Jag vet inte hur jag ska skriva det här, för hur jag än skriver så har jag redan sagt det förut. Det är så gammalt att jag kräks på det. Jag minns inte ens hur det hela gick till längre. Eller jo, det gör jag, alltför väl. Men ändå. Vad är det som jag är så jävla rädd för som gör att jag vägrar släppa taget? Är jag helt enkelt rädd för att inte ha något som gör så jäkla ont att klamra fast vid i brist på annat? Eller måste jag helt enkelt ha något att gömma mig bakom för att slippa nya smärtor?

Nu har jag varit på gång att göra slut på det hela flera gånger om i flera veckor. Men för att ge mig själv en ursäkt till att låta bli så hittar jag på saker som leder till att det inte går. Jag kan ju inte bara klippa banden hur som helst. Jag måste ju säga något först. Jag måste träffas en gång till. Jag måste bara få förklara. Osv osv osv. Och det hade inte spelat någon som helst roll hur mycket jag förklarade eller träffades, det skulle bara vara för döva öron. Jag skulle inte få den där stora reaktionen jag vill. Det skulle vara jaha.

Så istället för att gå ifrån skiten så klamrar jag mig fast vid den, lite sådär lagom hemligt på håll så att ingen märker något, för det är ju bättre än att faktiskt få svart på vitt hur lite man betyder.



Och hur många gånger har exakt det här skrivits, men i andra ord?
Ett framsteg är dock att jag faktiskt slutat intala mig själv att det är på ett annat sätt. Så om 10 år till kanske jag faktiskt vågar göra något åt saken?




PS. Ingen ny info om Mejram idag, försökte fråga, men fick inget svar.... :/