Glenn blev aldrig riktigt bra från sina mediciner. Han fick en extra kur metacam men han blev inte bättre för det. Så vi fick åka in på en vanliga akuttid och göra nytt ultraljud och ta några fler prover. Under tiden skulle han gå på starkare smärtstillande. Dock hade han ont trots den starkare medicinen så jag bestämde mig redan igår. Jag ringde och pratade med en djursjukskötare, som pluggat i Skara men som jag aldrig kände, som var helt suveränt fin i telefonen, trots att jag bröt ihop ganska hårt. Fick reda på att de prover som var klara inte visade något och att den vet ville diskutera med Glenns tidigare vet inne på exotiska avdelningen. Idag fick jag bekräftat att proverna inte visar något alls, han är enligt dem näst intill kärnfrisk.

 

På morgonen hade Glenn varit superpigg, men sen började han kvida igen och det hade dessutom blivit sämre. Så det var enkelt att hålla fast vid beslutet. Tack o lov hade han sen inte ont mer, vet inte om det var ren tur eller om det var meningen, men så skönt det var. Stoppade in en massa maskrosblad och klöver i reseburen och så åkte vi. Fyfan så tufft det är, men ändå inte ett frågetecken inom mig. Han gillade såklart inte att få första lugnande sprutan, men åh vad fint att somnade sen och mådde bra, det märktes. Sen med andra sprutan så gick det på ett ögonblick och det var solklart när han faktiskt lämnade mig. Mitt älskade lilla pyre.

 

Nu är han hos Roland, som jag får hoppas inte är lika butter på lilla Glenn utan glatt delar med sig av persilja, basilika, maskrosblad och gurka. Han fattas mig något enormt men det är ändå en trygghet att veta att han inte har ont nu och att beslutet togs och det aldrig hann gå för långt. Visst hade jag önskat att han aldrig haft ont alls, men mellan smärtorna var han rejält pigg och glad, skrek efter godis och allt.

 

Finaste, snällaste, goaste, tryggaste lilla grisen, sov gott.

 

Glenn hjälper mig plugga


Innan vi åkte in till veterinären idag