igår när jag fick höra om det som hänt så blev den spontana reaktionen såklart en väldig sorg. men sen var det mer sorg över att det behövde bli så. att han behövde må så fruktansvärt. och alla hans nära o kära, den sorg de känner. jag själv tyckte inte att jag blev så påverkad, eftersom vi aldrig stod varandra så överdrivet nära.

men idag insåg jag hur mycket det ändå påverkar mig. och jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. jag känner liksom inte att jag har någon rätt att vara särskilt ledsen eftersom jag faktiskt inte umgicks med honom längre. men samtidigt så dyker bilder av honom upp framför mig hela tiden. från fester o den där gången i stockholm.


vila i frid