åkte till skara idag för att försöka få lite ro. fungerade rätt bra de timmar som spenderades framför christoffers stora duk med transformers, eureka och punisher 1 + 2. men annars nä. jag blir bara än mer förvirrad. andra ser det som att jag inte tar chansen att leva, jag ser det som att börjar jag nu så avslutar jag leveriet. det är nu jag kan leva, när jag börjat där är det 5½ års slit som gäller. och efter det är jag både för gammal och har hållt på för länge för att leva runt. det är nu eller aldrig som gäller för att ha roligt och sen ge mig iväg ett tag innan jag pluggar master. men det är nu eller aldrig på att hoppa på utbildningen också. mer eller mindre.

sen blir jag bara så osäker på vad jag faktiskt vill göra. jag har alltid trott att det varit mitt stensäkra kort. det jag egentligen helst av allt vill göra. men så är det liksom inte. det finns fortfarande 100000000 saker jag vill göra. jag vill bli allt. jag vill forska, jag vill informera, jag vill debattera, jag vill förändra, jag vill hjälpa människor, jag vill hjälpa djur, jag vill jobba på kontor, jag vill jobba i det fria. pluggar jag 5½ år till nu så kommer jag ha pluggat på universitet i 8 år. sjukt länge för något man inte vet om man vill. eller det är klart jag vill, men mest av allt?

jag är inte så lite stressad över boendet heller. jag kan liksom inte ta ett litet rum på 10kvm med två marsvin, inte för att det finns så många rum där de tillåts ändå. och dessutom betala 4000:- för det. jag fixar inte att flytta in till en främling, hur mycket andra än må göra det så gör inte jag det. jag behöver ha mitt egna helt enkelt.

jag vill verkligen inte tacka nej. men jag vill verkligen inte tacka ja. och jag vet inte hur jag ska lösa det. att komma med de fina tankarna om att det är korkat att tacka nej, att ursäkterna bara är dåliga sådana för att slippa ta itu med en förändring, att jag bara kommer ångra mig om jag tackar nej osv osv gör enbart saken värre. jag vet redan allt det där och det bidrar enbart till att jag känner än mer press på mig att jag inte får göra det som känns rätt. att jag inte får ta mitt egna beslut om det hela utan att känna mig ännu sämre än jag redan anser mig vara. jag borde väl inte behöva skämmas över att inte vilja bli veterinär bara för att chansen ges? eller? jag hade ganska enkelt kommit in på en hel rad utbildningar som är svåra att komma in på som ger "högstatusjobb", men jag har aldrig behövt försvara mitt val att inte gå någon av dem. dessutom handlar det inte bara om att ta rätt beslut, det handlar om att överleva dagen.