Man brukar ju säga att ögonen är själens spegel (eller hur man nu brukar säga det exakt).. Och ska man gå efter det så är min själ trött, den svider, den har ont, den är irriterad och den kliar... Härlig kombination som inte är alltför uppmuntrande, för tyvärr är det ungefär så det känns.

Hade en helt ok dag igår. Släppte ut grisarna på altanen en sväng men de vill bara gå in hela tiden så jag tröttnade rätt fort.. Spelade lite wii.. Gjorde iordning mig o åkte till Fia för förfest. Lyckades lura till mig att få åka gratis på tåget in till stan så nu är väl mitt karma riktigt dåligt igen. Menmen... Trevlig kväll med många skratt och roligt med andra ordspelande. In till stan sen men jag stannade inte ute så länge innan jag kände att tåget hem var en bra idé.

Och nu har paniken återinfunnit sig. Jag tänkte bestämma mig för att stanna kvar i Skara, och fick panik. Ja men då åker jag väl då. Ännu mer panik. Miljöombytet hade vart sååå skönt. Mina hästar där uppe hade jag ju kunnat träffa lite oftare (någon gång i veckan borde inte vara omöjligt), slippa krav på ridningen och att behöva utvecklas o tävla. Bara rida o må bra igen. Uteritter!!!!!! Sen nytt folk. Hade varit väldigt skönt med en nystart.. Samtidigt så kommer splittringen som blir av att både vara långt ifrån hem och vänner, och ännu längre ifrån mitt andra hem... Nä.. Hopplöst...