Blev inspirerad av att Sara fått tag i U2biljetter och kollade tradera.. Där fanns två red zonebiljetter till salu.. Betalning på plats.. Kändes ju lite sådär hmmm tänk om de är fejk, men säljaren hade mååånga omdömen och alla var positiva, så vafan.. Han hade dessutom köp nu som inte var så hemskt mycket dyrare än utropet så vafan igen!

Imorn ska jag hämta dem, förhoppningsvis när han hämtar ut dem så att jag vet att de inte är fake. Hoppsan! Så det blev! Lite glädjande verklighetsflykt måste man tillåta sig i dessa tider, eller? :)

idag har jag fått verklighetsfly. sova länge, ha några timmars panik, sen tillslut orka sansa mig tillräckligt för att ringa christoffer o dra hem till honom för några timmars chill i hans soffa med de första avsnitten av Hung. Sen möta upp Emelie och ta sig bort till Hette och Erik för lite födelsedagstårta. Vidare till Olins för en öl och mer chill innan hemgång och nattamat. Såå skönt!

Kom på tanken att kolla i kommuner runt om uppsala, dock vill jag ju inte flytta längre åt fel håll. Sigtunahem hade några lägenheter med under 30 sökanden, men de var alla alldeles för dyra. Fanns några där jag och roger bodde, dock ingen likadan. Vi betalade 5500 tror jag för en 3a på drygt 70kvm, de 3orna som fanns nu var på 79 och kostade över 7000... helt sjukt! Inget napp nånstans där heller alltså.

Jag är inte arg på någon som försöker hjälpa mig i det hela, jag förstår bara inte hur folk beter sig. Marie och min mor är de enda som faktiskt sagt att jag måste ju göra det som känns rätt för mig, något som borde vara helt fruktansvärt självklart. Jag vet inte om jag faktiskt inte vill bli veterinär, eller om jag bara inte vill flytta nu, men det är liksom upp till mig att avgöra. Redan när jag ansökte så kände och tänkte jag att jag nog inte borde ansöka för jag vill egentligen inte komma in nu. Och det borde vara helt ok, om jag nu kommer fram till att det är så. Något som verkligen vore korkat är att gå 5½ år och utbilda sig till något man inte vill jobba med, när det finns alldeles för många andra som faktiskt vill göra det. Däremot är det inte korkat att plugga klart en utbildning man verkligen brinner för, vad jag än gör senare i livet så ger det mig så otroligt mycket. Det är allt annat än att slarva bort ett år och att säga sånt utan att ha mycket insikt i det hela känns så, ja jag vet inte. Bara för att man själv är övertygad om det så behöver man inte ha rätt... Detta sista år ger inte bara mig som person massor, utan även om det blir veterinär av mig så kommer de kurser jag har kvar öka min kompetens och göra mig VÄLDIGT mycket mer attraktiv på arbetsmarknaden, de utökar mina potentiella arbetsområden och ökar mina möjligheter överlag helt enkelt (och dessutom kunna bidra till än bättre lön).

Som jag ser det vore det alltså helt klart bättre att börja nästa höst, även om man ska se det rent yrkesmässigt.

åkte till skara idag för att försöka få lite ro. fungerade rätt bra de timmar som spenderades framför christoffers stora duk med transformers, eureka och punisher 1 + 2. men annars nä. jag blir bara än mer förvirrad. andra ser det som att jag inte tar chansen att leva, jag ser det som att börjar jag nu så avslutar jag leveriet. det är nu jag kan leva, när jag börjat där är det 5½ års slit som gäller. och efter det är jag både för gammal och har hållt på för länge för att leva runt. det är nu eller aldrig som gäller för att ha roligt och sen ge mig iväg ett tag innan jag pluggar master. men det är nu eller aldrig på att hoppa på utbildningen också. mer eller mindre.

sen blir jag bara så osäker på vad jag faktiskt vill göra. jag har alltid trott att det varit mitt stensäkra kort. det jag egentligen helst av allt vill göra. men så är det liksom inte. det finns fortfarande 100000000 saker jag vill göra. jag vill bli allt. jag vill forska, jag vill informera, jag vill debattera, jag vill förändra, jag vill hjälpa människor, jag vill hjälpa djur, jag vill jobba på kontor, jag vill jobba i det fria. pluggar jag 5½ år till nu så kommer jag ha pluggat på universitet i 8 år. sjukt länge för något man inte vet om man vill. eller det är klart jag vill, men mest av allt?

jag är inte så lite stressad över boendet heller. jag kan liksom inte ta ett litet rum på 10kvm med två marsvin, inte för att det finns så många rum där de tillåts ändå. och dessutom betala 4000:- för det. jag fixar inte att flytta in till en främling, hur mycket andra än må göra det så gör inte jag det. jag behöver ha mitt egna helt enkelt.

jag vill verkligen inte tacka nej. men jag vill verkligen inte tacka ja. och jag vet inte hur jag ska lösa det. att komma med de fina tankarna om att det är korkat att tacka nej, att ursäkterna bara är dåliga sådana för att slippa ta itu med en förändring, att jag bara kommer ångra mig om jag tackar nej osv osv gör enbart saken värre. jag vet redan allt det där och det bidrar enbart till att jag känner än mer press på mig att jag inte får göra det som känns rätt. att jag inte får ta mitt egna beslut om det hela utan att känna mig ännu sämre än jag redan anser mig vara. jag borde väl inte behöva skämmas över att inte vilja bli veterinär bara för att chansen ges? eller? jag hade ganska enkelt kommit in på en hel rad utbildningar som är svåra att komma in på som ger "högstatusjobb", men jag har aldrig behövt försvara mitt val att inte gå någon av dem. dessutom handlar det inte bara om att ta rätt beslut, det handlar om att överleva dagen.

igår satte jag mig iaf i bostadskö på alla möjliga bolag i uppsala. men jag lär ju ändå inte få något till hösten, på ett ställe fick jag könr 3942... På ett annat var det "bara" 55 sökande före mig på lägenheterna som fanns lediga...

hur dum är man om man tackar nej nu och sen pluggar ALLT vad man har till högskoleprovet och satsar på att höja upp sig ett snäpp? då kommer jag ju troligtvis in nästa höst ändå... och då hinner jag ju prova på det och se om det är det jag vill.

om jag nu inte hittar en läkare som kan skriva ett intyg så att jag kanske kan få anstånd till nästa höst....

Jag undrar om jag någonsin kommer tillåta mig själv att vara frisk. Att må bra och se fram emot livet jag har kvar. Istället för att vara livrädd för precis allt som händer, skapa mig storslagna planer som jag vet inte kommer gå att genomföra men som låter så jäkla bra för stunden men egentligen bara ha huvudet i sanden som den finaste tecknade strutsen ever.

Jag har i ganska många års tid gått runt o sagt att åhh om jag bara kunde bli veterinär skulle alla mina problem vara lösta. Och nu sitter jag här lika patetisk som jag var för flera år sen. Jag drömmer om panik, jag kan inte andas, jag gråter, jag kan inte äta, jag gräver ner mig i ett allt djupare hål och känner mig helt fruktansvärt vidrig som blir såhär upprörd och handlingsförlamad av något som är folks högsta önskan i världen.

Jag tar heller inga beslut. Jag vägrar prata om det och jag vägrar lyssna på vad någon försöker säga. Jag vägrar fundera på det för om jag funderar på det så måste jag ta ett beslut. Och att besluta något är det jag inte kan eller vill göra. Jag KAN INTE tacka nej, jag skulle aldrig förlåta mig om jag bara tackade nej rakt av. Men jag VILL INTE flytta upp o börja där nu. Det var rätt längesen jag fick beskedet, har jag gjort något för att styra upp den eventuella flytten?

Jag har gjort en sak, jag har frågat om anstånd, att få skjuta upp min studiestart ett år. Fick tvärnej på att ens ansöka om det utan bättre anledningar. Det var nog då paniken kom på riktigt. Jag känner mig helt paralyserad av skräck inför det hela. Varför har jag inte varit lite smartare tidigare i livet och gjort som så många andra och provat på olika yrken. Jag har haft alla möjligheter i världen att praktisera hos en veterinär för att se om jag verkligen vill jobba med det, men eftersom jag aldrig skulle kunna komma in så har jag inte brytt mig (eller så har jag inte vågat, vilket är den mer troliga orsaken). Tänk om veterinär inte alls är något för mig, utan bara en så himla bra dröm att ha för att den var ouppnåbar? Men jag kan ju inte tacka nej pga ett tänk om. Men jag vet ju inte. Jag vet inte alls. Men nu vet alla om hela situationen och stannar jag kvar där jag är utan att kunna ta min 3e reservplats och göra något åt det så kommer jag skämmas ögonen ur mig. Jag har lite lätt arrogant sådär inte för mitt liv kunnat förstå hur folk som kommit in på vetutbildningar hoppat av för att de inte trivdes- vafan, suck it up för i helvete har jag tänkt. Jo tjena.

Det värsta är dock ångesten och smärtan som kommer med den. Smärtan som sköljer över en som en våg och griper tag i ens hjärta och vrider om tills man inte vet vart man ska ta vägen. Och ångesten som är så intensiv att man önskar att man slapp vakna nästa morgon. Att inte vilja leva mer är den vidrigaste känslan i världen. Speciellt när man trodde att man kommit förbi den.

Usch. Skriver gör jag ju inte mycket nu av iaf.. Det har varit mer eller mindre konstant ångest sen jag kom hem. Hemresan gick bra, förutom att skitterminalen som Lufthansas flighter går från verkligen är SKIT! Men bra plats på flyget, lagom kort tid på mig i Frankfurt och bra plats sista biten hem. Men vad hjälper det? :P

Jag är alltså 3e reserv på veterinärprogrammet vilket då innebär en ganska god chans att komma in. Jag har alltid velat bli veterinär, jag har i några omgångar lagt ner den drömmen eftersom jag trott att det varit omöjligt för mig att komma in, men ibland har hoppet ändå tänts. Sen jag började i Skara har jag ju dock lagt ner drömmen igen och intalat mig själv att det är min andra livsdröm som är den rätta. Jag ska jobba med utrotningshotade djur och leva ett grymt givande liv, även om det såklart skulle bli tufft att få jobb. Drömmar om att jobba med djur i rehabilitering av människor (ffa psykvård och kriminalvård) fanns ju där med och jag har mer o mer börjat fundera på det också. Sökte ju några psykologikurser nu som jag tänkte läsa parallellt bara för att psykologi är så spännande och intressant. Precis innan antagningsbeskeden kom drömde jag en ack så härlig dröm om hur jag jobbade med det och livet var sååå gött. Och nu måste jag tillbaka till min första dröm. Det är lite omtumlande bara. :P

Sen ställs jag inför ett av mina svåraste problem. Jag får panik när jag känner mig låst, när jag sitter i situationer jag inte kan ta mig ur. Jag vill kunna komma o gå som jag vill, vara hemma en dag bara för att jag känner för det, inte behöva göra saker som jag bestämt att jag ska göra och åka hem 3 timmar tidigare eller stanna 3 timmar längre än planerat. Det har varit super med min pågående utbildning, för jag har vetat att jag måste göra något mer efter den. Perfekt! Massa år på mig att låta bli att bestämma vad jag ska göra av mig! Planen var ju nu att gå sista året, kanske skippa exjobbet o åka till USA o jobba en sväng, sen tillbaka o läsa några av de andra kurserna o göra exjobbet då. Sen hitta en bra master o läsa det.

Om jag börjar på veterinär så är det det jag blir. Visst finns det massor med olika jobb att välja på, men allt annat än veterinär kommer ju gå bort. Jag kommer vara planerad i resten av mitt liv. Tror det är det som gör att jag får mest ångest. Det blir så bestämt. Så ritat i sten. Även fast jag vet att det egentligen inte är så. En stor del av det är säkert också flytten det innebär. Lång flytt igen till ett ställe där det är ganska svårt att få lägenhet och jag vet ju inte alls med hur kort varsel jag kommer behöva flytta. Än värre blir det av att den delen av Sverige ger mig ångest enbart pga hur jag mådde sist jag bodde i krokarna. Blä!

Samtidigt känner jag ju att jag kan ju inte tacka nej till det här, oavsett orsakerna. Som veterinär kommer jag få jobb, med en bra lön. Trygg framtid kan man liksom inte tacka nej till. Men det kanske är dags att ta itu med alla gamla issues som börjar kika fram igen. Och så ska jag ta tag i det hela och kolla om jag kan få lite uppskjuten studiestart och gå klart mitt sista år i Skara ändå....

Huga! Tänk om jag kommer in! Tänk om JAG faktiskt blir veterinär? Det är en helknasig tanke. Ena stunden känns det så sjuuuuuuukt rätt så det finns inte, nästa så vill jag bara kräkas (eller värre). Vad gör man om man inte klarar utbildningen? HUGA som sagt!

Har inte direkt varit superflitig med skriverierna det sista. Har haft så mycket för mig (samtidigt som jag inte gjort ett skit) så då blir det så helt enkelt. Nu sitter jag här i soffan o ser på Ghost Hunters med maraj o mjukbror och låter bli att stressa över att det bär av mot flygplatsen om dryga 12 timmar. Min resa är redan slut, hur gick det till?

Har packat det mesta, och de väger förvånansvärt lite den här gången. ;) Ångrar nästan att jag inte köpte mig en pancakemix och aunt jemima sirap, men men! Fick köpt en massa annat smått o gott, bland annat en 1,75 liter billig rom. Lär inte vara så god men med rätt blandningar blir det mesta gott! ;) Har inte köpt hysteriskt mycket kläder heller, ett par jeans, en kjol, en klänning, några linnen... Mitt bästa köp är nog skorna! Först ett par gympadojs från New Balance som var på seperea på deras outlet, hela 25 dollar fick jag betala för dom! Sen hittade jag skorna jag inte lyckades köpa förra året. Andra färger i år såklart, så det fick bli ett par lila-svartrutiga. Sååå söta och jag fick 10% rabatt för att jag skulle åka hem innan deras rea! Ha! ;)

Tyvärr har jag inte alls kunnat njuta av mina sista dagar här som jag velat. Har ett gigantiskt stort beslut att ta som hänger över mig med total oro och ångest i min stackars själ. Vissa saker har dock såklart hjälpt mig att glömma det och bara njuta av livet. Dels stallet såklart, Belle har varit otroligt rolig att rida och det har blivit en helt annan häst på mina 7 ridpass. Sen så är det andra små godsaker som dyker upp. Igårkväll när vi kom hem från middagen och precis hoppat ur bilen ser vi en tvättbjörnsmamma med 4 små ungar, vi håller oss såklart på säkert avstånd (de kan ju ha rabies och är inte särskilt skygga) och beundrade dem medans de pysslade och donade lite och sedan försvann in i rabatterna (säkert pga att vi störde). Sååå söta var dom iaf! :)

Sen idag kände jag att jag behövde åka till stranden i ett par timmar. Havet är så grymt bra för själen att det nästan är löjligt! :) Bara att se det, höra vågornas brus och känna lukten av salt och tång. Mmmmmmmm...... Behövde ju dessutom rätta till lite av min härliga bonnebränna. ;) Och ojojoj vad min själ mådde bra av att ligga där på den alldeles sketavarma sanden (den brändes rejält!!!) och njuta! Det var liiite väl varmt kanske men för ovanlighetens skull så var vågorna rätt så lugna där så man kunde svalka sig någorlunda mellan varven. Och vilken fart det var på djurlivet där ute i dag!!! Delfiner i massor i flera omgångar, sjölejon, fåglar.. En stund innan jag skulle gå dök ALLA upp igen! Ett helt gäng delfiner (några små också :) ) och minst 4-5 sjölejon och massssa fåglar. Antar att det måste varit något stort fiskstim eller så där då. Delfinerna drog repor och hoppade högre än vanligt ur vattnet. Sjölejonen skuttade rätt bra de med. Det var verkligen HELT underbart att se och jag fick faktiskt lite gåshud och måste sett helt mongo ut där jag satt gapandes och bara njööööt! :) Jag ville sitta där för evigt och glömma allt annat. Det är på något sätt som att sådana stunder är meningen med livet...

Drömde natten till idag att jag vart på stranden och att jag fått se delfiner som gjorde konster o sånt, det blev nästan en sanndröm. :)

Idag bar det äntligen av! Min bror fick visa upp sina skillz med vapen och jag fick prova på det hela. Först lite gevär eller vad det heter och så ett skott med pistol. Geväret var rätt så skoj, men det var tungt.. :P Lyckades pricka rätt bra med det dock. Woohoo! Pistolen var INTE min grej! För mycket kraft i och för mycket eldmoln framför en.. Blä! Men jag prickade med det också! :) Kan även säga att alla blev rätt så "shit" när min bror bestämde sig för att skjuta lite hagelbössa... Jäddrar i min lilla låda säger jag bara!!!

Pistoler är dock inte min grej alls, var ju framförallt pickadoller det sköts med där inne, och varje gång jag hörde ett skott så fick jag faktiskt på fullaste allvar ont i min själ. Det kändes som att det liksom brände till i den för varje pang. Sjukt obehaglig känsla måste jag säga.

Fotobevis

Idag hålls minnesstunderna för Michael Jackson, eller stunder o stunder.. Men vad ska man kalla det som ska hända på Staples Center idag? När man ser det på TV funderar jag på om man borde gett sig ner för att se något av det. Bara för att vara med. Men nä, alldeles för hopplöst mycket folk för att orka göra det.. :P

Har på TVn dock, och så sitter de där o snackar med sin reporter som sitter i en helikopter precis ovanför kyrkogården/kapellet där den privata gudstjänsten hölls. Sen när familj/närmaste åker därifrån ser man såklart en radda med press/annat folk som står o väntar utanför. Då har reporten i helikoptern mage att säga att fyyyyyyyyyy vilka hemska människor de är som står där och väntar på att få exploatera denna stund.

Eh?
Vad fan gör han själv?

Hade en eftermiddagslektion bokad med Tamara idag. Himla skönt att inte behöva gå upp tidigt efter mina 2½ gigantiska margaritas igår! ;) Kom ut till stallet som var fullt av liv. Massa folk var där, bland annat Dreamys ägare som är en underbart härlig människa. En såndär energigivare som man mår riktigt bra av att träffa o prata lite med. Hon berättade den roliga nyheten att Dreamy ska få bli mamma NU! Dom har velat betäcka henne länge men inte haft råd eller hittat rätt hingst för den delen. Men nu har de rätt hingst och fått ett bra pris dessutom eftersom de känner ägaren. Så om allt går som det ska åker hon dit på tisdag! Hoppas det tar sig, hon kommer bli en fantastisk mamma. :)

T hade lite lektioner kvar, 2 barn och sedan deras far, men det var inga långa lektioner o hon tyckte att jag gott kunde värma upp själv ändå eftersom jag skulle rida Belle igen. :D Gick i hämtade tjejen som stod o väntade vid sin boxdörr och tog mer tid än de brukar på mig att göra iordning henne. Sadlingen gick återigen bra och hon gick lugnt ur stallet. T ropade att jag nog borde släppa henne i rundkorallen en sväng då hon stått sen jag red henne i torsdags- inte för att det brukar vara någon fara- men ändå. Gick in med henne där o snurrade upp tyglarna o släppte henne. Hon lät mig ta några steg ifrån henne och sen satte hon av! :D Bara en brall precis i början o sen vart det bara galopp, så helt nödvändigt var det nog inte, men ändå rätt skönt för henne. :) Tog lite i bägge varv o stannade henne sen för att gå fram o klappa henne lite, sen vart det kört! :P Jag gick för att ställa mig i mitten o mana på henne igen men istället följde hon efter, och följde mig sedan vad jag än gjorde. Söta söta hästen! :) Lekte runt en sväng med henne, spände sedan sadelgjorden det sista o hoppade upp. Skrittade lite på lång tygel för att känna in oss fastän hon egentligen var igångskrittad, kortade upp för att känna att allt fungerade och började sedan trava. Hittade rätt ännu snabbare än sist och fick henne ännu lägre o längre från start än tidigare pass. Helt klart ytterligare framsteg och jag väljer att tro att tilliten har något med det hela att göra. :)

Tamara, som inte var klar med föregående elev än, slängde ett öga och såg framstegen hon med! Alltid bra när känslan stämmer! ;) Eftersom hon var så fin i formen och travade på lite mer än vanligt gick vi direkt på sidvärtsjobb. Och ojojoj vilken häst Belle är! Hon hade redan fattat grejjen och flyttade jättefint! Hon gav verkligen allt och när hon fick så mycket beröm som hon fick så blev hon jäääättteglad och nöjd med sig själv. Förutom när jag klappade henne, stackarn blir jätteosäker när hon blir av med det stödet medans man travar, haha. :D Vi lyckades tom göra övningen och få henne att länga ut överlinjen lite, helt otroligt! :) T la ut lite cavaletti att trava över också, så det blev sidvärts- rakt fram som verkligen skulle bli RAKT, sen vända upp mot bommarna och så ta om allt igen.. Vi la ut bommarna för att hjälpa henne länga ut steget ännu mer, vilket man kan säga fungerade! Shit pommes vad hon tog i och flöööööt över! Både jag och Tamara tappade hakan och började sedan skratta. Vi tog om det hela några gånger och underbara Belle blev ännu finare genom hela övningen. Bytte varv och hon fortsatte förvåna oss genom att kämpa på mer o mer för varje varv. Tamara frågade om jag var OK med att avsluta redan eftersom hon var så duktig, vilket jag självklart tyckte var en bra idé. Men först fick jag försöka få henne att sträcka ut ännu mer i lite lättridning vilket hon gjorde. Att 3 pass kan göra så mycket!!! T var överlycklig och sa att jag på bara 3 pass förändrat hela hästen. Sedan stod hon och förklarade för pappan som ridit före mig om dressyr (hon vill att han ska övergå till dressyr istället för western- han ÄR en naturbegåvning!!!) och vad som var bra med min ritt osv. Dreamys ägare hade tittat på passet och kom fram och high 5:ade mig och sa att det var en ren fröjd att se och att hon förstår att jag fastnat för hästen.. Hahaha.. Jag bara flinade. Inte över allt beröm, utan över att Belle varit så sjukt duktig! :)

Varje gång jag är över faller jag för en ny häst, jag måste säga att det är hemskt trist att inte få fortsätta jobba med dessa underbara djur! Var ju rätt ledsen över att min gigantiska favorit Rhiannon inte skulle vara hemma förutom de sista dagarna. Och visst är hon roligare eftersom hon kan så otroligt mycket, men Belle är helt klart en värdig ersättare! :) När vi pysslat klart i stallet åkte jag med hem till Tamara för att se en video hon hade på en häst hon har i träning, som dock är ledig nu pga dräktighet- hon ska föla om ett par veckor. :) Sjukt snygg häst måste jag säga! Svart och ganska nätt, en riktig "tjejhäst", med ett riktigt härligt uttryck! När vi tittat klart säger T att hon vill filma när jag rider Belle så att filmen inte blir missvisande. Hehe, om det inte börjar gå lite sämre snart kommer jag väl bli arrogant och kaxig eller nåt... Men jag tänker njuta så länge det varar, helt klart! ;)

Nu lääääängtar jag till imorn, eftersom det blev ett kort pass idag ska jag rida imorn med. Gött mos! Tänkte ta med mig kameran ut så att jag kan visa hur stället ser ut o så, ridbilder lär det dock inte bli tyvärr.

Det är inte så konstigt att jag är ett fetto. Jag tycker helt enkelt alldeles för mycket om saker som smakar gott! ;)

En vecka sen drog jag med mig Marie till flygplatscafét. Ääääälskar deras grilled cheese...




Sedan så drog Marie med mig till hennes favvoställe BJ's. Där började vi med typ avocadovårrullar- sjuuuukt goda!




Jag fick en gigantisk margarita också.. Smo safft!!! ;)




Marie drack öl istället




Sen delade vi på en skitgod pasta och en skitgod grillad macka...




Och sen vart jag tvungen att prova deras efterrättsspecial- pizookie. Tog oreovarianten som var det godaste jag ätit i hela mitt liv tror jag- så jag bestämde mig helt enkelt för att gifta mig med den. :)




Sen häromkvällen åkte vi ner till mjukens jobb o hämtade upp honom för att sedan ta oss till Ruby's o dricka milkshakes o äta burgare med pommes o ranch (pommes o ranch är det jag äter mest av här tror jag). Igår tog vi oss en cold stone till efterrätt (fast jag orkade faktiskt inte äta upp min). Idag var vi på PF Changs o åt middag med två vänner till M&M innan vi gick på bio. Ruskigt god mat IGEN så det blev alldeles för mycket IGEN... Och så mojiton till middagen då, och colan efter det, och popcornen och colan på bion..........


Nåja.. Vi var iaf o hikeade i bergen en svänga idag... Alltid något... ;)

Jag har helt klart fått en ny hästkärlek! Kom ut till stallet igår och fick kika på Andys lektion innan det blev dags för mig. Intressant att se men oj vad den tjejen gnäller, man tycker att hon borde växt upp nångång under de senaste 5 åren men icke sa nicke! Hon var bra mycket ödmjukare när hon var yngre också... :P Sen fick jag det stora nöjet att få rida söta söta Belle igen, sken upp och Tamara bara skrattade åt mig. :)

Öppnade boxdörren till min nya vän som stod ute i solen, men kom in så fort jag visade mig. :) Sen gjorde jag iordning henne ganska lugn eftersom hon har sitt sadeltvång. Såg till att ta en liten mysstund först vilket verkade ge önskad effekt då hon var helt lugn medans jag la på sadeln o började spänna så smått. Hon brukar dessutom springa ett par steg när man går ut ur stallet men inga sådana tendenser alls idag = framsteg! :) Gick några varv med henne så att jag kunde spänna ordentligt o hoppa upp.

Vi jobbade sedan med ungefär samma saker som sist. Först volter, sen stooora serpentiner (rider på en hoppbana som är gigantisk, så inga små dressyrserpentiner direkt ;) ) för att sedan övergå till lite sidvärts igen. Belle var sååå duktig och kämpade på hela tiden! Vi hittade rätt mycket snabbare än sist och hon försökte verkligen. Hon blev såpass lyhörd att jag verkligen fick kämpa allt vad jag hade med att inte förstöra för henne genom att göra för mycket utan mest bara sitta stil och lita på henne. Härlig känsla! :) I galoppen sen fick jag börja galoppera några språng rakt fram och tillslut kämpade lilla hästen så hårt att man nästan fick ont i hjärtat. Avslutade såklart då och gav henne massa massa beröm. Hon hade hela passet varit mycket mer till freds med allt, hon vågade länga lite på steget och söka bettet, så vi bestämde oss för att se om hon var beredd att söka sig fram i en liten avtravning... Först blev hon alldeles nervös men sen vågade hon sträcka på sig och det verkade kännas bra så hon fortsatte länga ut i takt med att hon fick mer tygel. Gött mos! :D

När jag sedan promenerade med henne märkte jag att hon lyhört följde minsta grej jag gjorde. Så säger dom att folk inte velat träna henne eller jobba med henne för hon är ett hopplöst fall som blir hysterisk över minsta lilla... Man kan ju bara undra vad det är för fel på de människorna som får hästen att reagera på det sättet.... När vi promenerat en sväng och ätit var sin apelsin i skuggan fick hon sig en dusch och mer kel. Hon fick sedan stå o torka en stund medans vi människor chillade i skuggan med fler apelsiner och snack. Det var ett sådant underbart lugn på anläggningen att jag hade kunnat sitta där i evigheter! Det känns nästan magiskt med alla djur runtomkring (inte bara hästar- katter, kaniner, ekorrar, ödlor, hökar....) och apelsinträden.. Det lätta brisen som kommer in genom dalgången... Underbart!!!! 

Mitt sista år på SLU i Skara kommer innebära 3 sittningar. Hemma har jag 3 klänningar som varit på var sin sittning och i princip aldrig använts utöver det (en var med en kväll i vegas) . De är alla skitfina klänningar, men två av dem är för fina för vardag och även för fina för krogkvällar, och så värst mycket finare fester går jag inte på... Den 3e kan jag nog använda både till vardags och på krogen dock. Jag tänkte att jag kunde ha dessa 3 klänningar på kommande sittningar också, men i annan ordning bara för att inte upprepa mig alltför mycket, men samtidigt så känns ju det lite trist såklart så då kan man ju inte låta bli att kika efter någon ny. Dessutom så älskar jag klänningar, även om jag sällan använder dem... ;)

Jag hittade en fin en häromdagen, men den fanns inte i rätt storlek, var på en annan affär idag och hittade den i rätt storlek. Passade på att köpa den eftersom det var den sista de hade i den storleken. Den sitter riktigt bra och är riktigt fin, men den är svart och jag tänkte ha den på första festen och det är ju i början på september, då kanske man vill ha något färgglatt? Ska ju vara toastmaster på den festen så jag vill ändå ha något som både sitter riktigt bra, är bekvämt och riktigt snyggt... Enda andra negativa med klänningen är att det kan vara svårt att hitta en BH som funkar till 100%...

Ok bilder då. En av dem har jag ingen bra bild på, här är den enda där man ser något alls... Man ser ju dock tyget på den, sitter åt runt brösten och kjolen sitter lite löst sådär. Riktigt fin är den om jag får säga det själv! ;) Fast jag ser ju ut som ett mongo men ändå! :D

TMZ (ni vet de som var först med att släppa nyheten om att MJ dött) har ett "program" på TV som går lite nu o då där de sitter o visar klipp som deras paparazzis tagit och snackar skvaller typ. Det är ett helt sjukt fånigt program, såpass fånigt att jag inte kan låta bli att kika... :D Chefen står liksom framme vid nån tavla och skriver saker jag aldrig förstår vad, namn eller nåt, och så dricker han ur en såndär termosmugg men med sugrör... Och så sitter alla hans små nissar i rummet och pitchar klippen. Framförallt en kille får prata massor, tror att det är för att han är "snygg".

Iaf så kollade jag nu, så visar de vad som kommer efter reklamen och Alexander Skarsgård dyker upp. Haha. Först kan hon inte uttala hans efternamn, inte ens Skarsgard kan hon säga, så det blir tillslut the guy with the funny name eller nåt sånt.. :P Iaf så frågar kamerakillen om True Blood och om Alexander får många förfrågningar från fans som vill att han ska bita dom, varpå han svarar ja. Sen frågar kamerakillen om vad han tycker om Twilightvampyrerna, varpå Alexander svarar att de är söta. :P

Chefen och nissarna på TMZ tycker att det hela är helt fantastiskt roligt. Hahaha.. Way to go Alexander Skarsgård! :D