Lite då och då hamnar jag i någon konstig fas av livskris eller något liknande. Där jag börjar tvivla på att jag gör något som helst rätt i att vilja gå vägen jag vill gå. Där jag blir bombsäker på att det inte kommer fungera och att jag borde gått någon annan väg eller åtminstone byta nu så att jag fortfarande kan få någon typ av liv. Och det livet ska vara i en storstad, mitt i smeten. Med ljud, liv, anonymitet. En stad som aldrig sover. Jag har till och med kommit på mig själv med att tänka tankar på både ruskig höst och kall vinter som något trevligt. Men bara om det är inne i en stad.

 

Suck och dubbelsuck!

 

Sen fastnar jag i någon slags vemod över att jag aldrig kommer kunna få ALLT jag vill ha. Men vem får egentligen det? Speciellt när allt man vill ha kräver att man är multimiljardär. Minst. Och hur fånigt är det inte?

 

Nåja. Jag får hoppas att längtan efter det livet går över.