Idag var min allra sista dag med datainsamling på parken. Tack och lov kommer jag åka upp hit lite nu och då under hösten för att hjälpa en klasskamrat med sitt projekt, men det var inte utan att det kändes förjäkla tungt.

Dels har min ena drillhona verkat acceptera mig på riktigt. De senaste dagarna har hon varje dag, oftast direkt när jag kommer och hon lägger märke till mig, kommit fram till glaset där jag är och tittat på mig en stund. Helt utan hot eller stress, utan det känns mer som att hon hälsar på mig. Idag gjorde hon det igen, sen en gång till när jag var nästan färdig för dagen. Dessutom hade vi en annan liten stund ihop, som inte riktigt går att förklara... Kvalitetstid helt enkelt!

När arbetsdagen var över gick jag och två zoolärare som jobbat under sommaren en runda i Parken, jag för att få fler kort och de hakade på helt enkelt. När vi kom till gibbon så var de vithandade ute och den gamle hanen svingade fram och började småprata, pratet började övergå i sång och så stämde även hans fru in i det hela och vi bjöds på en fantastisk konsert. De har inte alls samma metodiska melodi som de vitkindade gibbonerna, och deras sång övergår ibland i mer skrikliknande ljud, men det är ändå helt fantastiskt.

Hela min själ drömmer om att någon gång få höra vilda gibboner sjunga.