När jag var på myrorna tidigare i sommar med min mor och några av hennes väninnor hittade jag en bok för 20:- som kändes helt klart värd pengarna. "Kvinna i dommarnas land" och handlar om Dian Fossey som på 60-talet åkte till Kongo för att studera bergsgorillor, lite som gorillornas Jane Goodall. Hon mördades 1985 och det här är boken om hennes liv, skriven någon gång way back when sådär.

Jane Goodall vet jag ganska mycket om. Jag har träffat henne en gång, hört henne tala två gånger och beundrar henne av hela min själ. Men Dian Fossey vet jag inte mycket om alls, tyvärr. Jag känner självklart till henne, hennes arbete med bergsgorillorna och att hon blev mördad, men inte så mycket mer.

Boken är väl egentligen lite sisådär, men samtidigt hur intressant som helst och jag längtar efter att få läsa mer. Något som inte brukar ske när det gäller böcker och mig. Inte numera i alla fall.

Så nu måste jag gå o lägga mig o läsa en sväng så jag hinner med något kapitel i alla fall innan jag måste sova. Imorgon måste jag vara i tid till parken eftersom jag ska ha hand om en praktikant! :O

Lite då och då hamnar jag i någon konstig fas av livskris eller något liknande. Där jag börjar tvivla på att jag gör något som helst rätt i att vilja gå vägen jag vill gå. Där jag blir bombsäker på att det inte kommer fungera och att jag borde gått någon annan väg eller åtminstone byta nu så att jag fortfarande kan få någon typ av liv. Och det livet ska vara i en storstad, mitt i smeten. Med ljud, liv, anonymitet. En stad som aldrig sover. Jag har till och med kommit på mig själv med att tänka tankar på både ruskig höst och kall vinter som något trevligt. Men bara om det är inne i en stad.

 

Suck och dubbelsuck!

 

Sen fastnar jag i någon slags vemod över att jag aldrig kommer kunna få ALLT jag vill ha. Men vem får egentligen det? Speciellt när allt man vill ha kräver att man är multimiljardär. Minst. Och hur fånigt är det inte?

 

Nåja. Jag får hoppas att längtan efter det livet går över.

Jag får små glimtar av inspiration lite då och då, som får mig att vilja skriva om viktiga saker. I alla fall saker som är viktiga enligt mig. Som att länka till en dokumentär om bananer för att förhoppningsvis få åtminstone någon att allra minst tänka till en extra gång nästa gång bananer finns med på inköpslistan. Men just nu blir det nog inte så mycket med det. Inspirationen är inte tillräcklig helt enkelt.

 

Jag är tillbaka i Eskilstuna igen, jag åkte några timmar efter att Glenn var borta. Det gjorde det hela lättare eftersom det inte är tomt här utan honom. Jag tycker synd om mina föräldrar som fick ta den smällen. Innan jag kommit hem från veterinären hade de städat ur hans bur, och sedan fick de komma hem efter en kväll borta till en gapande tom och tyst bur. Usch.

 

Jag är så tacksam för alla mina andra djur, de här på parken som jag fäst mig så mycket vid. Mina favvogetter har blivit tångskramade, och jag måste säga att jag höll på att börja gapskratta när jag såg att alpackorna var tillbaka från lite ledighet, nyklippta och alldeles bedrövliga. :) Men pricken över i:et var när jag satt på en sten och höll koll på det bästa fåret Alice och hon efter rätt så många minuter börjar trava mot mig. Jag tänkte att "åh vad fantastiskt det vore om det var mig hon skulle till, men hon kommer såklart bara trava förbi mig" och så vände jag mig om för att se om det var mat på gång någonstans. Men nej. Hon stannade hos mig och tryckte huvudet i famnen på mig. Åh, underbara Alice! :) Så stod hon där och krävde att bli kliad och rapade mig i ansiktet. Kärlek på gutefårsvis. Inte dumt för en ledsen själ, inte dumt alls!

 

En annan verklighet kom ikapp igårkväll. En kompis var här och vi åt pizza och såg på film. Vi hör ett smattrande utifrån, tittar på varandra och undrar om de skjuter på varandra igen nu, busarna i stan. Tänkte inte mer på det och kikade vidare på filmen. Efter ett tag får vännen ett sms där det står att det skjutits igen och att hon ska hålla sig hemma. Körde henne hem sen när det var dags, skjutningen var mer eller mindre mitt emellan oss. Gångvägen ca 200 meter bort, fågelvägen ännu kortare. Usch.

 

Men idag levererade djuren igen. Våra underbara gibbonapor sjöng igen och den välbekanta rofyllda harmonin spred sig igen. Jag kommer aldrig kunna höra mig mätt på deras sång. Det är så otroligt så det finns inte.

 

Vad skulle livet vara utan djur egentligen? Det är de som ger mig inspiration, ro, hopp, lugn och en vilja att förändra. Och på engelska, för att jag inte kommer på hur jag ska skriva det på svenska utan att det låter knäppt: I owe them everything.

 

Glenn blev aldrig riktigt bra från sina mediciner. Han fick en extra kur metacam men han blev inte bättre för det. Så vi fick åka in på en vanliga akuttid och göra nytt ultraljud och ta några fler prover. Under tiden skulle han gå på starkare smärtstillande. Dock hade han ont trots den starkare medicinen så jag bestämde mig redan igår. Jag ringde och pratade med en djursjukskötare, som pluggat i Skara men som jag aldrig kände, som var helt suveränt fin i telefonen, trots att jag bröt ihop ganska hårt. Fick reda på att de prover som var klara inte visade något och att den vet ville diskutera med Glenns tidigare vet inne på exotiska avdelningen. Idag fick jag bekräftat att proverna inte visar något alls, han är enligt dem näst intill kärnfrisk.

 

På morgonen hade Glenn varit superpigg, men sen började han kvida igen och det hade dessutom blivit sämre. Så det var enkelt att hålla fast vid beslutet. Tack o lov hade han sen inte ont mer, vet inte om det var ren tur eller om det var meningen, men så skönt det var. Stoppade in en massa maskrosblad och klöver i reseburen och så åkte vi. Fyfan så tufft det är, men ändå inte ett frågetecken inom mig. Han gillade såklart inte att få första lugnande sprutan, men åh vad fint att somnade sen och mådde bra, det märktes. Sen med andra sprutan så gick det på ett ögonblick och det var solklart när han faktiskt lämnade mig. Mitt älskade lilla pyre.

 

Nu är han hos Roland, som jag får hoppas inte är lika butter på lilla Glenn utan glatt delar med sig av persilja, basilika, maskrosblad och gurka. Han fattas mig något enormt men det är ändå en trygghet att veta att han inte har ont nu och att beslutet togs och det aldrig hann gå för långt. Visst hade jag önskat att han aldrig haft ont alls, men mellan smärtorna var han rejält pigg och glad, skrek efter godis och allt.

 

Finaste, snällaste, goaste, tryggaste lilla grisen, sov gott.

 

Glenn hjälper mig plugga


Innan vi åkte in till veterinären idag

 

Vafan!!!!!!!!!

Jag var helt lycklig igår eftersom alla sport gick som den skulle enligt mig. :) Spanien vann sin semi i basket mot Ryssland, Sverige vann sin semi mot Ungern i handboll och till sist vann USA sin semi mot Argentina i basket (såklart).

Så woohoo, bägge mina favvolag i final i basketen och så Sverige i handbollen! Att USA och Spanien är vidare är ingen skräll direkt, men Sverige! SÅ JÄVLA BRA! :D Det spelar ingen roll alls om Sverige vinner eller förlorar, de är i final! Vilken grej! :D

I basketen kommer USA såklart vinna. Det ska inte finnas någon chans alls för Spanien och som USA spelat så nä, det går inte att slå dom. Varenda liten spelare i laget är storstjärnor i sina respektive NBAlag. Alla utom en, collegespelaren som måste vara med i laget. ;) Och dom har roligt, de är samspelta som fan trots att de annars är bittra rivaler, de peppar varandra och jublar från topp till tå när någon gör något bra. När någon är het får han alla bollar, och som kommentatorn sa igår så är det så himla underligt att motståndarna inte förstått det än och därför ser till att den heta spelaren inte får några bollar. Men men. När man tittar på bänken så är deras glädje där liknande den man brukar se på Allstar-matchen och eventsen runt den. Helt otroligt roligt att se. :)

MEN. Och nu kommer det gigantiska MEN:et.

Kära OSnissarna i London bestämde någon gång när schemat skulle läggas att handbollsfinalen och basketfinalen skulle spelas exakt samtidigt. WTF? Alltså på allvar? W.T.F.????????

Jag kan väl ändå inte vara den enda som gillar bägge sporter? Och de är ju stora sporter bägge två? Kan de inte ta i alla fall en timme emellan? Hur ska jag göra nu? Jag vet faktiskt inte alls. Men jag antar att det får bli handboll live och sen hoppas att jag kan se basketen efteråt. Eller nåt. BLÄ!

 

 

En bra grej med att koll på OS mer eller mindre konstant är att man också får se glimtar av program som kommer gå på SVT senare i höst. En av de nya serierna heter Fridlyst och är något jag absolut inte får missa!

Såhär skriver SVT själva om serien

 

Jag blev helt till mig när jag såg en trailer för serien ett par dagar sedan! Hurra för SVT som satsar på det här! Jag tror det kan bli hur bra som helst! Vår jord behöver att något görs NU. Eller snarare igår. Bevarandebiologi är inte bara för nördar som mig, utan något alla behöver fundera över om vi vill att framtidens barn ska ha en jord att leva på. Och det vill vi väl?

 

Här är trailern, eller teasern som de kallar det själva.

 

På buke dök det, som det gör lite då och då, upp en fråga om vad man kan/bör hitta på i Orlando, och som alltid kommer tips om SeaWorld.

 

Ni som känner mig vet nog om vad jag tycker om SeaWorld och övriga marina parker som håller delfiner och valar. Jag är en stark motstånder och skrev mitt kandidatexjobb om välfärden hos flasknosar och späckhuggare i fångenskap. Det jag märkte då var inte bara en hel radda med välfärds och rena djurskyddsproblem (som tex rena fysiska skador som uppkommer, tex hörselskador) utan även vilken dynga som sprids av parkerna som håller dessa djur. De mörkar problem, hittar på rena sagor som svar på frågor som ofta uppkommer och sprider rena lögner.

 

Så när jag hör någon tipsa om SeaWorld eller andra parker så brukar jag föreslå att man låter bli att besöka dessa av etiska skäl. Gårdagens tips om att låta bli fick mig att gå in på en hemsida som har lite info om späckhuggare som idag finns i olika parker. Det är en anti-fångenskapsdriven sida, men för mig som också är anti är den användbar då man får lite nyheter.

 

Eftersom jag inte varit inne där på länge hade jag missat en hel del. Bland annat att en bok i ämnet kommit ut nu i sommar. Den är skriven av en journalist och är inte vetenskaplig, men ska ändå ha bra research bakom och vetenskapliga böcker är sällan de som får folk i allmänhet att reagera. Den står nu överst på min inköpslista och jag ser verkligen fram emot att få läsa den. När man kikade runt lite har den fått lovord från en del stora namn inom djurvärlden.

 

Späckhuggarsidan tipsade även om bokens egna hemsida, där det bland annat finns en beskrivning av en incident samt en film från den incidenten. Det var på SeaWorld San Diego år 2006 när en tränare "attackerades" av en av deras späckhuggare, Kasatka, under en pågående show. Jag väljer att skriva "attackerades" inom citationstecken eftersom jag inte tycker att det är rätt ord. Hade det varit en attack hade tränaren varit död, det är jag övertygad om. Späckhuggares kognitiva förmåga vet man dessutom lite om så jag vill heller inte dra på för stora växlar, men det känns som att hon (späckhuggaren alltså) visste precis vad hon höll på med. Men kanske inte såklart.

 

Filmen är otäck, trots att man vet att tränaren överlever. Den är obehaglig som sjutton men ändå kunde jag inte låta bli att titta. Jag funderade ett tag över om jag faktiskt skulle bädda in filmen eller inte, men ni behöver inte trycka på play om ni inte vill. Tränaren hålls fast av Kasatka och dras ner under vattnet, hon viftar runt med honom och han är helt beroende av hennes välvilja.

 

Som sagt, obehagligt men i min värld en viktig del i debatten om delfienr och andra valars vara eller icke vara i fångenskap.