Jag har alltså varit sjukt bitter hela dagen. Sur och retlig med en klump i halsen av både ångest och utmattning. Inte för att jag egentligen är slutkörd, tror att det är utmattning i förebyggande syfte. De sista 4 veckorna av terminen kommer vara ruskigt jobbiga. Precis som vanligt är det dock självförvållat....


Men att jag varit så extra känslig just idag beror nog på drömmen imorse. Den var sådär jobbigt verkligen och han var såklart med och förstörde allt. Det var som taget ur verkligheten fast det var ännu en gång. Tredje gången gillt? Jag var så uppgivet arg på honom att jag äntligen bara skällde ut honom öga mot öga. Och jag gjorde det bra också, utan att gråta och vara hysterisk. Bara sjukt besviken.

Sen av någon konstig anledning ångrade jag mig och var inte alls arg, utan tyckte att om det var så han ville ha det så var det självklart att det skulle vara så. Men då gick han plötsligt inte med på det längre? Utan skulle be om ursäkt igen och sen blev det bara konstigt.

Sen vaknar man och det går en dag, eftermiddag och kväll, sen hoppar han in på msn och man vet att det inte är någon idé att säga hej, för man kommer mötas av samma brist på respons som alltid. Varför i hela friden kan en intelligent person som jag inte bara inse varför jag hänger mig kvar vid föreställningen om hur det hade kunnat vara? Och att jag av någon anledning trivs med smärtan som tittar fram, den är så otroligt välbekant vid det här laget...


Den där psykologen jag skojjande sagt att jag ska gå till med mina issues låter inte som en så dum idé just nu... :P