Jag vet inte jag. Jag vill nog helst gräva ner mig i en grop. En jävligt djup grop. Men jag ska ta på mig pansarskalet och låtsas om att jag inte bryr mig. Och åka hem tror jag, i en dryg vecka och se till att rida så mycket jag kan. Det kan nog göra susen för en ångestsväng eller två.

Det var förtvivlanbiten det.
Hoppet kommer från att jag förhoppningsvis kirrat en bostad juni-augusti i Eskilstuna. Det är dyrare än jag hoppats på, och mindre under den tiden jag behöver dela den med en annan tjej, men ändå jäkligt bra. Centralt o sånt käckt. Det blir bra! Bara allt går i lås. :)

Den blottade själen handlar om igår, när jag äntligen var iväg och red ett rejält dressyrpass. Hästen fick bli fina Curry, som jag egentligen inte alls kommer överens om i ridningen men som funkar så länge jag inte har för höga förväntningar på honom. Passet gick så bra det kunde med tanke på omständigheterna, och hästen var så himla fin bitvis! Åh vilken pärla han kan vara! Vi har verkligen haft våra duster han o jag, men han har en jätteplats i mitt hjärta för han är en så vänlig häst ändå, som bara inte haft det så lätt tidigare. I alla fall så när jag promenerade med honom efteråt så gav han mig en blick, det kommer låta sjukt flummigt det här, men det var verkligen bara en superkort blick, men den blicken var nog bland det häftigaste jag varit med om när det gäller djur. Det kändes som att han såg rakt in i min själ, och verkligen såg hela min själ dessutom. Inte på ett dåligt sätt såklart, det är ju en häst med fint hjärta och då kan det inte vara dåligt. Men ändå var det nästan lite läskigt hur en blick från en häst kan blotta en så. Åh. Finaste Curryhästen!

Ridpasset gjorde i alla fall susen för mitt mentala tillstånd. :P Helvete vad jag saknat det! Och hur kunde jag glömma bort hur mycket jag behöver ridningen för att må bra?