den här gången är det faktiskt annorlunda.
inga tårar, ingen smärta. det känns som att det faktiskt inte gör något den här gången. jag vet att jag får skylla mig själv. jag vet vad jag gett mig in på och det är som det är.
men istället så blir jag så nollställd. det är ingen smärta över att det är som det är, men det är ett otroligt tomrum. jag fick ett litet smakprov. jag fick känna känslan av helhet. av hur det känns när allt stämmer. men det var alldeles för få sekunder.

ska jag ta bort det, igen?
hjälper det?
eller blir det som alla andra gånger. förr eller senare har det alltid kommit tillbaka. hur gör jag för att bli kvitt det på riktigt?