Jag får små glimtar av inspiration lite då och då, som får mig att vilja skriva om viktiga saker. I alla fall saker som är viktiga enligt mig. Som att länka till en dokumentär om bananer för att förhoppningsvis få åtminstone någon att allra minst tänka till en extra gång nästa gång bananer finns med på inköpslistan. Men just nu blir det nog inte så mycket med det. Inspirationen är inte tillräcklig helt enkelt.

 

Jag är tillbaka i Eskilstuna igen, jag åkte några timmar efter att Glenn var borta. Det gjorde det hela lättare eftersom det inte är tomt här utan honom. Jag tycker synd om mina föräldrar som fick ta den smällen. Innan jag kommit hem från veterinären hade de städat ur hans bur, och sedan fick de komma hem efter en kväll borta till en gapande tom och tyst bur. Usch.

 

Jag är så tacksam för alla mina andra djur, de här på parken som jag fäst mig så mycket vid. Mina favvogetter har blivit tångskramade, och jag måste säga att jag höll på att börja gapskratta när jag såg att alpackorna var tillbaka från lite ledighet, nyklippta och alldeles bedrövliga. :) Men pricken över i:et var när jag satt på en sten och höll koll på det bästa fåret Alice och hon efter rätt så många minuter börjar trava mot mig. Jag tänkte att "åh vad fantastiskt det vore om det var mig hon skulle till, men hon kommer såklart bara trava förbi mig" och så vände jag mig om för att se om det var mat på gång någonstans. Men nej. Hon stannade hos mig och tryckte huvudet i famnen på mig. Åh, underbara Alice! :) Så stod hon där och krävde att bli kliad och rapade mig i ansiktet. Kärlek på gutefårsvis. Inte dumt för en ledsen själ, inte dumt alls!

 

En annan verklighet kom ikapp igårkväll. En kompis var här och vi åt pizza och såg på film. Vi hör ett smattrande utifrån, tittar på varandra och undrar om de skjuter på varandra igen nu, busarna i stan. Tänkte inte mer på det och kikade vidare på filmen. Efter ett tag får vännen ett sms där det står att det skjutits igen och att hon ska hålla sig hemma. Körde henne hem sen när det var dags, skjutningen var mer eller mindre mitt emellan oss. Gångvägen ca 200 meter bort, fågelvägen ännu kortare. Usch.

 

Men idag levererade djuren igen. Våra underbara gibbonapor sjöng igen och den välbekanta rofyllda harmonin spred sig igen. Jag kommer aldrig kunna höra mig mätt på deras sång. Det är så otroligt så det finns inte.

 

Vad skulle livet vara utan djur egentligen? Det är de som ger mig inspiration, ro, hopp, lugn och en vilja att förändra. Och på engelska, för att jag inte kommer på hur jag ska skriva det på svenska utan att det låter knäppt: I owe them everything.