drömmen som blev en mardröm
Ja det är så det känns. Att min livslånga dröm har blivit en mardröm, enbart för att jag gjort den till det såklart, men ändå. Åkte till Skara igen igår för att få andas lite, fungerade sådär... Fick iaf i mig mat vilket behövdes. Måndagen bestod nämligen av en liten tortilla med lite creme bonjour på och inget mer. Blev en fralla och sen ett par pannkakor på kvällen hos christoffer. Alltid något men varje gång jag äter nu kukar ju magen ur, vilket inte är helt konstigt såklart... Hängde iaf hos C hela eftermiddagen o kvällen, såg det nya hungavsnittet och en skitskum film som jag nog inte fattade ett skit av egentligen. Värdelöst dålig men samtidigt underhållande. Ägnade idag åt att svettas, blir så jävla varmt i min lägenhet. Fann dock ingen som helst ro och bestämde mig för att åka hem igen. Grät nog 70% av vägen hem. Härligt och tur man har stora solglasögon...
Mina stackars föräldrar tar stryk av det hela med. Mamma är helt förstörd... :(
När jag körde hem märkte jag att en del i det är att jag nu inte kan göra det jag tänkt göra- leva runt utan något som höll tillbaka mig. För gör jag det inte nu kommer det aldrig ske. Och jag känner redan panik över att jag borde gjort det redan och börjar bli alldeles för gammal. Men jag har inte kunnat förrän nu, för jag har mått för dåligt. Jag har slösat mitt liv på att sitta hemma o må skit. Eller visst, jag har gjort massor med roligt, men inget "vettigt". Jag har varit fast hemma. Jag har gjort massor med kul men inget som jag egentligen skulle ha velat gjort. Jag har suttit i min soffa med min ångest och gråtit över allt jag velat göra. Sen har jag tagit mig ur det och mått bättre än någonsin mer eller mindre och så händer det här. Tar jag det steget kommer det aldrig hända heller. Jag får redan total panik när jag tänker på att jag kommer behöva leva resten av mitt liv med vetskapen om att jag hellre velat låta bli att leva under större delen av min ungdom, vilket inte är en rolig sak att leva med.
Jag har tänkt att jag kanske borde bege mig till psyket. Att jag inte pallar att ta mig ur det här själv. Men jag kan bara inte med.
-Varför mår du såhär dåligt nu?
-För att jag kom in på veterinärprogrammet.
Mina stackars föräldrar tar stryk av det hela med. Mamma är helt förstörd... :(
När jag körde hem märkte jag att en del i det är att jag nu inte kan göra det jag tänkt göra- leva runt utan något som höll tillbaka mig. För gör jag det inte nu kommer det aldrig ske. Och jag känner redan panik över att jag borde gjort det redan och börjar bli alldeles för gammal. Men jag har inte kunnat förrän nu, för jag har mått för dåligt. Jag har slösat mitt liv på att sitta hemma o må skit. Eller visst, jag har gjort massor med roligt, men inget "vettigt". Jag har varit fast hemma. Jag har gjort massor med kul men inget som jag egentligen skulle ha velat gjort. Jag har suttit i min soffa med min ångest och gråtit över allt jag velat göra. Sen har jag tagit mig ur det och mått bättre än någonsin mer eller mindre och så händer det här. Tar jag det steget kommer det aldrig hända heller. Jag får redan total panik när jag tänker på att jag kommer behöva leva resten av mitt liv med vetskapen om att jag hellre velat låta bli att leva under större delen av min ungdom, vilket inte är en rolig sak att leva med.
Jag har tänkt att jag kanske borde bege mig till psyket. Att jag inte pallar att ta mig ur det här själv. Men jag kan bara inte med.
-Varför mår du såhär dåligt nu?
-För att jag kom in på veterinärprogrammet.
Kommentarer
Postat av: Sandra
Massa massa kramar!
Trackback