Det var sååå skönt att få åka ut till stallet idag, men tyvärr blev inte ridpasset någon höjdare. Idag var en sån dag då jag anser att min tränare här gör allt bakvänt, och då känns det inget bra. :P

Gjorde iordning Monet och longerade henne en sväng, hon mår bra av att bocka ur sig spänningar och hade dessutom gått på en vecka, förutom några longeringar. Hon jobbade på bra på linan vilket var skoj, förr fick man JAGA runt henne för hon tyckte det var tråkigt, nu sträcker hon ut fram och ner och frustar loss i bra tempo. Härligt! :) Fast tyvärr tar hon nästan ut sig istället, och har fått rätt tjock päls o det var varmt ute, så det blev till att skritta en stund så hon fick återhämta sig. Jobbade lite själv med att hitta känslan i skritten, att hon låg bra i handen och inte ville takta, vilket fungerade helt utan problem, även när jag bad om sidvärts eller mer engagemang. Skoj!

Sen började vi och tog lite trav, fick tyvärr inte trava tillräckligt länge för att jag skulle hitta en go känsla, eftersom vi skulle jobba med galoppen, men galoppen blev väl skaplig ändå. Problemen är att hon behöver så jäkla mycket frihet i hals och nacke, hon har en lång hals och har man för korta tyglar blir hon väldigt spänd och missnöjd. Men när tom jag, som har grava kroniska problem med för långa tyglar, tycker att tyglarna är för långa, då känns det inte bra. ;) Nästa del i problemet är att hon inte har någon styrka i galoppen och därför släpper bettet, varpå man absolut får för långa tyglar och 0 möjlighet att påverka henne när man inte är dödsskicklig och kan rida enbart med sätet. :P Sen i traven så i ena stunden så ska jag få ner huvudet på henne och i andra måste jag hålla händerna blick stilla, utan att det finns någon logik i när det är det ena eller det andra som gäller. Förra passet tyckte jag att vi fick koll på det. Att hela tiden ha ett stöd men kommer nacken för högt så snabbt visa att nej sök fram ner, där för du mer plats. Vilket det passet fungerade VÄLDIGT väl.

Sen får jag inte titta dit jag ska, eftersom min tränare och hennes tränare (tävlat OS två gånger, FEI domare) anser att titta dit man ska gör man bara på bebisar. Jag blev väldigt frustrerad eftersom:
1. hur ska jag kunna navigera mellan hinder, bommar och koner om jag inte får se vart jag ska när jag sitter på en svårmanövrerad häst och
2. hästen ÄR en bebis!!!!! Inte åldersmässigt, men utbildningsmässigt.

Sen är det klart att det blir lite knas om hästen är van vid att ryttaren alltid bara tittar rakt fram, så händer det saker man kanske inte vill när en ryttare helt plötsligt börjar titta framåt-inåt på volten man rider på, vikten ändras ju.

Nåja. Passet var faktiskt skapligt på det stora hela och vissa delar riktigt bra. Men det var en sån dag där det inte bara kändes bra efteråt. Jag saknar att göra saker på mitt sätt haha. Eller vissa saker. Idag kände jag liksom att jag inte litade på tränarens kunskaper igen, vilket händer då och då. Men innan har jag ju bara vart här ett tag och sen fått åka hem och bara vara inspirerad på vägen. Nu slog det mig att jag ska vara kvar här länge och jag blev lite nervös över att faktiskt inte komma hem som en bättre ryttare.

Byta tränare är inte riktigt aktuellt heller, problemet när man är god vän med sina tränare. :) Dessutom har hon haft det rätt tufft ett tag så jag skulle inte palla. Men hon berättade idag att i november ska hon iväg till hennes tränare med ponny + Monet, och att hon ville att jag följde med, så det ska jag såklart. Det känns bra ändå. Sen får jag väl komma ihåg att det oftast känns väldigt bra och ge det en helhjärtad chans innan jag deppar ihop totalt. :P

Huga.
Hur skulle ni tänkt om ni var i min sits?