jag vet inte hur många gånger jag har funderat över det.
fram och tillbaka.
om och om igen.
jag har funderat över det här fler gånger än något annat. något svar finns det inte. och ibland inbillar jag mig att det inte alls är som det är. utan istället är mig det är fel på.
men nej.
det är så illa.
och det kommer aldrig bli bättre.


jag mår som jag mår. jag mår dåligt. jag är deprimerad. jag har ångest. jag ser världen i svart svart svart och hur mycket jag än kämpar så kommer jag inte ifrån det. jag har provat läkare, mediciner och psykologer. jag trodde att jag var på rätt väg. huvudordet i mitt liv förut var hopplöst. för bara någon vecka sedan hade det bytts ut mot en liten gnutta hopp.

idag kastades jag tillbaka till ruta ett.
idag är allt lika svart och hopplöst som det var från början. och steget till gnuttan med hopp känns längre än man kan nå i en livstid.
jag hade planerat och parerat. jag hade en plan för vad som skulle göras om jag kände att jag var på väg tillbaka. jag visste hur jag skulle tackla det. jag hade beväpnat mig själv med kunskap. jag skulle inte hamna där igen. jag gick igenom alla scenarion som skulle kunna försöka få dit mig.
men jag glömde ett. det värsta av dom alla.

mina föräldrar.

dom kommer hit och snabbt och enkelt raserar dom allt jag kämpat mig igenom. och nu sitter jag här inlåst i mitt rum och bara vill dö. jag har inte velat dö på länge. det var faktiskt längesedan jag satt med tårarna rinnandes och bad om att få dö. iaf såpass längesedan att jag inte minns när det var.
allt var inte så jävla svart. det var grått. det fanns ett litet litet jävla ljus vid slutet.

men det ljuset försvann snabbare än det kom. det finns inte längre. det är svart. svartare än någonsin.

jag hade en plan.
en stor plan! jag visste vad mitt liv skulle bli av. jag visst vägarna jag hade att gå. jag visste hur jag skulle gå dom och framförallt ATT jag skulle gå dom och att jag skulle klara det. förr eller senare. det kunde ta tid, det FICK ta tid. men ja. den som erbjöd mig döden nu skulle få mig.

jag måste ta mig härifrån.
men har ingen jävla möjlighet till det. jag vill packa det viktigaste o bara åka. men jag har ingenstans att ta vägen. jag har lovat saker som måste göras. jag har inte ett endaste jävla öre att ta mig nånstans för. jag måste bort idag. nu.

jag är så trött på den här förtvivlan att det finns inte.
och frågan är om jag inte hade gjort slag i saken. nu. på en gång. om det inte vart för att jag vägrar låta dom vara så nära när det händer. i usa ska dom vara då. så att dom inte kan göra ett piss åt det.