. inte alls koordinerad men fia var skaplig ändå! jobbade sedan med lite vägar ur programmen vi ska tävla, jag o lina. började med de två halva 10metersvolterna i LB:0, gick skit! :D har gått bra innan men nu fick jag inte runt henne på ett bra sätt. sedan gick vi över till att variera tempot i traven, fick inte till det helt då heller, bra lite här o där men inget wow direkt. hon var för stark i upptagningarna vilket gjorde att jag blev kvar i handen, och i ökningarna så blev det för hastigt... fick till några dock där de första metrarna var riktigt bra, måste lära mig rida hela vägen bara.. blev bättre dock så!

SEN hände nåt! Vi skrittade lite och skulle göra sista halva 20metersvolten i LB:0, och helt plötsligt blev hon dödsmjuk i munnen o trampade på bra, o jag insåg att öronen hängde på varsin sida... kom fram i trav o samma känsla!!!!!!! hon trampade på med det trycket man vill ha annars, men som alltid är på gränsen till för hastigt annars. hon var helt reglerbar åt alla håll och helt ljuuuuuuvlig! och så var lektionen slut... :P


Sen var det dags att säga hejdå... Klarade mig tills vi skulle bära ut hö.. Tog några påsar o gick gråtandes ner till Lasse.. Tog äpplena jag hade med mig, lyfte bort lite täcke o kliade/matade en stund... Sen ville han ha hö så då satt jag o bara grät ett tag.. Det jobbiga är att man aldrig vill gå därifrån, för hur kan man bestämma att nu har jag umgåtts tillräckligt med den här individen för att klara mig resten av mitt liv utan honom? Eller att man har tillräckligt många minnesbilder i huvudet för att aldrig glömma honom? Att just den snusningen av hans mule var tillräckligt bra för att vara den sista? Reste mig tillslut och bestämde mig för att en sista attackkram fick han stå ut med. Han HATAR kramar och blir arg som ett bi då. Men jag fick krama honom, så jag stod kvar med armarna runt honom tills han blev sur.. sen fick han en puss på mulen trots att han annars hatar det med...

Och beroende på hur saker o ting blir så kanske jag dessutom tvingas göra om hela proceduren nästa söndag igen.... Torsdag eller måndag...