Vila i Frid Lastell

Så var det "äntligen" dagen D.
Idag fick Lasse sluta sina dagar här hos oss och gå vidare till de evigt gröna ängarna.
Det hade gått bra till.

En stor personlighet har försvunnit från oss. En sån härlig självgodhet han hade. Han var bäst och han visste om det. Alla utom Krasse skulle vika hädan när han dundrade fram, och gjorde dom inte det så fick dom veta sin plats. En av våra promenader i ridhuset slutade med att Hanna fick rida MÅNGA meter ifrån oss efter att Lars gett Lakris en sån arg blick att Lakris var tvungen att hoppa undan... :)

Han blev ursur som man försökte pussas eller kramas, eller bara gå före honom när man skrittade av honom i ridhuset. Han skulle alltid bralla om någon annan häst brallade, men slutade alltid när man morrade åt honom. Att vara ute i solen var det bästa han visste, medans regn o blåst fick honom att krypa ur skinnet.

Han var alltid noga med att visa preciiiiiiiiiis vart det kliade, och kliade man inte blev han sur. Började man klia för att sedan försöka sluta och återgå till borstningen så blev han sur då med. Han visste helt enkelt vad han ville! :) Hans smeknamn blev bara fler varje gång jag var där. Lasse och Lars var ju de vanliga. Mina favoriter var nog Lassebrasse eller Larsbanan. Vet inte vart jag fick det senaste ifrån, men det passade på något sätt.

Så mycket glädje han givit mig, men även så mycket tårar.
Jag kommer aldrig glömma privatlektionen som fick Lena att kvittra om att vi skulle upp i medelsvår och prata om hur väl jag red hennes häst för andra resten av dagen. En sån egoboost!
Men jag kommer aldrig glömma tårarna som föll medans jag red dagen innan vi skulle åkt och tävlat. Lenas tröstande ord om att jag gjorde allt rätt, och att hon menade fullt allvar när hon sa att jag många gånger red honom bättre än vad hon själv gjorde. Men det var bitterljuvt, för visst var det kul att höra, men samtidigt visste jag nog redan då hur illa det var med honom.

Tack och lov har han ju dock gett mig så väldigt många härliga minnen också! Det jag främst tänker minnas är mitt sista pass på honom. Dagen jag skulle ha tävlat, Marie släpade med mig ut på skrittur i den underbart strålande solen. Lasse njööööööt av turen och i ridhuset sen kändes han superfin.

Det är hemskt var skört livet är.

Vila i Frid älskade vän
Du kommer vara evigt älskad och för alltid saknad
Vi ses igen när tiden är inne

Lastell
Lasandos- Rastell
1997 - 2009

I söndags


Efter KMet i november


Utanför stallet i höstas


Ett härligt ridpass




i somras, skum bild men jag gillar den ändå...


"shit, hur gör man för att rida den här hästen egentligen"

Vilken fin häst. Tänker på dej.. hoppas att du ändå har det bra.