nu är jag velig må jag säga. jag vet verkligen inte alls vad jag ska göra. eller snarare att jag inte vet alls vad jag vill ska hända. det är verkligen rörigt. jätterörigt.

igår var jag hästledig. det var tråkigt. men jag släpade med mig Karin och Daniel till ikea för att kika på saker man kan tänkas vilja ha till lägenheten. där började veligheten. vad tusan vill man ha? hur vill man ha det? jag har verkligen inte den blekaste aning. och jag vettefan om roger vet han heller. det enda jag vet är att jag vill ha en hylla ovanför sängen. det är snyggt.

efter ikea åkte vi hem till karin o åt mat och kikade på början av vmfinalen. maten var lika god som vanligt och karin var ledsen över att daniel skulle hem. jag skjutsade honom till tåget o åkte hem o såg resten av matchen. jävlar vad bra dom är. sjukt bra. guld. igen. :D

imorse hade jag utsläppet i stallet. var där rätt så tidigt iaf och använde den extra tiden till att pyssla om amanda ordentligt innan ridturen. tog en svänga i paddocken men hon var pigg som fan och jag var okoncentrerad som fan. så jag sket i det och provade en ARövning och amanda var jättefin. så precis när jag kom tillbaka till stallet så ringde Lena från K och frågade om jag kunde komma in o jobba. så så fort hästarna fått sin lunch åkte jag hem, bytte om, slängde i mig en macka o åkte dit.

var en ganska så lätt dag idag.
Mynta skulle på återbesök på åby så jag fick bara pyssla om henne o sen åka med marie dit. vara till hjälp där, springa med mynta o hålla henne vid röntgen o sånt. o så åka hem igen. packa lite hö. sopa golvet. färdigt. himla chill. men så kom mejram på tal igen. och att dom vill att jag köper henne. Lena verkar hemskt gärna vilja det. hon ska inte böjas förrän nästa tisdag. och jag vet inte vad jag hoppas händer. jag vill så jävla gärna ha den hästen. jag vill så jävla gärna att hon ska ha det BRA! men jag vet att Lena inte säljer henne till vem som helst ändå. men jag vill ju att hon ska ha det BRA hos mig. men jag förstår inte alls hur jag ska få ihop det. man kanske ska försöka vara realist?

idag är det fredag. på fredagar åker man till ridskolan och rider sin underbara lilla mejram. det gick bra idag. mejram var verkligen jätteduktig och vi börjar hitta formen igen. hon kändes verkligen såå mjuk o fin, mjukare och finare än hon gjort sen hon fick ont i ryggen tidigare i år. och det var en rejäl lättnad med tanke på att jag ska tävla henne nästa söndag på lektionsmästerskapet. :p

iaf så satt vi som vanligt efter lektionen och fikade i omklädningsrummet. en tjej satt och läste i en ridsport och kom till hästannonserna. jag frågade henne om hon såg nån häst till mig samtidigt som våran instruktör kommer in för att gå på toa. då säger hon att hon kan ju be Jimmy (våran superduktige hovis) böjja mejram. om jag var seriös med att vilja köpa henne. svarade ja innan jag hann tänka efter så hon sa att hon skulle göra det. så vet man om det är någon idé att fundera vidare på det.

så nu är det pirr i kroppen.
på måndag ska han ändå dit och böja en annan häst. så han lär väl ta henne då också när han ändå är igång. jag vet inte vad jag vill. är hon helt ohalt även efter böjning så måste jag bestämma mig. då måste jag verkligen ta beslutet om jag klarar av en häst. en egen häst. samtidigt som jag ska flytta. bli frisk. börja praktisera? börja mitt nya liv. är hon halt på böjning så slipper jag bekymra mig. då kan jag bli hemmastadd där uppe och sen fråga dom igen när jag känner att jag orkar med det.

mejram.
min fredagskrydda.

När jag var liten fick man lära sig (i kyrkan bla) att det fanns något som hette den gyllene regeln. behandla andra såsom du själv vill bli behandlad. och det skriver jag under på. helt och hållet. och i det vill jag också lägga att man ska göra såsom man vill att andra ska göra. framförallt när det faktiskt gäller folk man känner.

och vad fan snackar jag om nu? jo stallet såklart, det gör jag ju jämt. :p det är som så. att i stallet så har alla bestämt att dom vill ha täcken på hästarna om det regnar. självklart så kan man inte alltid veta kl 8 om det kommer regna kl 14. men man gör så gott man kan. idag har det regnat hela jävla dagen. så kommer man upp till stallet. inte en enda häst har täcke på sig. hästarna är dygnsura = går inte att rida. skoj. då ska man istället sitta där och rulla tummarna i 3 timmar.

och okej. det är kanske sådär jättehemskt egentligen. man överlever. och i normala fall så överlever man utan problem, man tycker att det är trist men gör det bästa utav situationen. men idag blev jag fan sur. för enda anledningen jag skulle till stallet idag var för att hjälpa en person med sin häst. så hon slipper ha ångest över att hästen inte blir riden. och så kan man ändå inte rida. fast igen. det överlever man. men när det är hon som gjort felet med att inte ta på hästarna täcken. ja då känns det lite. segt?

och då kommer vi till det som egentligen är anledningen till att jag är sur.
jag vet att om det var JAG som hade släppt ut hästarna utan täcken idag, så hade den här andra personen blivit skitsur över det hela och tyckt att det hela var jättejobbigt och SÅÅÅÅÅÅÅÅ jävla dumt att dom blev blöta och blablabla.

och egentligen så MÅSTE amanda motioneras nu, lätt motion visserligen, men hon SKA gå för att hålla igång tarmarna. hade det vart hennes häst som inte kunde ridas pga det här hade det varit ett jävla liv.

man blir lite trött bara.
lite sådär uppgivet trött.

jag kom ju inte igång så mycket med den här bloggen. men nu behövde jag nån annanstans att skriva. som alla inte kände till. som alla inte läste.

ser på sista avsnitten av sex & the city.
och när man redan har funderat över det lite. o så ser man på det. och påminns. och vad är det jag svammlar om? jo. mr Big såklart. den förbannade jävla idioten. och nu pratar jag inte om han som är med i serien. utan om min egna mr Big. han som alltid kommer finnas där nånstans i bakhuvudet. som alltid kommer kika fram när jag som minst behöver honom. han som alltid kommer vara den som andra killar inte kan leva upp till. han som alltid kommer vara Den.

jag hatar så att det är så. jag önskar att allt kunde vara så perfekt som jag låtsas att det är. men jag tror aldrig att jag kommer komma över det. jag kommer alltid någonstans inom mig önska att det var annorlunda. jag kommer alltid sakna honom. längta efter hans lukt. hans beröring. hans blick. hans åtrå. längta efter honom.

hur gör man när man vet vem man är menad för, men inte kan vara med honom?

hur gör man när ens själ skriker efter någon som har sönder en totalt? sliter sönder allt man kämpat med att bygga upp och lämnar en för att dö. ja. vad gör man då?