Usch vad mycket man kan sakna en lurvig liten gris. Men det går det med och det är mest när jag ser buren o så som jag tänker på det. Träffade fostermamman igår och hon undrade förfärat om de alltså gått o plågat honom sista tiden genom att inte åka in o ta bort honom. Usch nej, inga sådana tankar! Med tanke på den drastiska skillnaden mellan Roland vi hämtade och Roland några timmar senare, så tror jag att han härdade ut tills han fick komma hem. Finaste liten!


Det var dock inte det jag skulle skriva om. Utan jag behövde spy ur mig en liten klick galla över hur otroligt tröttsamt (i brist på bättre ord) det är när människor beter sig som något som nästan känns omänskligt, eller i alla fall en skam för mänskligheten. Hur kan vuxna människor orka hålla på så? Hur kan det kännas vettigt? Hur kan man göra det och samtidigt trivas med sig själva och sina liv?

Jag blir även så otroligt nyfiken. Jag förstår dem inte alls, det hela är för mig fullkomligt obegripligt, och det stör mig att jag inte får chansen att förstå. Jag skulle verkligen verkligen vilja förstå dem, hur de tänker och varför de gör som de gör.

Fast mest blir jag ledsen.
För den typen av människa finns överallt. Och överallt trycks andra människor ner i skosulorna och mår fruktansvärt dåligt över sig själva och i sina liv, på grund av dessa obegripliga människor. Och det är så fruktansvärt synd.