OjojojojojOJ vilket ridpass vi lyckades med idag! Inte särskilt fantastiskt rent ridmässigt eller så, men vilket GIGANTISKT gammalt hinder vi tog oss över. Bildligt talat alltså.

Skulle ha sitsträning på Jada, men hon började dagen med att vara lite lätt jättekoko. Spänd och såg spöken överallt. Så hon lyssnade varken på mig eller på Tamara. Vi försökte galoppera loss det men det gick inte ens det, galoppen blev bra men sen i traven var det nästan ännu värre. T fick sitta upp och säga åt henne på skarpen ett par gånger och sen sa det poff och så var hon hur fin som helst så det blev min tur igen.

Och här är det dags för en snabbgenomgång av våran bakgrund. Hösten 2005 när jag var här på praktik red jag Jada en hel del. Allt gick bra men en dag fick hon för sig att mina högerfattningar inte var rätt så då blev hon sur. På den tiden var hon en märr av stora mått. Om något inte passade så sa hon ifrån. Med besked. Hon bockade med en variant där hon lättade fram för att kunna få till en bakutknyck med hävstång i bockarna. Och hon gav sig inte heller. Jag satt kvar länge, tills hon la till ett byte med lite skruv så att jag inte hade något att landa på längre. Landade rakt på höften och fick rätt så rejält ont faktiskt... :p

Efter det har jag ridit henne en hel del, men högergaloppen har alltid varit skör, framförallt fattningarna såklart. Det har fungerat bra ändå och vi har kunnat få till ganska bra pass, men det har alltid funnits lite att önska. Vi har dock aldrig pressat på där utan låtit det vara som det är.

Så idag när jag satt upp igen så fick vi bråka lite i skritten, eller snarare få henne att inse att jag inte tänkte hitta på några dumheter utan bara vara och låta henne lita på mig. Och vi bestämde att vi inte skulle sitsträna utan att jag bara skulle rida där inne i rundcorallen. Så när skritten fungerade säger T åt mig att fatta galopp, och vi var såklart i höger. Men visst, jag gjorde det och vi galopperade och det gick ok först men jag var spänd så Jada blev spänd o jag blev spändare och hon blev arg. Och så kom hoten. Men jag bröt inte av utan galopperade vidare och bände loss huvudet på henne så hon inte KUNDE bocka o ge mig lite mer tid att ta mig igenom det. Problemet var att när hon blev spänd så körde hon upp huvudet och jag var så spänd att jag istället för att bara trycka fram henne kortade tygeln och lutade mig framåt... BRA recept för att få en lugn häst... ;)

Efter några misslyckade såna omgångar fick jag snabbt som ögat byta varv och ta vänstern istället och blev i bytet tvingad till att länga ut tygeln, känner mig trygg i vänstern så där fungerade det bra, och det tog inte många varv tills jag hade en häst som var med på noterna och en jag som började slappna av. Fick ligga där ett tag och känna att jag kunde, släppa ut tygeln helt o känna att hon var klar, korta upp lite igen och variera tempot osv. Sen ett snabbt byte av varv igen och känna samma känsla. Jag minns inte ens om vi fick något mer hot där eller om det gick med en gång, men åtminstone SÅ mycket bättre och vi hittade samma känsla, med lång fin hals i en rund form och varierbar galopp. Jag fick sitta och andas och känna att jag kunde. Vi bytte ett par gånger till med enkla byten och avslutade sen i högern efter att ha fått ett riktigt fint byte och riktigt bra galopp.

Väl tillbaka i skritt så brast det helt. Tårarna forsade av all rädsla och spänning som släppt och även Tamara fick en liten tår i ögat. Haha. Nästan 6 års rädsla tog vi oss igenom idag. WOW.

Den gången jag åkte av henne har verkligen satt sina spår i mig. För hon var så otroligt oschysst den gången och rädslorna jag redan hade blev inte direkt bättre av det. Och detta har funnits kvar i mig sedan dess. Men inte nu längre! :)

Jag var HELT slut mentalt efter det passet. JISSES amalia vad slut jag var! Sen efter ett par timmar kom endorfinerna! ;) Nu ska jag iväg och träna! Woohoo! Så jäkla skitglad för dagens pass! :)