Jag undrar om jag någonsin kommer tillåta mig själv att vara frisk. Att må bra och se fram emot livet jag har kvar. Istället för att vara livrädd för precis allt som händer, skapa mig storslagna planer som jag vet inte kommer gå att genomföra men som låter så jäkla bra för stunden men egentligen bara ha huvudet i sanden som den finaste tecknade strutsen ever.

Jag har i ganska många års tid gått runt o sagt att åhh om jag bara kunde bli veterinär skulle alla mina problem vara lösta. Och nu sitter jag här lika patetisk som jag var för flera år sen. Jag drömmer om panik, jag kan inte andas, jag gråter, jag kan inte äta, jag gräver ner mig i ett allt djupare hål och känner mig helt fruktansvärt vidrig som blir såhär upprörd och handlingsförlamad av något som är folks högsta önskan i världen.

Jag tar heller inga beslut. Jag vägrar prata om det och jag vägrar lyssna på vad någon försöker säga. Jag vägrar fundera på det för om jag funderar på det så måste jag ta ett beslut. Och att besluta något är det jag inte kan eller vill göra. Jag KAN INTE tacka nej, jag skulle aldrig förlåta mig om jag bara tackade nej rakt av. Men jag VILL INTE flytta upp o börja där nu. Det var rätt längesen jag fick beskedet, har jag gjort något för att styra upp den eventuella flytten?

Jag har gjort en sak, jag har frågat om anstånd, att få skjuta upp min studiestart ett år. Fick tvärnej på att ens ansöka om det utan bättre anledningar. Det var nog då paniken kom på riktigt. Jag känner mig helt paralyserad av skräck inför det hela. Varför har jag inte varit lite smartare tidigare i livet och gjort som så många andra och provat på olika yrken. Jag har haft alla möjligheter i världen att praktisera hos en veterinär för att se om jag verkligen vill jobba med det, men eftersom jag aldrig skulle kunna komma in så har jag inte brytt mig (eller så har jag inte vågat, vilket är den mer troliga orsaken). Tänk om veterinär inte alls är något för mig, utan bara en så himla bra dröm att ha för att den var ouppnåbar? Men jag kan ju inte tacka nej pga ett tänk om. Men jag vet ju inte. Jag vet inte alls. Men nu vet alla om hela situationen och stannar jag kvar där jag är utan att kunna ta min 3e reservplats och göra något åt det så kommer jag skämmas ögonen ur mig. Jag har lite lätt arrogant sådär inte för mitt liv kunnat förstå hur folk som kommit in på vetutbildningar hoppat av för att de inte trivdes- vafan, suck it up för i helvete har jag tänkt. Jo tjena.

Det värsta är dock ångesten och smärtan som kommer med den. Smärtan som sköljer över en som en våg och griper tag i ens hjärta och vrider om tills man inte vet vart man ska ta vägen. Och ångesten som är så intensiv att man önskar att man slapp vakna nästa morgon. Att inte vilja leva mer är den vidrigaste känslan i världen. Speciellt när man trodde att man kommit förbi den.