när vänner kommer med kärleksbekymmer brukar jag säga att om man tvivlar så är det oftast inte rätt. att om man behöver fundera på det så är det nog inte så bra som man vill att det ska vara. om man undrar över om något problem är värt det eller inte, så är det inte värt det. osv.

varför kan jag inte lyssna på det rådet själv?

fast jag tror jag vet varför. för hur vet man att man faktiskt är osäker och inte bara har satt upp barriärer för att slippa bli sårad?

jag har trott att jag är osäker och att det faktiskt inte är rätt. utan det bara är något som verkar så himla mysigt och då vill man ha. men samtidigt så har jag hela tiden sagt att nej, jag orkar inte, jag fixar inte att bli ledsen. så hur vet man då vilken känsla som är rätt känsla? osäkerhet eller rädsla?