Ibland händer saker i livet som är så ofattbara att man inte vet hur man ska hantera dom. Det händer plötsligt och helt utan förvarning. Och eftersom jag vet vilket chock jag själv fortfarande är i, så kan jag bara ana hur det är för den mycket goda vännen det berör mest.

En av de personer jag värderar högst i mitt liv har råkat ut för en av de värsta sakerna man kan tvingas uppleva. Hon har förlorat sin älskade, sin bästa vän, sin livskamrat. Utan förvarning. Utan förberedelse.

Jag har ännu inte förstått att han är borta. Att jag aldrig mer kommer sitta där i deras soffa och skratta åt eller sucka över hans dåliga skämt. Att vi aldrig mer kommer sitta där alla 3 och prata om hur underbart det är att ha vänner man är så bekväm med. Eller bli glada tillsammans över hur deras katt alltid kommer fram till mig.

Det smärtar mig dock att han är borta såklart, men förtillfället smärtar det mest att min underbara vän behöver gå igenom det här. Det är så fruktansvärt orättvist. Jag önskar av hela min själ att jag kunde ta en del av bördan och bära den åt henne, för det här är inget hon borde behövt gå igenom än på 40 år.

Älskade älskade vän, jag tänker på dig och du vet att jag finns här.