Jag har alltid varit en sån som tycker om att ifrågasätta. Jag sväljer inte vad som helst och när jag lägger den sidan till så kan jag bli väldigt kritisk och inte ge mig förrän jag får bevis som jag verkligen kan ta på, mer eller mindre. I skolan tjatas det varje dag om kritiskt tänkande och det har blivit en del av vardagen att inte tro på något man läser, inte ens de vetenskapliga artiklarna vi tvingas läsa hela tiden. Eller det är väl inte riktigt sant förstås, klart att vi tror på studier och forskning, det är bara vissa studier där metoder eller så verkar lite underliga...

Men måste man verkligen ifrågasätta allt? På buke är där nu två diskussioner som jag inte riktigt förstår. Först är där en om religion, som inte direkt är någon diskussion än eftersom ingen nappat på provokationerna. Där vill man som vanligt ha bevis för att någon gud inte kan finnas och man tar fram argument som skulle minska sanningshalten i ens religion. Jag känner mer, jaha? Och? Måste man verkligen bevisa att en gud finns? Varför måste man kunna bevisa att just min religion är trovärdig och sann? Varför kan inte ateister bara acceptera att det finns folk som tror på högre makter utan att ha en uns av bevis för det?

Visst, det finns många problem i världen som anses vara religionernas fel av många. Men det är inte de eventuella gudarna som finns som skapar dessa problem utan det är såklart människorna som gör det. Jag förstår liksom inte riktigt folk som inte förstår det? Inte heller de som inte förstår att mycket som görs i religionens namn egentligen bara handlar om makt. Men nu sätter jag väl mig själv på onödigt höga hästar som uttrycker mig så! ;)

Sen har vi en annan diskussion, som egentligen handlade om något helt annat men som ganska snart började handla om ifall den TS talar sanning om sin egna sjukdom eller inte. Flera användare går på om detta och skriver ganska vasst om att hon måste ljuga. Jag kan verkligen inte låta bli att undra varför det spelar sådan stor roll? Ok, för många är buke verkligen något riktigt. Man har riktiga vänner där, får stöd, delar med sig av sina liv och ja det är verkligen ett speciellt forum. Och om man då är en sån som delar med sig av sitt liv helt och hållet och alltid talar sanning kanske man inte vill att folk ska komma där o ljuga om saker, men det kan man väl knappast förvänta sig? Det är ett hutlöst stort forum med väldigt väldigt många användare, det kommer finnas en o annan "hittapåhenke" där. Och vem vinner på att man går in i en sån tråd och vägrar ge sig förrän man fått det svar man vill- alltså att människan ljuger? Blir man lyckligare av att syna allt och alla i sömmarna och dra igång en hetsjakt så fort man hittar något som verkar suspekt?

Många är de människor som talar för att man ska vara förstående och tänka positivt om livet. Att inte hänga upp sig på småsaker, inte klaga om saker eller tänka negativt. Om något är fel gör man något konstruktivt åt det och på ett positivt sätt. Det är något jag inte lyckas göra, jag tycker också om att klaga och vältra mig i negativitet. ;) Men många gånger känns det som att de som alltid ska tänka överkritiskt om så mycket måste vara ganska olyckliga människor. Eller olyckliga är fel ord, mer att de inte är i balans eller har någon harmoni i själen. För varför skulle man annars inte bara kunna skaka av sig såpass triviala saker? Notera det och gå vidare. Eller känner de att de har något slags större ansvar gentemot resten av världen att avslöja alla lögner de träffar på här i världen?

Jag är säkert inte särskilt mycket bättre, men ju mer jag funderar på det desto löjligare verkar det hela. Det känns som att man måste bli en piggare och gladare människa av att lägga sitt krut på det som verkligen förtjänar att krut läggs på det, istället för att göra hönor av varenda fjäderliknande sak man kan hitta.