jag har världens livskris just nu.
25årskrisen har kommit och slagit mig skithårt i huvudet eller nåt.

jag vill bara bort. bort bort bort.
jag ångrar hela mitt liv och vill dö just precis nu så att jag slipper leva mitt liv med ännu ett ångestframkallande moment i bagaget.

varför i hela helvetet åkte jag inte till rocky mountain college och läste häst där för en massa år sen när jag funderade på det och var för feg för att ta steget?
varför åkte jag inte förra sommaren o jobbade hos Jan Ebeling himself?
varför har jag inte tagit en endaste liten chans jag fått här i livet?

eller två chanser har jag tagit.
1. jag åkte o pluggade i hela TRE månader i Santa Barbara
2. jag flyttade upp hit till Sigtuna

woohoo gör nu vågen för mig är ni snälla.


det jag ångrar är att jag har såå mycket jag vill göra som jag älskar att göra och som jag inte kan göra här. jag har märkt det nu när jag flyttat, hur mycket det är jag saknar. jag vill leva häst.
jag vill hjälpa folk lära sig, lära dom hästar och lära dom rida. lära dom älska dessa underbara varelser. och det kan jag inte göra här i sverige på det sättet jag vill, vi har alldeles för mycket bra människor här. och jag är för gammal för att få chansen via en ridskola eftersom dom alltid har duktiga tjejer som lever och bor på ridskolan o lär sig på så sätt. jag hade kanske kunnat få lite chans att hjälpa till med det på k när deras nybörjargrupp kommer igång, men det räcker ju inte.
men jag är fan duktig. för folk upp till en viss nivå kan jag faktiskt hjälpa till. och jag vill det! jag saknar det!

jag önskar att jag kunde ta mitt pick o pack o bara dra iväg till usa och jobba på någon gård där. antingen på någon där jag skulle vara kung på stället, alternativt hos någon ruskigt duktig tränare o bara bli duktig. för jag kan såpass mycket runtomkring tack vare dingleåret att jag lätt skulle få ett jobb.

men samtidigt så kan jag inte bara dra.
jag skulle aldrig stå ut med att jag bara blev äldre o äldre o aldrig utbildade mig. och jag ska ju faktiskt utbilda mig inom djur. med agronomutbildningen skulle jag säkert kunna få ett rätt så bra jobb i usa.

men samtidigt så känner jag bara att den där jävla utbildningen kommer ändå inte göra mig lycklig.


jag hatar min hjärna!


men så efter lite ältande o pratade med roger (han är bäst) så kom jag fram till att jag kan ju åka o jobba i usa till sommarn. fast det pratade jag inte med honom om iofs. men jag kom fram till det sen iaf. och det känns ju iaf som en liten tröst.


sen så lite kul med.
när jag började i 1an så fick jag en bästis. hon o jag skulle förändra världen o ha en egen gård där vi inte använde några maskiner, o bara hade en bil att använda i nödfall. annars skulle vi tex plöja osv mha hästar o allt sånt. vi gjorde en egen tidning där vi skrev att alla skulle skälla på sina mammor om dom använde päls o var allmänt grymma för att vara 8.
sommarn mellan 3an o 4an flyttade hon till stockholm med sin familj, vi höll kontakten väldigt länge och hälsade på varandra o pratade i telefon o allt sånt. men som vanligt så gled vi ändå ifrån varandra. men det jag visste tills igår var detta:
jag blev vegetarian före henne, men hon tog steget ut o blev vegan.
jag slutade orka bry mig fullt lika mycket o hon blev asgrym o tänker fortsätta förändra världen.

så när mamma var med upp hit så pratade vi lite om henne, o jag sa att jag undrar fortfarande över när man kommer se henne/läsa om henne i nyheter.

och så igår kom jag på att man kan ju googla på henne, inte bara söka på eniro, hitta mm som jag gjort innan. och tänk vad jag hittade?

http://linapalestina.blogspot.com/


hon var världens bästa vän. och jag har inte pratat med henne på hur länge som helst, men ändå blir jag lite rädd när jag läser. för tänk om något händer världens bästa vän?