Återigen blir det nog en rubrik som jag nog delar med väldigt många andra idag. Jag läser ju så lite jag kan om Kent nu för tiden. Jag har mina anledningar till det, som jag dock inte tänker gå in på. De är lite för löjliga för att jag ska våga stå för dem! ;) Jag kollar hemsidan hyffsat ofta men annars försöker jag som sagt låta bli det mesta. Jag har även stört mig på att hemsidan varit så dåligt uppdaterad med info om nya skivan men tänkt att nåja, det kommer väl.

Och idag kom det! Ny låt och datum för riktiga släppet och senare även skivan. Och så turnén då såklart. Hoppsan! Jag hade inte det blekaste aning om att det skulle komma NU! Sa så sent som igår att de jobbade med det men det verkade inte vara något på g NU. Haha. :D

Men så precis som inför de senaste släppen har jag mest tyckt det känts jobbigt. Jag började lyssna på Kent 1995, jag var 13 år gammal och mitt liv höll på att förändras totalt. Det är såklart två helt skilda saker, jag hade gjort som jag gjorde vare sig jag lyssnade på just Kent eller inte, men ändå... Sen har det hållt i sig, Kent har varit favoriterna sen dess och jag har varit precis lika nervös inför varje skivsignering (2 plattor osignerade, resten signerade, så det är ju en del) osv osv. Jag har sett dem live över 20 gånger och det hänger en kentplansch i min sovalkov. Jag har åkt till Stockholm flera gånger bara för att se dem och sist var det till att köra hem från Malmö i världens jävla snöstorm efter sista spelningen där. De har alltså varit en mycket stor del av mitt liv, jag har lyssnat på dem och haft dem som husgudar i över halva mitt liv. Det är rätt så stort på nåt sätt.

Det jobbiga ligger alltså i- vad gör jag om de börjar göra musik jag inte tycker om? Jag har efter de senaste skivorna hoppats på att de ska lägga av, för då slipper man det. För hittills har jag verkligen tyckt om allt. Så jag drog mig verkligen för att lyssna på Töntarna men kunde inte låta bli längre. Och jag hoppas verkligen att det blir som med så många av deras andra första singlar, att första lyssningen är ett antiklimax men att låtarna sedan växt och blivit favoriter. Men jag vet inte riktigt om jag vågar lyssna fler gånger, för tänk om den inte växer?