Åh... En och en halv dag i Stockholm var precis så inspirerande som jag hoppades. Massa kärlek från finfina fd klasskamrater för det första. Det är riktigt fint det! Även lite kärlek från fd lärare som dessutom säger att nuvarande lärare är väldigt impad av oss. Gött!

Igår åkte ju jag och Emelie in till Fotografiska för att få se Nick Brandts utställning med foton från Östafrika. De allra felsta bilderna i utställningen var tagna på platser vi besökte när vi var i Kenya. Supercoolt! På vissa bilder kände man till och med igen sig. Extra supercoolt!

Det var riktigt inspirerande att se hans bilder och känslan som infann sig var precis den jag väntade mig. Att komma hem. Att det är här jag hör hemma.

Kvällen spenderades sen tjötandes och skrattandes. Lite för många glas vin dracks men jag var förvånansvärt välmående när det var dags att kliva upp imorse och bege sig mot universitetet och den årliga djurskyddskonferensen. Började där med fika och fick träffa massa gamla klasskamrater och några lärare, som sagt. Själva konferensen sen var SÅ inspirerande. Speciellt att höra mer från utredningen av djurskyddslagen och förslagen på hur den bör ändras. Även resten av dagens föredrag var bra och inspirerande. Det blev dock väldigt tryckt stämning när en klick människor verkade ha åkt dit för att ta upp personliga "problem" och "vendettor" och kom med frågor/ kommentarer/ påståenden som inte bara var helt befängda, men även totalt malplacé. Och då menar jag totalt.

Det jobbiga med idag är att jag återigen fick den där känslan. Att det är där jag hör hemma.

Eller inte inom djurskyddet per se, utan inom välfärdsvärlden. Djurvälfärden.


Summan av kardemumman är att jag är precis där jag visste att jag skulle vara. Lika förvirrad som innan! ;) Jag behöver bägge i mitt liv helt enkelt. Jag behöver bevarandebiologi, men jag behöver också välfärdstänkandet. Min gamla lärare tyckte att jag skulle satsa på djurparksdjuren nu under mitt masterprojekt, så får jag doktorera med välfärdsfokus. Det låter vettigt. ;)