Ge mig min häst?
Jag hann med 3 ridpass innan det var dags för sommaruppehåll här. De första två på min bästaste lilla Piri och det sista på Peppe eftersom Piri behövde gå med sina ordinarie ryttare den dagen.
Det började lite knackigt med finaste Piri, det är inte alltid helt lätt att hitta hans knappar men allteftersom kom jag ihåg var de satt och de blev bättre och bättre. Han hade tävlat dagen innan och tävlingsdagen hade varit LÅNG så han var lite trött varpå vi tog ett ganska lugnt pass med mest att jobba igenom honom så han blev mjuk och avspänd. Underbart roligt var det dock att sitta på honom igen för han är ändå bäst. :)
Andra passet blev det lite mer krav och knapparna satt lite snabbare. Vi jobbade lite med galoppen, att få loss honom helt och hitta en bra galopp i bägge varv som gick att reglera ordentligt. Sen gick vi över till att flytta honom lite i bogen in/tagen bakdel och gå mer mot skolorna, i trav främst. Skitskoj och han blev så himla fin på slutet och när vi travade av så lossnade äntligen även det sista och hans öron som inte så ofta fladdrar började fladdra. ;)
Sista passet som alltså fick bli på Peppe var skoj det med. Fast Peppe ÄR nog ingen häst för mig. Jag fastnade inte för honom första gången jag provade och jag fastnade inte riktigt nu heller, trots att passet gick väldigt bra och Lena var väldigt väldigt nöjd. Det måste ju klicka också, och det gör det inte med honom. ;) Där är det mycket lösgörande jobb, att få honom att ta i med bak i en lugn takt och kanske framförallt att sträcka ut nacken och vilja ta stöd längre fram. När han väl var loss i bägge sidor i alla gångarter gick vi över till att jobba med rakriktning och att försöka få till bra galoppfattningar på rakt spår. Åt vänster fick vi till ett par riktigt bra, åt höger var det svårare men blev i alla fall bättre. Jag är tydligen tvärt om även på honom för alla andra har visst lättare åt höger. :P
När vi jobbat klart med det tog vi trav igen och försökte verkligen få honom att länga ut överlinjen och trampa på ordentligt där bak samtidigt som han är kvar på yttertygeln. Och några sekvenser fick vi verkligen till det och han kändes riktigt härlig. Men nä, inte min häst ändå. Vilket är synd, för han är en riktigt fin häst!
Träningsvärk har jag fått... Mina stövlar lämnade jag ju kvar i USA och instabiliteten som blir i shortchaps märktes kan jag säga... ;)
Det började lite knackigt med finaste Piri, det är inte alltid helt lätt att hitta hans knappar men allteftersom kom jag ihåg var de satt och de blev bättre och bättre. Han hade tävlat dagen innan och tävlingsdagen hade varit LÅNG så han var lite trött varpå vi tog ett ganska lugnt pass med mest att jobba igenom honom så han blev mjuk och avspänd. Underbart roligt var det dock att sitta på honom igen för han är ändå bäst. :)
Andra passet blev det lite mer krav och knapparna satt lite snabbare. Vi jobbade lite med galoppen, att få loss honom helt och hitta en bra galopp i bägge varv som gick att reglera ordentligt. Sen gick vi över till att flytta honom lite i bogen in/tagen bakdel och gå mer mot skolorna, i trav främst. Skitskoj och han blev så himla fin på slutet och när vi travade av så lossnade äntligen även det sista och hans öron som inte så ofta fladdrar började fladdra. ;)
Sista passet som alltså fick bli på Peppe var skoj det med. Fast Peppe ÄR nog ingen häst för mig. Jag fastnade inte för honom första gången jag provade och jag fastnade inte riktigt nu heller, trots att passet gick väldigt bra och Lena var väldigt väldigt nöjd. Det måste ju klicka också, och det gör det inte med honom. ;) Där är det mycket lösgörande jobb, att få honom att ta i med bak i en lugn takt och kanske framförallt att sträcka ut nacken och vilja ta stöd längre fram. När han väl var loss i bägge sidor i alla gångarter gick vi över till att jobba med rakriktning och att försöka få till bra galoppfattningar på rakt spår. Åt vänster fick vi till ett par riktigt bra, åt höger var det svårare men blev i alla fall bättre. Jag är tydligen tvärt om även på honom för alla andra har visst lättare åt höger. :P
När vi jobbat klart med det tog vi trav igen och försökte verkligen få honom att länga ut överlinjen och trampa på ordentligt där bak samtidigt som han är kvar på yttertygeln. Och några sekvenser fick vi verkligen till det och han kändes riktigt härlig. Men nä, inte min häst ändå. Vilket är synd, för han är en riktigt fin häst!
Träningsvärk har jag fått... Mina stövlar lämnade jag ju kvar i USA och instabiliteten som blir i shortchaps märktes kan jag säga... ;)
Sjuk update
I tisdags åkte jag in till sjukan i Borås för att träffa neurologen. Hon frågade en miljon frågor och gjorde en grundläggande neurologisk undersökning- typ kolla reflexer, att jag kunde nudda näsan med fingret när jag blundade, hoppa på ett ben o lite sånt smått o gott. Sen skickades en remiss till magnetröntgen så jag kunde göra en sån på hjärna och hals. Efter det funderade de i sju svåra år över alla blodprover de ville ta på för att kunna utesluta typ allt. Sen in för att ta alla dessa blodprover. Först i vänster arm, fick 5 rör tror jag innan den inte ville vara med mer. Prova höger arm, ett rör. Prova höger hand. Nej där rullade bara kärlen. Okej kolla över alla papper vilka rör som inte tagits och skicka ner mig till huvudbyggnaden av sjukan och labbet där så de kunde prova istället.
Vänta lite till och få komma in, då hittades jag inte längre i datasystemet men det löste sig ändå tillslut. Efter en förfärad min om vad för klantarsel som stuckit mig sattes en nål i vänster arm igen och typ 9-10 rör till togs. Sen gick jag och köpte en yoghurt för frukosten den dagen hade varit obefintlig... :P
När jag lämnade sjukan hade jag fått ett telesvar från magnetröntgen där de bokat in mig på onsdagen, alltså igår. Självklart försov jag mig och vaknade när jag skulle åka hemifrån så ingen frukost igår heller utan bara på med lite kläder och iväg. Alla piercingar fick jag ta ut i bilen och lite stressad var jag ett tag, men kom fram precis när jag skulle. Fick vänta lite till o sen byta om till en fin lång skjorta som var lite lagom genomskinlig. Sen in i magnetkamerarummet och lägga mig där. Så skulle såklart ännu en nål in i armen för de behövde skicka in kontrastvätska till bilderna på halsen. Första sticket funkade inte utan resulterade bara i en ganska rejäl blödning (tänkte ta kort o lägga in men har inte orkat än ;) ). Tillslut hittade han ett ställe som funkade och behövde inte ta till de mindre lämpliga varianterna som jag hörde honom mumla om... :P
På med hörlurar och sen en ställning runt hela huvudet så jag inte kunde röra huvudet alls, men däremot fanns det små speglar i ställningen så jag kunde se ner till rummet där allt kontrollerades. Larmknapp hade jag i ena handen också. Det hela var först faktiskt lite spännande, att åka in i maskinen och alla roliga ljud den hade för sig när den jobbade. Men det blev ganska snabbt ganska tråkigt.. Trött var jag också så jag höll precis på att somna när jag avbröts av att de sa åt mig att det var extra viktigt att ligga helt still för de skulle fota halsen nu, och att kontrastvätskan skulle sprutas in. Varmt som fan blev det i armen och så lät maskinen lite till o sen var det klart.
Väl ute frågade nissen som jobbade där om jag kände mig ok efter det hela och när jag sa att jag nästan somnat skrattade han lite. Men jag förstår hur folk kan tycka att det är jobbigt! Mitt gick ju relativt fort, men gillar man inte trånga utrymmen och ska röntga hela kroppen kan det inte vara skoj.
Ut med nålen i armen och byta om o åka hem. Sen ringa till ögonkliniken för idag skulle jag ju egentligen ha åkt in för min angiografi av ögonen, dvs fota mer med kontrastvätska. Och jag kände att mina stackars arma blodkärl behövde vila lite. Jag förklarade läget för dem o frågade om det kunde gå bra att skjuta upp undersökningen nån vecka, för det är nog inte så roligt för den som ska försöka sticka mig heller. De höll med och jag ska in nästa torsdag istället.
Hehu!
Ska bli intressant att se vad som kommer av det hela!
Vänta lite till och få komma in, då hittades jag inte längre i datasystemet men det löste sig ändå tillslut. Efter en förfärad min om vad för klantarsel som stuckit mig sattes en nål i vänster arm igen och typ 9-10 rör till togs. Sen gick jag och köpte en yoghurt för frukosten den dagen hade varit obefintlig... :P
När jag lämnade sjukan hade jag fått ett telesvar från magnetröntgen där de bokat in mig på onsdagen, alltså igår. Självklart försov jag mig och vaknade när jag skulle åka hemifrån så ingen frukost igår heller utan bara på med lite kläder och iväg. Alla piercingar fick jag ta ut i bilen och lite stressad var jag ett tag, men kom fram precis när jag skulle. Fick vänta lite till o sen byta om till en fin lång skjorta som var lite lagom genomskinlig. Sen in i magnetkamerarummet och lägga mig där. Så skulle såklart ännu en nål in i armen för de behövde skicka in kontrastvätska till bilderna på halsen. Första sticket funkade inte utan resulterade bara i en ganska rejäl blödning (tänkte ta kort o lägga in men har inte orkat än ;) ). Tillslut hittade han ett ställe som funkade och behövde inte ta till de mindre lämpliga varianterna som jag hörde honom mumla om... :P
På med hörlurar och sen en ställning runt hela huvudet så jag inte kunde röra huvudet alls, men däremot fanns det små speglar i ställningen så jag kunde se ner till rummet där allt kontrollerades. Larmknapp hade jag i ena handen också. Det hela var först faktiskt lite spännande, att åka in i maskinen och alla roliga ljud den hade för sig när den jobbade. Men det blev ganska snabbt ganska tråkigt.. Trött var jag också så jag höll precis på att somna när jag avbröts av att de sa åt mig att det var extra viktigt att ligga helt still för de skulle fota halsen nu, och att kontrastvätskan skulle sprutas in. Varmt som fan blev det i armen och så lät maskinen lite till o sen var det klart.
Väl ute frågade nissen som jobbade där om jag kände mig ok efter det hela och när jag sa att jag nästan somnat skrattade han lite. Men jag förstår hur folk kan tycka att det är jobbigt! Mitt gick ju relativt fort, men gillar man inte trånga utrymmen och ska röntga hela kroppen kan det inte vara skoj.
Ut med nålen i armen och byta om o åka hem. Sen ringa till ögonkliniken för idag skulle jag ju egentligen ha åkt in för min angiografi av ögonen, dvs fota mer med kontrastvätska. Och jag kände att mina stackars arma blodkärl behövde vila lite. Jag förklarade läget för dem o frågade om det kunde gå bra att skjuta upp undersökningen nån vecka, för det är nog inte så roligt för den som ska försöka sticka mig heller. De höll med och jag ska in nästa torsdag istället.
Hehu!
Ska bli intressant att se vad som kommer av det hela!
Snabba ryck i vårdkarusellen
Jag vet inte om jag ska vara orolig över hur fort det gått med att få tider hos de olika läkarna jag ska till nu. Borde man vara orolig när det går "för fort" = det måste vara något allvarligt? Eller ska man bara vara tacksam? ;)
I fredags hade det ju ringt från dolt nr när jag red. Imorse nästan prick 8 ringdes det från ögonkliniken och jag fick en tid för de nya fotograferingarna med kontrastvätska som skulle göras, det skulle ta 2-3 veckor trodde läkaren först men nu ska jag dit redan på torsdag.
Sen när jag var inne i Skaras domkyrka (sightseeing med usagästerna) så hade jag fått ett meddelande på telefonsvararen när jag inte hade täckning inne i kyrkan, så jag ringde upp och kunde få en tid på neurologen redan idag, men det fick bli imorgon istället. Tjena hej liksom!
Var är alla långa vårdköer jag hört talas om? ;)
I fredags hade det ju ringt från dolt nr när jag red. Imorse nästan prick 8 ringdes det från ögonkliniken och jag fick en tid för de nya fotograferingarna med kontrastvätska som skulle göras, det skulle ta 2-3 veckor trodde läkaren först men nu ska jag dit redan på torsdag.
Sen när jag var inne i Skaras domkyrka (sightseeing med usagästerna) så hade jag fått ett meddelande på telefonsvararen när jag inte hade täckning inne i kyrkan, så jag ringde upp och kunde få en tid på neurologen redan idag, men det fick bli imorgon istället. Tjena hej liksom!
Var är alla långa vårdköer jag hört talas om? ;)
Ehhh?
Okej nu ringde ögonläkaren jag var hos i fredags och gav mig vidare info... Som kanske inte var den ballaste av infos man fått från läkare.
De hade tittat på mina bilder i teamet och kommit fram till att det såg ut som en cirkulationsstörning i ögat och inte bara något litet brustet blodkärl. Det här var inte alls lika käckt och inte så vanligt på folk i min ålder. Tydligen behövde man ganska omgående göra en mer omfattande medicinsk utredning på neurologen för att kolla upp så det inte ligger något värre och väntar. Så en remiss skulle faxas dit omgående och utredningen göras relativt omgående, inom en vecka borde jag ha hört från dem. Om inte skulle jag höra av mig så läkaren kunde elda på lite.
Sen skulle de även ta nya foton på mina ögon, men med kontrastvätska i blodet så de ser hur cirkulationen funkar där i ögonen. Det skulle ske om 2-3 veckor trodde hon.
Ooookej.
Vet inte om jag ska bli orolig eller ta det med ro. På ett sätt tycker jag att det känns lite spännande faktiskt, jag tycker ju att medicinska saker är ganska spännande. Frågade om min plötsliga totalökning av migränen kunde vara kopplat, men det visste såklart inte hon men det var något jag absolut skulle ta med de på neurologen.
Fortsättning följer!
De hade tittat på mina bilder i teamet och kommit fram till att det såg ut som en cirkulationsstörning i ögat och inte bara något litet brustet blodkärl. Det här var inte alls lika käckt och inte så vanligt på folk i min ålder. Tydligen behövde man ganska omgående göra en mer omfattande medicinsk utredning på neurologen för att kolla upp så det inte ligger något värre och väntar. Så en remiss skulle faxas dit omgående och utredningen göras relativt omgående, inom en vecka borde jag ha hört från dem. Om inte skulle jag höra av mig så läkaren kunde elda på lite.
Sen skulle de även ta nya foton på mina ögon, men med kontrastvätska i blodet så de ser hur cirkulationen funkar där i ögonen. Det skulle ske om 2-3 veckor trodde hon.
Ooookej.
Vet inte om jag ska bli orolig eller ta det med ro. På ett sätt tycker jag att det känns lite spännande faktiskt, jag tycker ju att medicinska saker är ganska spännande. Frågade om min plötsliga totalökning av migränen kunde vara kopplat, men det visste såklart inte hon men det var något jag absolut skulle ta med de på neurologen.
Fortsättning följer!
Trött
Usch vad mycket man kan sakna en lurvig liten gris. Men det går det med och det är mest när jag ser buren o så som jag tänker på det. Träffade fostermamman igår och hon undrade förfärat om de alltså gått o plågat honom sista tiden genom att inte åka in o ta bort honom. Usch nej, inga sådana tankar! Med tanke på den drastiska skillnaden mellan Roland vi hämtade och Roland några timmar senare, så tror jag att han härdade ut tills han fick komma hem. Finaste liten!
Det var dock inte det jag skulle skriva om. Utan jag behövde spy ur mig en liten klick galla över hur otroligt tröttsamt (i brist på bättre ord) det är när människor beter sig som något som nästan känns omänskligt, eller i alla fall en skam för mänskligheten. Hur kan vuxna människor orka hålla på så? Hur kan det kännas vettigt? Hur kan man göra det och samtidigt trivas med sig själva och sina liv?
Jag blir även så otroligt nyfiken. Jag förstår dem inte alls, det hela är för mig fullkomligt obegripligt, och det stör mig att jag inte får chansen att förstå. Jag skulle verkligen verkligen vilja förstå dem, hur de tänker och varför de gör som de gör.
Fast mest blir jag ledsen.
För den typen av människa finns överallt. Och överallt trycks andra människor ner i skosulorna och mår fruktansvärt dåligt över sig själva och i sina liv, på grund av dessa obegripliga människor. Och det är så fruktansvärt synd.
Det var dock inte det jag skulle skriva om. Utan jag behövde spy ur mig en liten klick galla över hur otroligt tröttsamt (i brist på bättre ord) det är när människor beter sig som något som nästan känns omänskligt, eller i alla fall en skam för mänskligheten. Hur kan vuxna människor orka hålla på så? Hur kan det kännas vettigt? Hur kan man göra det och samtidigt trivas med sig själva och sina liv?
Jag blir även så otroligt nyfiken. Jag förstår dem inte alls, det hela är för mig fullkomligt obegripligt, och det stör mig att jag inte får chansen att förstå. Jag skulle verkligen verkligen vilja förstå dem, hur de tänker och varför de gör som de gör.
Fast mest blir jag ledsen.
För den typen av människa finns överallt. Och överallt trycks andra människor ner i skosulorna och mår fruktansvärt dåligt över sig själva och i sina liv, på grund av dessa obegripliga människor. Och det är så fruktansvärt synd.
Finaste bästaste Roland
Tyvärr fick Roland inte komma med hem idag. De ultraljudade honom och han hade inte bara urinsten, vilket oftast går bra att operera ut, utan även njurstenar i ena urinledaren, vilket an sällan ens försöker göra något åt på yngre marsvin. Så det var inget snack om saken. Jag kunde få ta hem honom o stödmata för att få säga hejdå men nä, det förlänger bara det svåra för oss alla. Så han fick först en lugnande spruta och stensomnade, liggandes i mit knä, helt bedövad blev han (reflexer som kollades som man även kollar när man kontrollerar att bedövning tagit vid slakt). Sen flytta bort till bordet och en spruta till varpå det bara tog några sekunder innan han var helt borta. Och jag fick sätta mig i bilen med en tom resebur.
Tänk vad ont det kan göra med ett så litet djur.
Men samtidigt känns det redan bättre för det fanns inget att göra och tidigare behandlingar hade troligtvis inte hjälpt särskilt länge om de satts in. Ångesten och oron över honom är skön att slippa också, om man ska vara sån, och det ska man väl.
Nu ska vi bara se hur lilla Glenn hanterar det hela innan jag bestämmer mig för en lösning åt honom.
Tack för alla hållna tummar och tankar. :)
Tänk vad ont det kan göra med ett så litet djur.
Men samtidigt känns det redan bättre för det fanns inget att göra och tidigare behandlingar hade troligtvis inte hjälpt särskilt länge om de satts in. Ångesten och oron över honom är skön att slippa också, om man ska vara sån, och det ska man väl.
Nu ska vi bara se hur lilla Glenn hanterar det hela innan jag bestämmer mig för en lösning åt honom.
Tack för alla hållna tummar och tankar. :)
Liten Roland
Usch o blä vad jag aldrig mer vill vara djurägare. :(
Hämtade hem mina fina små grisar i fredags. Roland blev ju dålig ett tag sen och gick ner i vikt, men återhämtade sig och verkade må prima igen, om än nättare än förut. Och prima verkade han även må när vi hämtade dem, och när vi kom hem... Men under kvällen dalade det och han slutade äta och låg bara i sitt hus. När läget var helt oförändrat på lördag morgon och jag inte ens kunde få i honom mer än ett par enstaka grässtrån och han även gått ner i vikt åkte vi in till blå stjärnan. Väl där blev det dock lite kaos med många akutfall som var svåra. Och under tiden vi väntade blev lilla Roland piggare och började småsmaska på sitt hö i reseburen.
Djursjuksyrran som jobbade jouren jobbar normalt på exotiska (där de tar marsvinen) så hon tyckte att hon lika gärna kunde kolla på honom för hon var mer marsvinsvan än vet, eftersom han ändå verkade så pigg. Hon tyckte (såklart i samrådan med vet och jag fick även säga mitt) att vi lika gärna kunde åka hem och mata honom med specialmat under helgen och få en vet-tid på måndag hos marsvinsexperten. Han fick en spruta dropp och jag fick en påse mat och så åkte vi hem med order om matning varannan timme.
Läget förblev sen ganska oförändrat, han småtuggade hö/gräs och fick i sig specialmaten som jag dock tvångsmatar så han har inget val.. :p Han dricker också och även om han nästan enbart ligger i huset så är han i övrigt pigg o så. Han gick upp hälften av det han gått ner i lördags morse men inte mer.
Men så ikväll så hade jag åkt till stallet en kortis för att hälsa på en sväng. O när jag kom hem och matade så såg jag en röd fläck inne i huset och när jag matat klart kom det bloddroppar (utspädda med urin antar jag) från urinmynningen. Lite panik och tänkte att nu är det stenkört. Konstigt dock för han verkade piggare. Vägde honom innan jag ringde vet och då hade han gått upp ytterligare lite till, dock fortfarande precis under vad han vägde i fredags kväll... Hmmm... På blå stjärnan sa vet dock att det kan vara urinsten som spökar, men om han verkar pigg i övrigt så kunde vi avvakta till våran tid imorn. Om jag inte propsade på avlivning skulle de nog ändå bara göra samma sak som jag gör hemma tills imorn och den andra vet kom in och kunde kika.
Huga!
Så jag städade på vets inrådan rent i huset så jag kan se om han kissar något o om han blöder något mer. Sen får vi se vad de säger imorn. Jag räknar dock nu med att det är en sak för mycket och att jag inte kommer komma hem med honom imorn. Man märker så väldigt tydligt på honom att allt inte är som det ska, även om han verkar må relativt bra. Jag vet liksom inte om det är värt att hålla honom vid liv bara för att? Vem blir gladast utav det? Ingen. Eller kanske i så fall Glenn... Som kommer bli en annan stor fråga om nu Roland inte kommer med hem imorn...
Blä.
Så många hästar som jag hållt så kära har lämnat jordelivet. Men även om man kombinerar dem alla så är inte det ens i närheten lika jobbigt som detta...
Hämtade hem mina fina små grisar i fredags. Roland blev ju dålig ett tag sen och gick ner i vikt, men återhämtade sig och verkade må prima igen, om än nättare än förut. Och prima verkade han även må när vi hämtade dem, och när vi kom hem... Men under kvällen dalade det och han slutade äta och låg bara i sitt hus. När läget var helt oförändrat på lördag morgon och jag inte ens kunde få i honom mer än ett par enstaka grässtrån och han även gått ner i vikt åkte vi in till blå stjärnan. Väl där blev det dock lite kaos med många akutfall som var svåra. Och under tiden vi väntade blev lilla Roland piggare och började småsmaska på sitt hö i reseburen.
Djursjuksyrran som jobbade jouren jobbar normalt på exotiska (där de tar marsvinen) så hon tyckte att hon lika gärna kunde kolla på honom för hon var mer marsvinsvan än vet, eftersom han ändå verkade så pigg. Hon tyckte (såklart i samrådan med vet och jag fick även säga mitt) att vi lika gärna kunde åka hem och mata honom med specialmat under helgen och få en vet-tid på måndag hos marsvinsexperten. Han fick en spruta dropp och jag fick en påse mat och så åkte vi hem med order om matning varannan timme.
Läget förblev sen ganska oförändrat, han småtuggade hö/gräs och fick i sig specialmaten som jag dock tvångsmatar så han har inget val.. :p Han dricker också och även om han nästan enbart ligger i huset så är han i övrigt pigg o så. Han gick upp hälften av det han gått ner i lördags morse men inte mer.
Men så ikväll så hade jag åkt till stallet en kortis för att hälsa på en sväng. O när jag kom hem och matade så såg jag en röd fläck inne i huset och när jag matat klart kom det bloddroppar (utspädda med urin antar jag) från urinmynningen. Lite panik och tänkte att nu är det stenkört. Konstigt dock för han verkade piggare. Vägde honom innan jag ringde vet och då hade han gått upp ytterligare lite till, dock fortfarande precis under vad han vägde i fredags kväll... Hmmm... På blå stjärnan sa vet dock att det kan vara urinsten som spökar, men om han verkar pigg i övrigt så kunde vi avvakta till våran tid imorn. Om jag inte propsade på avlivning skulle de nog ändå bara göra samma sak som jag gör hemma tills imorn och den andra vet kom in och kunde kika.
Huga!
Så jag städade på vets inrådan rent i huset så jag kan se om han kissar något o om han blöder något mer. Sen får vi se vad de säger imorn. Jag räknar dock nu med att det är en sak för mycket och att jag inte kommer komma hem med honom imorn. Man märker så väldigt tydligt på honom att allt inte är som det ska, även om han verkar må relativt bra. Jag vet liksom inte om det är värt att hålla honom vid liv bara för att? Vem blir gladast utav det? Ingen. Eller kanske i så fall Glenn... Som kommer bli en annan stor fråga om nu Roland inte kommer med hem imorn...
Blä.
Så många hästar som jag hållt så kära har lämnat jordelivet. Men även om man kombinerar dem alla så är inte det ens i närheten lika jobbigt som detta...
Hem kära hem?
Så var man tillbaka i Sverige.
Och än så länge inte det minsta glad över det. :/
När vi kom till Landvetter och sen bilresan hem så kände jag mest att "nej, det är inte här jag hör hemma". Vet inte om det är en bra eller dålig känsla. Jag tror förstås att det går över, men om det inte går över är det kanske lika bra? För jag tycker att det är ruskigt jobbigt att ha två hem som ligger så väldigt långt ifrån varandra. Om man inte har väldigt gott om pengar är det dessutom väldigt svårt att kombinera LA och Göteborg. Så jag som tycker om att grubbla över allt och inget grubblar såklart en hel del på det hela, vart man ska bo, vart man ska skapa sig sitt framtida liv osv. Och om nu känslan av att jag inte hör hemma här i Sverige fortsätter finnas, så gör det valet lite enklare. :P
Och än så länge inte det minsta glad över det. :/
När vi kom till Landvetter och sen bilresan hem så kände jag mest att "nej, det är inte här jag hör hemma". Vet inte om det är en bra eller dålig känsla. Jag tror förstås att det går över, men om det inte går över är det kanske lika bra? För jag tycker att det är ruskigt jobbigt att ha två hem som ligger så väldigt långt ifrån varandra. Om man inte har väldigt gott om pengar är det dessutom väldigt svårt att kombinera LA och Göteborg. Så jag som tycker om att grubbla över allt och inget grubblar såklart en hel del på det hela, vart man ska bo, vart man ska skapa sig sitt framtida liv osv. Och om nu känslan av att jag inte hör hemma här i Sverige fortsätter finnas, så gör det valet lite enklare. :P
Starstruck!!! (light?)
Hihihihihihihihihihi... Åhhh jag blir fortfarande lite sådär iiiihhhhh när jag tänker på det hela! Och det är ganska fånigt och inget stort så det är kanske lite fånigt att ens bli starstruck, speciellt såhär länge. ;)
De som känner mig vet om att jag ääääälskar Animal Planetserien Whale Wars, som filmas ombord Sea Sheperd Conservation Societies båtar när de följer de japanska valjaktsbåtarna nere i Antarktis och försöker få dem att inte kunna jaga val. De är mina hjältar och bättre "dokuserie" finns inte! så det så! ;)
Ett tag sen postade jag ju klipp från början på förra säsongen när en av de japanska båtarna klöv Ady Gil och kunde ganska enkelt haft ihjäl Ady Gils besättning. Under säsongens gång har jag blivit ganska impad av kaptenen på Ady Gil, Pete Bethune, en mycket entusiastisk man med lite lätt galen blick när han pratar om vilka härliga planer han har för japanerna. ;) Hans hängivenhet och motivation är så väldigt otrolig och han blev snabbt en av mina favoriter på programmet.
Så vad gör man? Jo man hittar såklart hans officiella Facebooksida och klickar på "Like" och vips så öppnas en del av hans värld för en! ;) Han är ganska så aktiv och delar med sig mycket av vad som pågår i valjaktsvärlden och hans framtidsplaner osv. Så det är kul att "följa" honom helt enkelt!
Igår kollade jag äntligen på förra WWsäsongens sista avsnitt, avsnittet där Pete Bethune lyckas ta sig ombord på det japanska fartyget som rammade hans båt. Det som hände sedan är att de tar med honom till Japan där han häktas och så är det rättegång o allt möjligt. Han fick 2 års fängelse men har inte behövt tjäna sitt straff än utan blev utvisad till NZ. Och fastän jag visste precis vad som hände, att han lyckades ta sig ombord och hela grejjen efter, bråket med Sea Sheperds Captain Paul Watson osv osv så var avsnittet så jäkla spännande att jag fick höjd puls. :D Hahaha. :D
Så när jag sett klart kunde jag inte låta bli, utan skrev en liten rad på Petes facebooksida, att jag äntligen sett avsnittet och var så väldigt imponerad. Att jag vill kunna köpa hans bok genast och tackade honom för allt han gör. Och när jag sedan låg i min säng och försökte somna vilket gick åt skogen piper telefonen till och mitt hjärta hoppade över ett hack när jag såg att det var fejjan som sa att Pete svarat på min kommentar! WOOHOO! ;)
Svaret kändes dessutom så väldigt honom, precis som han verkat vara genom säsongen av WW som han var med på. "Pete Bethune hi lisa. yeah it was an epic day that. larry and i never slept for the days leading up to that mission we were so excited. we felt like a pair of skoolboys doing something nauty. :)"
Haha. Han är så jävla skön! Trots allt som hände mellan honom och SSCS så säger han åt alla att fortsätta kolla på serien, fortsätter säga att de är grymma osv. :) Grym kille det där! Svarade såklart igen, kunde inte låta bli. Det är ju inte varje dag man får en kommentar på facebook från en av sina största hjältar ever! :D
Så nu är jag sjukt pepp på att jobba vidare med att försöka rädda världen från människor och fick kanske en liten masterexjobbsidé dessutom... Hihi! ;)
De som känner mig vet om att jag ääääälskar Animal Planetserien Whale Wars, som filmas ombord Sea Sheperd Conservation Societies båtar när de följer de japanska valjaktsbåtarna nere i Antarktis och försöker få dem att inte kunna jaga val. De är mina hjältar och bättre "dokuserie" finns inte! så det så! ;)
Ett tag sen postade jag ju klipp från början på förra säsongen när en av de japanska båtarna klöv Ady Gil och kunde ganska enkelt haft ihjäl Ady Gils besättning. Under säsongens gång har jag blivit ganska impad av kaptenen på Ady Gil, Pete Bethune, en mycket entusiastisk man med lite lätt galen blick när han pratar om vilka härliga planer han har för japanerna. ;) Hans hängivenhet och motivation är så väldigt otrolig och han blev snabbt en av mina favoriter på programmet.
Så vad gör man? Jo man hittar såklart hans officiella Facebooksida och klickar på "Like" och vips så öppnas en del av hans värld för en! ;) Han är ganska så aktiv och delar med sig mycket av vad som pågår i valjaktsvärlden och hans framtidsplaner osv. Så det är kul att "följa" honom helt enkelt!
Igår kollade jag äntligen på förra WWsäsongens sista avsnitt, avsnittet där Pete Bethune lyckas ta sig ombord på det japanska fartyget som rammade hans båt. Det som hände sedan är att de tar med honom till Japan där han häktas och så är det rättegång o allt möjligt. Han fick 2 års fängelse men har inte behövt tjäna sitt straff än utan blev utvisad till NZ. Och fastän jag visste precis vad som hände, att han lyckades ta sig ombord och hela grejjen efter, bråket med Sea Sheperds Captain Paul Watson osv osv så var avsnittet så jäkla spännande att jag fick höjd puls. :D Hahaha. :D
Så när jag sett klart kunde jag inte låta bli, utan skrev en liten rad på Petes facebooksida, att jag äntligen sett avsnittet och var så väldigt imponerad. Att jag vill kunna köpa hans bok genast och tackade honom för allt han gör. Och när jag sedan låg i min säng och försökte somna vilket gick åt skogen piper telefonen till och mitt hjärta hoppade över ett hack när jag såg att det var fejjan som sa att Pete svarat på min kommentar! WOOHOO! ;)
Svaret kändes dessutom så väldigt honom, precis som han verkat vara genom säsongen av WW som han var med på. "Pete Bethune hi lisa. yeah it was an epic day that. larry and i never slept for the days leading up to that mission we were so excited. we felt like a pair of skoolboys doing something nauty. :)"
Haha. Han är så jävla skön! Trots allt som hände mellan honom och SSCS så säger han åt alla att fortsätta kolla på serien, fortsätter säga att de är grymma osv. :) Grym kille det där! Svarade såklart igen, kunde inte låta bli. Det är ju inte varje dag man får en kommentar på facebook från en av sina största hjältar ever! :D
Så nu är jag sjukt pepp på att jobba vidare med att försöka rädda världen från människor och fick kanske en liten masterexjobbsidé dessutom... Hihi! ;)
Bridesmaides
Idag var vi o såg filmen Bridesmaides. Vet inte om den kommit till Sverige än men det har varit en hel del om den här med bra recensioner osv, helt klart att det skulle vara en skitrolig film helt enkelt och inte alls någon vanlig chickflick. Det jag sett på trailersarna som går på TV jämt o ständigt har verkat himla roligt så varför inte liksom? :D
Och filmen var skitrolig, och väldigt grov för att vara amerikansk film. ;)
MEN fy tusan så besviken jag blev också!
MÅNGA scener från de trailers jag sett var aldrig med i filmen! Så när vi kom hem kikade vi igenom ett gäng trailers, och insåg bara att för varje trailer fanns där en extra scen/replik/conversation/snutt som inte var med i filmen vi såg på biografen.
WTF? :p
En trailer visar verkligen en hel scen som bara är borta. Sjukt besviken eftersom det var en av scenerna man tyckte verkade så jäkla rolig. Och då är det verkligen trailers med reklam som säger åt en att gå o se filmen på bio. WTH?
Nåja. Den var ju ändå rolig, lagom lördagsunderhållning när man inte vill behöva tänka utan bara ha något att skratta åt men som man inte behöver fundera över för man vet hur allt kommer sluta ändå. ;)
I den här trailern tex är nog inte ens majoriteten av vad de visar faktiskt med i filmen... Kan inte någon förklara det hela för mig? :P
Och filmen var skitrolig, och väldigt grov för att vara amerikansk film. ;)
MEN fy tusan så besviken jag blev också!
MÅNGA scener från de trailers jag sett var aldrig med i filmen! Så när vi kom hem kikade vi igenom ett gäng trailers, och insåg bara att för varje trailer fanns där en extra scen/replik/conversation/snutt som inte var med i filmen vi såg på biografen.
WTF? :p
En trailer visar verkligen en hel scen som bara är borta. Sjukt besviken eftersom det var en av scenerna man tyckte verkade så jäkla rolig. Och då är det verkligen trailers med reklam som säger åt en att gå o se filmen på bio. WTH?
Nåja. Den var ju ändå rolig, lagom lördagsunderhållning när man inte vill behöva tänka utan bara ha något att skratta åt men som man inte behöver fundera över för man vet hur allt kommer sluta ändå. ;)
I den här trailern tex är nog inte ens majoriteten av vad de visar faktiskt med i filmen... Kan inte någon förklara det hela för mig? :P
Värre än en skräckfilm
Fick tips från Tamara att kika på de här filmerna. De är från Joplin, Missouri, som är ett av ställena som haft rejäla problem med tornados nu när ovädrena dragit fram i de delarna av USA. Det var verkligen värre än att se på skräckfilm tycker jag själv, och så mycket värre än det man ser på nyheterna av någon anledning. Det blev liksom på riktigt.
Första filmen är det framförallt ljudet som är "intressant", för man ser i princip ingenting. Det är från när tornadon drar fram. Ett gäng människor har sökt sig till en bensinmack för att söka skydd, men fick göra så i någon typ av kylrum eller vad det nu är, de ligger i alla fall mer eller mindre på varandra hör man. Det hemska är dock dånet när stormen kommer, och hur man sen inser att dånet knappt börjat. Usch. Vidrigt.
Andra filmen så går han som filmade första tillbaka till macken för att visa hur mycket som var kvar av macken...
Jag är otroligt glad att vi inte har sådana problem här i Cali (eller hemma i Sverige för den delen). Men här räcker det kanske med bränder och jordbävningar? :S
Första filmen är det framförallt ljudet som är "intressant", för man ser i princip ingenting. Det är från när tornadon drar fram. Ett gäng människor har sökt sig till en bensinmack för att söka skydd, men fick göra så i någon typ av kylrum eller vad det nu är, de ligger i alla fall mer eller mindre på varandra hör man. Det hemska är dock dånet när stormen kommer, och hur man sen inser att dånet knappt börjat. Usch. Vidrigt.
Andra filmen så går han som filmade första tillbaka till macken för att visa hur mycket som var kvar av macken...
Jag är otroligt glad att vi inte har sådana problem här i Cali (eller hemma i Sverige för den delen). Men här räcker det kanske med bränder och jordbävningar? :S