Nu känns det verkligen som att exjobbet går framåt efter att jag lämnat in ett första utkast på det jag skrivit hittills till min handledare. Jag önskar såklart att det var mer men ja. Så är det alltid.

Jag tycker verkligen att mitt ämne är superintressant och superviktigt (såklart). Men det är inte roligt att skriva mitt exjobb, för ju mer jag läser desto sämre mår jag. Det är så fel så det finns inte! Igår satt jag och googlade bilder och filmer på späckhuggare i fångenskap och tårarna var inte långt borta kan jag säga. Erich Hoyt har i sin bok "The Performin Orca- why the show must stop" sammanställt siffror som finns på de vilda populationer man följt och räknat ut en absolut minimivolym som krävs för att på ett bra sätt kunna hålla späckhuggare. Den största anläggningen som finns idag är ändå 9000 gånger för liten. 9000!!!!!!!!!!!!!!!

I USA är reglerna om mått ett stort skämt. Minimilängd är ca 14 meter, dvs ungefär dubbla längden av en fullvuxen späckhuggare. Minimidjupet är 3,7 meter eller vad det var... Stora hanars ryggfena kan bli 2 meter hög- nte konstigt att fenorna lägger sig....

I några av artiklarna jag läst nu så menar man att späckhuggare är helt unika i sin sociala struktur. Att det bara är människor som har mer komplext socialt liv. Ändå fångar man in enstaka djur från sina familjer och sätter in dem i artificiella grupper där medlemmarna kanske inte ens talar samma språk. Det råder delade meningar om ifall man ska dela upp späckhuggare i flera underarter, främst två som lever olika, har genetiska skillnader, jagar på helt olika sätt och helt olik kommunikation. Tar man hänsyn till det i parkerna? Nej, såklart inte. Det finns idag 11 parker i världen som håller späckhuggare, 4 av dessa har bara en ensam stackars späckhuggare.

Jag får på allvar ont i min själ.


Googlade Tilikum lite också, späckhuggaren som dödade sin tränare tidigare i år.
Jag ser inget vackert alls i bilderna på honom, jag ser bara ett tragiskt öde för en magnifik  varelse.