Så idag kom informationen om alla hältor. Och jag får väl börja med de positiva nyheterna. Min lilla Mejris är frisk, men ska ha en ganska lång igångsättning. Men jag får skritta henne både lördag och söndag vilket jag ser fram emot! Mitt lilla hjärta! :) Lakris visade ingen hälta alls idag, men han ska få ta det lugnt en vecka ändå ifall ifall.

Peppe ska till kliniken imorn och kikas på så där vet vi inte än. Och så Piri då.. Tyvärr ingen hovböld (eller tyvärr o tyvärr, beror ju såklart på!!!) utan hovledsvrickning. Det positiva i det hela är att han var helt klockren överallt, inte en enda liten markering på något annat. Men han skulle behandlas imorn och sen vila i två- tre veckor innan långsam igångsättning. Detta innebär att vi missar lektionsmästerskapet och ena tävlingen vi skulle på. Andra tävlingen KAN gå, beroende på hur det känns då förstås. Kul. Jättekul.

Jag är så sjukt uppgiven över det hela att jag bara vill gråta. Och det är helt 100% egoistiskt tänkande också. Det är så jävla typiskt att när jag väl får sitta på en så fantastisk häst som han så kommer hur mycket som helst emellan. Visst är en hel del självförvållat (som att åka till USA och Kenya, som dock såklart var värt det). Men hältan i höstas och så nu. Visst hade jag fina hästar att rida förra året, både Lasse och Fia var/är hur fina som helst, men de var bägge två så jäkla jobbiga att rida. STORA och jätte jätte jättemycket häst att rida och ratta runt. Piri är bara så enkelt på nästan alla sätt och vis. När jag äntligen känner att det går FRAMÅT så jäkla mycket! Jag har ingen lust att ännu en gång gå ner 5 trappsteg och börja om där. Ingen lust alls.


Och om Lakris nu inte tänker vara halt (vilket såklart är superduper :) ) så innebär det att jag kommer få rida Curry. Vilket på något sätt är droppen som får uppgivenhetsbägaren att rinna över. :(


Imorgon ska jag försöka vara lite mer positivt inställd till allt. :(