Jag är så hopplöst kass ibland. Om det inte var så att jag är på Kolmården i 3 veckor till så hade jag traskat till studenthälsan redan idag och sagt hjälp! Eller letat upp något privat KBTställe eller nåt. För det är sanslöst vad bra jag är på att ta alla bra saker som händer och få total paralyserande panik över dem, och det håller liksom inte.

Var på mitt exjobbsmöte idag, och åh vad bra det kommer bli!
Min handledare är jättepepp och jag är jättepepp. Nästan varje grej hon sa bara byggde på känslan av "Ja, det här är rätt!" vilket var otroligt kul. Vi har ingen konkret plan än, men vi har ett ämne och nu är det dags att spåna. Jag kommer vara där och obsa under sommaren och det kommer bli ett väldigt bra och intressant projekt, som både ger den parken i sig mycket av värde, och som är intressant för övrig djurparksforskning. Woohoo!

Så jag har varit superpepp hela dagen. Fram till nu på kvällen då tankarna började komma. Verkligheten. Och verkligheten är ju rätt skrämmande, så vad gör jag? Jo förstorar upp den så den känns oöverkomlig och så ja. Paniken. Så nu har jag byggt upp skräckscenarion om hur en del av projektet kommer bli jättedålig och jättetråkig. Hur hela projektet kommer sågas totalt av två lärare här på skolan och hur allt bara kommer bli skit och jag kommer bryta ihop helt.

Bra.
Verkligen konstruktivt.
Och jättekul sätt att avsluta en finfin fredag.....