vissa saker etsar sig ju verkligen fast i själen på en. vissa saker kommer man alltid minnas som att det vore igår. det känns så jäkla fel att skriva om det här nu, när jag haft en härlig kväll utan ett riktigt bekymmer i världen. men det är såklart branden jag menar. alla som var tillräckligt gamla för att förstå och som bodde i göteborg då vet vad man menar bara man säger det ordet. branden. det finns bara en brand. den vid backaplan för 10 år sedan. jag hade inte tänkt skriva om det alls eftersom jag faktiskt inte var särskilt berörd av den och att det kändes som att jag borde låta de som faktiskt hade något att skriva om den göra det. men nu när man kommer hem mitt i natten och läser saker om det överallt så ja.. då blir det som det blir.

jag minns att jag var i USA när det hände. pappa hade kikat på gp.se och sett något om det, men inte förrän vi satt på flyget mellan amsterdam och göteborg kunde man få någon riktig information, det  var dagen gp publicerade namnen av de som avlidit. då kunde man slappna av, det var ju åtminstone ingen jag kände. senare fick jag ju reda på hur nära det varit att flera vänner stått med på den listan...

jag gick i 2an på gymnasiet och min klass hade cafét då. men det omvandlades till samlingsplats för alla som behövde prata, gråta, tänka, ja vad man nu behövde. vi behövde ändå stå där och hålla folk med kaffe, vilket skolan betalade. vilket ledde till att man fick höra den ena hemska berättelsen efter den andra. en tjej på skolan hade dött, och en annan tjejs lillebror. jag minns så sjukt väl när X stod o pratade med en av sina bästa vänner, han var en utav dom som hjälpt till att dra ut folk. han berättade hur han hade sett lillebrodern till kompisen i massan av folk som försökte ta sig ut, sträckt sig efter honom men inte fått tag i honom. jag minns smärtan jag kände för hans skull. att i hela sitt liv veta att han inte kunde rädda sin väns lillebror.

jag minns när S stapplade in i cafét med mer chock än sorg i ögonen. 18 av hennes vänner var borta. 18 jävla stycken. visst, alla var inte nära vänner, men ändå 18 stycken hon räknade som vänner. om 18 av mina vänner dog hade jag nog inte haft några vänner kvar. hon var en av alla som fick välja vilka begravningar som var viktigast att gå på, hon varken kunde, hann eller orkade gå på alla. hur lever man med det valet? att som 17åring behöva bestämma vems begravning som är värd att gå på?

jag minns när två "värstingar" stod och pratade om hur sjukt det var att muslimer och kristna kommit varandra så väldigt nära. hur hans väns muslimske far som alltid hatat honom för att han var kristen ringt honom för att be honom komma på vännens begravning.

minnesstunden vi hade sitter också så djupt att det aldrig kommer försvinna. alla tårar. hur dessa "coola" grabbar som aldrig hade visat att dom hade ens en bråkdel av känslor i sig stod inför hela skolan och försökte läsa upp en dikt mellan hulkningarna. hur skolans personal helt idiotiskt skällde på alla som satt i trapporna på läktaren i sporthallen, det fick man inte pga att det blockerade utrymningsvägarna... dom sa något om brand också, minns inte exakt, bara att det var osmakligt.

vi åkte ut till backaplan såklart också. gick och tittade på alla bilder och ljus. alla gråtande förstörda människor. jag var helt tom när jag gick där. jag kunde nog verkligen inte förstå. sen någon dag senare när jag var iväg på träff med teatergruppen brast det. någon ville sjunga en sång för dom sen skulle vi ha en övning. att släppte och det var första gången jag grät för dom.


som ni kanske märker så har det satt ganska djupa spår, och då har jag inte ens berättat en bråkdel av allt, och då är jag dessutom en av de lyckligt lottade som knappt blev påverkad alls. jag kan inte ens nästan föreställa mig hur det måste varit att vara en av de som var mitt ibland det..