jag vet inte hur många gånger jag har funderat över det.
fram och tillbaka.
om och om igen.
jag har funderat över det här fler gånger än något annat. något svar finns det inte. och ibland inbillar jag mig att det inte alls är som det är. utan istället är mig det är fel på.
men nej.
det är så illa.
och det kommer aldrig bli bättre.


jag mår som jag mår. jag mår dåligt. jag är deprimerad. jag har ångest. jag ser världen i svart svart svart och hur mycket jag än kämpar så kommer jag inte ifrån det. jag har provat läkare, mediciner och psykologer. jag trodde att jag var på rätt väg. huvudordet i mitt liv förut var hopplöst. för bara någon vecka sedan hade det bytts ut mot en liten gnutta hopp.

idag kastades jag tillbaka till ruta ett.
idag är allt lika svart och hopplöst som det var från början. och steget till gnuttan med hopp känns längre än man kan nå i en livstid.
jag hade planerat och parerat. jag hade en plan för vad som skulle göras om jag kände att jag var på väg tillbaka. jag visste hur jag skulle tackla det. jag hade beväpnat mig själv med kunskap. jag skulle inte hamna där igen. jag gick igenom alla scenarion som skulle kunna försöka få dit mig.
men jag glömde ett. det värsta av dom alla.

mina föräldrar.

dom kommer hit och snabbt och enkelt raserar dom allt jag kämpat mig igenom. och nu sitter jag här inlåst i mitt rum och bara vill dö. jag har inte velat dö på länge. det var faktiskt längesedan jag satt med tårarna rinnandes och bad om att få dö. iaf såpass längesedan att jag inte minns när det var.
allt var inte så jävla svart. det var grått. det fanns ett litet litet jävla ljus vid slutet.

men det ljuset försvann snabbare än det kom. det finns inte längre. det är svart. svartare än någonsin.

jag hade en plan.
en stor plan! jag visste vad mitt liv skulle bli av. jag visst vägarna jag hade att gå. jag visste hur jag skulle gå dom och framförallt ATT jag skulle gå dom och att jag skulle klara det. förr eller senare. det kunde ta tid, det FICK ta tid. men ja. den som erbjöd mig döden nu skulle få mig.

jag måste ta mig härifrån.
men har ingen jävla möjlighet till det. jag vill packa det viktigaste o bara åka. men jag har ingenstans att ta vägen. jag har lovat saker som måste göras. jag har inte ett endaste jävla öre att ta mig nånstans för. jag måste bort idag. nu.

jag är så trött på den här förtvivlan att det finns inte.
och frågan är om jag inte hade gjort slag i saken. nu. på en gång. om det inte vart för att jag vägrar låta dom vara så nära när det händer. i usa ska dom vara då. så att dom inte kan göra ett piss åt det.

Åhhh.. ibland blir jag trött på idioter... som inte kan planera. som inte kan läsa. som inte kan TÄNKA. människan har blivit begåvad (?) med en ganska så stor hjärna. varför använder inte folk dom?
det värsta är ju när dessa idioter är ens vänner. för jag blir så besviken då. på att folk jag tycker om använder så lite av sin hjärna. att dom inte bryr sig mer om att använda den?

skulle ha grillfest med stallet igår, underbart härligt! en vän skulle med. vi skulle mötas, allihopa på samma ställe och åka gemensamt. vi satte en tid så att vi skulle komma fram lagom till när vi sagt att vi skulle vara där. på fester med satt tid hör det till att komma i tid. 5 minuter hit eller dit är väl lugnt, men börjar festen 17:00 så börjar den inte 20 över. enligt mig.

så den här kompisen. hon är ganska bra på att inte planera alls. ska man hämta henne är hon väldigt sällan i tid. ska hon åka någonstans är hon väldigt sällan i tid. ska hon möta en... ja ni fattar... och det hela handlar alltid bara om illa planering. jag har mer än en gång väntat, eller fått åka omvägar, eller fått ändra planerna. så även igår. allt för att personen inte kan använda sin hjärna och planera lite så att allting går som det ska. att läsa skyltar är tydligen väldigt svårt. och pga att skyltar (på svenska) är så svåra att läsa får 5 andra personer ändrat sina planer helt ofrivilligt.

det stör mig.
något så grymt mycket dessutom.

men egentligen är ju ingen skada skedd. så jag får väl överleva det hela.

idag var en slapp dag. jag vaknade och kände mig nöjd över att jag inte var bakis idag heller. jag har återigen begåvats med bakfyllor som knappt märks! så som det var när jag var yngre. men det tycker jag nog att jag är värd efter helvetesbakfyllorna jag hade ett tag sen.
gårdagen var rolig, vi hade skitskoj! det var välbehövt i vårat gäng! :)

sen när jag vaknat till ordentligt gick jag ut i solen o la mig o läste. brände mig såklart. trots att jag inte låg länge och gick ut rätt sent. nåja. boken är sjukt bra. jag vet att jag är efter, men alla som är så sega som jag bör sätta lite fart o läsa da vincikoden. blir bara så sur. för jag vill också kunna så mycket som dom i boken kan. jag vill läsa och lära mig, helst i hela mitt liv! jag älskar att kunna saker!

tillslut idag var det dags för privatlektion. hämtade upp maria och åkte till stallet och började med sysslorna, mocka och fixa hästen då alltså. var ruskigt äckligt varmt. jag bara svettades och svettas. bläää!!! trodde att jag skulle dö när det blev dags för ridning, men till min stora förvåning var det faktiskt inte så varmt att rida. visst var det ju inte direkt skönt, men inte så varmt som jag tänkt mig. fick jobba igenom min lilla mejram och jobba på som vanligt. hon blev faktiskt riktigt fin. galoppen är vidrig som vanligt, men även där fick jag liiite kläm på henne. och vi har lärt oss en hel del med sitsen och lite allt möjligt. och jag kände hur allt det fungerade idag. hade det inte varit mejram jag satt på hade hästen nog gått riktigt riktigt fint. jag kände att jag red och att jag red bra! och jag fick en hel del beröm också. det är liksom nästan som lite finlir nu, fast med en jävla massa grundläggande jobb också. finlir med mig, att lära mig förfina mina hjälper, att koordinera min kropp och få den att göra precis som jag vill, så att jag lättare kan ge hästen dom hjälperna jag vill. fast med mejram är det ju rena grunder, men det passar ju bra för då får jag tid att lära mig det jag behöver. :)

och bara för det kör vi en bild från i vintras. på mig och mitt underbara hjärta.
visst är hon vacker?

idag har mamma o pappa kommit hem hit från amerikat.
så var det slut på lugnet då.
det är jobbigt att ha dom här, men det är rätt käckt också. men fyfan vad jag med en gång känner trycket över hjärtat. med en gång. dom hinner knappt komma hit innan det händer. men det är väl bra träning antar jag. träning på att må bra. programmera min hjärna så att den mår bra istället för dåligt.

psykologen har med andra ord gått bra.
i fredags var jag där för sista gången på ritkigt länge. skönt att slippa, men jobbigt att man ska "klara sig själv". hon tyckte dock att jag skulle jobba hos dom. :D för att jag har lärt mig allt så fort. det är lite skoj. för jag vill ju ändå jobba med sånt.. så kanske ska jag sätta det som min nr2 på listan? istället för att ha agronom som nr2?

rogers jobb har skitit sig typ. eller blivit uppskjutet väldigt länge. så just nu vet vi inte alls hur vi ska göra med något. nu när man äntligen VELAT flytta upp dit. blä. fick ju dessutom tacka nej till Mejram. det var iofs dock ganska skönt att ha en anledning till att tacka nej. inte bara få kalla fötter. men ändå. :/ jag vill ju ha den lilla hästen. fast jag tror hon har ont nånstans. hon sparkar för mycket bakut nu.. nån spänning eller nåt är det nånstans.

nåja. blabla. har väl itne så mycket mer skoj att skriva. bara att min mamma ändå är snäll, hon hade med sig saker till mig. :D och jag är så ruskigt kär i min nya väska. :D visst är den söt?