Eller så är det jättebra timing, beror på om man vill ha glaset halvtomt eller halvfullt! ;)

I helgen är det Stochampionatet på Axevalla travbana utanför Skara. Det är en stooooooor grej med väldigt mycket folk som campar högt o lågt runt banan och fest överallt! Förra året var första året jag kunde vara med, och var där fre-lör. Vi bodde i tält och hade verkligen rejält roligt. Jag fick hänga med goda vänner från Skara och även om det blev lite för blött och vissa beslut inte tagits i ett nyktrare tillstånd så var det verkligen en rejält rolig grej! Så i år ville jag såklart tillbaka, men det blev lite krångligare i år med väder, sovplats o att få ihop det med igångsättningen av ridskolans hästar.

Jag ville åka för jag ville ha lika roligt i år igen, men då kommer ju alltid problemet med att om man har skithöga förväntningar finns risken för pannkaka. För egentligen var det kanske mest lite tur som gjorde att det blev så bra sist. Haha. Och krånglerierna gjorde att det lite bäddade för att inte bli bra alls. Men dilemmat var verkligen ett faktum för mig som är beslutsångestens drottning och åh som jag grubblat! :P

Men inatt när jag skulle gå o lägga mig kände jag att halsen började kännas lite. Och snorigheten som jag tidigare under kvällen i stallet skyllt på allergi var kanske inte alls allergi. När jag sedan låg o vred o vände mig i sängen insåg jag att nej, allergi var det inte. På tisdag åker vi till Hundfjället, då kan jag INTE vara sjuk! Så nu gäller det att se till att bli frisk!

Stochampionat med fylla o regn är inte längre ett alternativ, för det kommer bara bädda för mer sjuka. Så nu slapp jag ta det beslutet = förkylningen hade bra timing och glaset är halvfullt. Men jag är ju lite ledsen över att inte kunna åka dit och festa loss med mina härliga fd klasskamrater, hovslagare och bönder = förkylningen är kass timad och glaset är halvtomt. :(

Huga. Åkte upp med möbler till Linköping idag. Säng, soffa, soffbord, crosstrainer, mattor, gardiner, några lådor...

Och boo fucking hoo säger jag bara. Eller så känns det just precis nu i alla fall, även om det kändes helt ok då, när vi var i lägenheten. Men det blir väl bra när allt är iordning. Behöver göra ett ikeabesök och det är väl alltid skoj att få köpa lite nytt. Men ja. Blä.

Dumma GU som inte har något tillräckligt vettigt! :D Och lite dumma mig som inte tog någon bild nu heller på lägenheten. Skrev bara en lista över allt som behövde köpas. Trodde inte det var så mycket- det blev en hel del! :D

Intressant sak på vägen hem också: en dumpers kör på landsvägsbiten innan man kommer till motorvägen utanför Borås (från jönköping mot gbg på 40an alltså). Han får mer och mer kö bakom sig, tillslut minst ett par km, han kör i bästa fall i 50km/h. Han körde nog minst en mil så. Utan att flytta på sig förrän vi var typ en halv km ifrån motorvägen. Grattis!

Sen var det en stackars lastbil som på något sätt hamnat i mitträcket och sen ut på andra sidan och sen vält som fan. Förarhytten såg dock till formen helt intakt ut så förhoppningsvis blev det väl inga större skador på chauffören. Stora fordon det där!

Jag får ju dillelåtar då o då. Och den här har jag tyckt om sen jag hörde den första gången, men nu har dillen slagit till! Haha. Jag anar ett tema just nu... ;)

Sunrise Avenue- Hollywood Hills

Häromkvällen när marie dök upp på msn häromkvällen och jag ville se bilder på hur deras hus började ta form inredningsmässigt kom hon på att hon ju kunde slå på webcamen! Och det roliga med det var att vi då kunde prata med varandra, för ljudet från min dators mic gick fram, även om den inbyggda camen på min dator inte är installerad. Så jag kunde se o höra henne, och hon kunde i alla fall höra mig! :D

Så hon tog med datorn och mig på en liten rundtur och vi fick pratats lite kort! :)
Och åhhhh vad jag saknar att vara där nu! :( Jag saknar precis allt med livet där borta, eller kanske inte alltallt, men nära nog! Jag önskar så att jag fick vara med på deras (något försenade) midsommarfest och hjälpa dem med huset osv. Jag saknar att träna med M på gymmet, promenaderna, strandhänget, frozen yoghurtbarerna, sushin, Coffe Bean & Tea Leaf... Jag saknar att ha såpass nära till Vegas att man faktiskt kan åka dit för en kvälls fest. Jag saknar att kunna åka till affären sent på kvällen i pyjamas utan att någon tycker att det är konstigt. Jag saknar alla djuren på sheltert. Jag saknar till och med min brors envetna besserwissersätt! ;)

Men det får vara värt det. Gratis OCH bättre masterutbildning går liksom inte att tacka nej till. Pengarna är väl en sak men bättre utbildning kan man inte tacka nej till, det är resten av mitt liv det handlar om. Så det måste vara värt det helt enkelt. :P

Så var det slut. Nu finns det ingen mer saga att se fram emot.

Jag är skitnördig nu men inser att det nog faktiskt kommer bli ett ganska stort tomrum nu när Harry Potter är slut på riktigt. Sista filmen är sedd. Det är slut nu. På riktigt.

Tur som fan att jag inte blev besviken på filmen! Utan tyckte att den nog var bäst hittills, tror jag.

Dags o försöka sova, trots allt koffein jag hällde i mig för att hålla mig vaken under filmen + bilfärden hem. Hoppas att post-slutdepressionen håller sig borta ett tag. Blä!

Tur att jag får dränka mina sorger imorn med ett gäng Skaraklasskamrater!

Tog mig upp till Linköping igår och fick se min lägenhet som faktiskt är helt ok. Kommer nog bli bra när allt kommer på plats! Däremot är det lite blandade känslor om att behöva flytta dit fortfarande. Precis när jag körde in på min parkering kände jag "nä. fyfan." men den känslan gick över. Glömde ta några kort men jag bor högst upp (av 4) och nästan i ett litet hörn, så det känns bra. Hissen är lite skabbig så har man tur så lär man sig att ta trapporna typ jämt. ;)

Åkte sen iväg de 5 minutrarna det tar att köra till Frida, vi bor på var sin sida om universitet så det känns lite käckt, och kikade in hennes bostad innan vi åkte vidare in till stan o träffade AnnaFia och åt lite sushi o sen vidare till glass på det tydligen ganska kända Bosses. Efter glassen var slut och lite skitsnack pratat så tog jag med Frida till mig så hon fick se hur och var jag bor, hämtade upp posten jag skulle ha med mig och körde hem Frida o sen hem hit igen. Kom på att jag inte alls orkade sova över. :P

Tvingade mig att vara uppe rejält sent, allt för att orka med Harry Potterpremiären, men sov inte dödslänge imorse. Såg att Zumban fick ställas in så nu har jag istället vart o styrketränat. Svettigt var det. MÅSTE ha nya långa brallor att träna i så så snart duschen är duschad ska jag släpa med mig mamma på jakt efter det. Fick ett erbjudande om fikadejt imorn på dagen också med en god vän så det ska jag göra med. Woohoo!

Sen HOPPAS HOPPAS HOPPAS jag att Daniel fixar så det blir en tripp till Hundfjället om ett par veckor. Håll tummarna för det, ok? :)

Måndag: styrketräning
Tisdag: Nordens Ark med granne + barn = släpande av rätt så tung vagn med lunchmaten + dricka packad och barn upp för alla jobbiga backar
Onsdag: styrketräning

Försökte göra många jobbiga varianter idag, dock inga ben för efter igår hade jag lite känningar i ett knä. Ökade på mina situps med bollen också. I övrigt vettefan om det känns som att det händer nåt, men även om jag bara underhåller styrketräningen så får det ses som något positivt. Så kan jag fokusera på att förbättra mig i joggandet istället. :)

Behöver dock nya långa byxor att träna i, tog inte med de jag använde i usa eftersom jag hade ett par här hemma. Men de jag hade här hemma är ganska värdelösa, för stora och inte så sköna att göra annat än slappa i... Sen behöver jag köpa nya joggskor också.

Och så behöver jag ta tag i de vänner jag har i Göteborg som tränar på Sportlife (märkt att det är ett par stycken) och den som vill börja träna, och gå på några pass! Vill prova några nya men själv är det ju lite läskigt. ;)

Idag är det mitt andra hemlands nationaldag.
Huga vad skönt det är att slippa hysterin som är där borta inför independance day. Här hemma firar vi med några av mammas amerikanska väninnor och hemgrillande hamburgare. Alldeles lagom. :P

Haha, glömde ju skriva det roligaste med angiografin av lilla ögat igår... Kontrastvätskan var en variant som sen TOKFÄRGAR ens kiss gult. :D Och de sa ju det till mig såklart, men jag tänkte mig liksom att det ändå skulle vara kissgult. Men nej. När jag kom hem o hade hinkat i mig en massa vatten o behövde gå på dass så var kisset verkligen NEONgult. Och då menar jag N E O N!!!!!!

Hahahaha lite roligt! :D

Det har dock gått över sen ett tag nu och jag är tillbaka på en normal gul nyans... ;)

Igår var det äntligen dags för den sista undersökningen av de som skulle göras för att se vad som egentligen felas i mitt öga, varför jag fått en propp där. Det var en angiografi vilket ska vara en fotografering med kontrastvätska.

Fick ta de pupillvidgande tabletterna hemma så jag slapp vänta på att de skulle börja verka när jag väl var på plats och alltså kunde allt gå så fort det kunde. Fick komma in direkt o försöka hitta ett bra ställe att sätta kanylen på, vilket blev vänster armveck efter ett misslyckat försök på höger och en snabb fundering på höger hand som övergas när jag berättade om blodprovstagningen som inte fungerat där. Sen lite koll så kanylen satt bra och prepp av kamera o foto utan kontrastvätska. Sen masssssssa foton med kontrastvätska, först direkt, sen ett gäng till efter x antal minuter ett par omgångar. Efter det fick jag se bilderna, så gott jag kunde eftersom jag såg så suddigt pga mina gigantiska pupiller. Tydligen så syntes proppen inte särskilt tydligt direkt efter kontrastvätskan sprutats in, men på bilderna efter 12 minuter syntes den ganska tydligt igen. Vad det innebär har jag dock inte den blekaste lilla aning om. :P

Sen fick jag gå ut i väntrummet med kanylen i armen och vänta en stund för att se så allt hade gått bra och att jag var ok, innan jag fick gå in igen och bli av med den o sen bli hemskjutsad av min snälle far som fick vara chaffis igår igen.

Jag har även fått en brev från min neurolog som sa att inga onormala fynd gjorts på magnetröntgen och att de provsvar på blodet hon hittills fått in också är normala. Och när jag läste det brevet så insåg jag att lite orolig har jag nog varit, för det slog mig lite att vafan hade jag gjort om det inte stått så? Utan typ hej vi behöver prata om fynden som gjordes på din MRT? Nu känner jag mig dock lugn igen... ;) Men ja, vi får väl se om något händer eller om jag får leva med min synfläck. :P

I tisdags åkte jag in till sjukan i Borås för att träffa neurologen. Hon frågade en miljon frågor och gjorde en grundläggande neurologisk undersökning- typ kolla reflexer, att jag kunde nudda näsan med fingret när jag blundade, hoppa på ett ben o lite sånt smått o gott. Sen skickades en remiss till magnetröntgen så jag kunde göra en sån på hjärna och hals. Efter det funderade de i sju svåra år över alla blodprover de ville ta på för att kunna utesluta typ allt. Sen in för att ta alla dessa blodprover. Först i vänster arm, fick 5 rör tror jag innan den inte ville vara med mer. Prova höger arm, ett rör. Prova höger hand. Nej där rullade bara kärlen. Okej kolla över alla papper vilka rör som inte tagits och skicka ner mig till huvudbyggnaden av sjukan och labbet där så de kunde prova istället.

Vänta lite till och få komma in, då hittades jag inte längre i datasystemet men det löste sig ändå tillslut. Efter en förfärad min om vad för klantarsel som stuckit mig sattes en nål i vänster arm igen och typ 9-10 rör till togs. Sen gick jag och köpte en yoghurt för frukosten den dagen hade varit obefintlig... :P

När jag lämnade sjukan hade jag fått ett telesvar från magnetröntgen där de bokat in mig på onsdagen, alltså igår. Självklart försov jag mig och vaknade när jag skulle åka hemifrån så ingen frukost igår heller utan bara på med lite kläder och iväg. Alla piercingar fick jag ta ut i bilen och lite stressad var jag ett tag, men kom fram precis när jag skulle. Fick vänta lite till o sen byta om till en fin lång skjorta som var lite lagom genomskinlig. Sen in i magnetkamerarummet och lägga mig där. Så skulle såklart ännu en nål in i armen för de behövde skicka in kontrastvätska till bilderna på halsen. Första sticket funkade inte utan resulterade bara i en ganska rejäl blödning (tänkte ta kort o lägga in men har inte orkat än ;) ). Tillslut hittade han ett ställe som funkade och behövde inte ta till de mindre lämpliga varianterna som jag hörde honom mumla om... :P

På med hörlurar och sen en ställning runt hela huvudet så jag inte kunde röra huvudet alls, men däremot fanns det små speglar i ställningen så jag kunde se ner till rummet där allt kontrollerades. Larmknapp hade jag i ena handen också. Det hela var först faktiskt lite spännande, att åka in i maskinen och alla roliga ljud den hade för sig när den jobbade. Men det blev ganska snabbt ganska tråkigt.. Trött var jag också så jag höll precis på att somna när jag avbröts av att de sa åt mig att det var extra viktigt att ligga helt still för de skulle fota halsen nu, och att kontrastvätskan skulle sprutas in. Varmt som fan blev det i armen och så lät maskinen lite till o sen var det klart.

Väl ute frågade nissen som jobbade där om jag kände mig ok efter det hela och när jag sa att jag nästan somnat skrattade han lite. Men jag förstår hur folk kan tycka att det är jobbigt! Mitt gick ju relativt fort, men gillar man inte trånga utrymmen och ska röntga hela kroppen kan det inte vara skoj.

Ut med nålen i armen och byta om o åka hem. Sen ringa till ögonkliniken för idag skulle jag ju egentligen ha åkt in för min angiografi av ögonen, dvs fota mer med kontrastvätska. Och jag kände att mina stackars arma blodkärl behövde vila lite. Jag förklarade läget för dem o frågade om det kunde gå bra att skjuta upp undersökningen nån vecka, för det är nog inte så roligt för den som ska försöka sticka mig heller. De höll med och jag ska in nästa torsdag istället.

Hehu!
Ska bli intressant att se vad som kommer av det hela!

Jag vet inte om jag ska vara orolig över hur fort det gått med att få tider hos de olika läkarna jag ska till nu. Borde man vara orolig när det går "för fort" = det måste vara något allvarligt? Eller ska man bara vara tacksam? ;)

I fredags hade det ju ringt från dolt nr när jag red. Imorse nästan prick 8 ringdes det från ögonkliniken och jag fick en tid för de nya fotograferingarna med kontrastvätska som skulle göras, det skulle ta 2-3 veckor trodde läkaren först men nu ska jag dit redan på torsdag.

Sen när jag var inne i Skaras domkyrka (sightseeing med usagästerna) så hade jag fått ett meddelande på telefonsvararen när jag inte hade täckning inne i kyrkan, så jag ringde upp och kunde få en tid på neurologen redan idag, men det fick bli imorgon istället. Tjena hej liksom!

Var är alla långa vårdköer jag hört talas om? ;)

Okej nu ringde ögonläkaren jag var hos i fredags och gav mig vidare info... Som kanske inte var den ballaste av infos man fått från läkare.

De hade tittat på mina bilder i teamet och kommit fram till att det såg ut som en cirkulationsstörning i ögat och inte bara något litet brustet blodkärl. Det här var inte alls lika käckt och inte så vanligt på folk i min ålder. Tydligen behövde man ganska omgående göra en mer omfattande medicinsk utredning på neurologen för att kolla upp så det inte ligger något värre och väntar. Så en remiss skulle faxas dit omgående och utredningen göras relativt omgående, inom en vecka borde jag ha hört från dem. Om inte skulle jag höra av mig så läkaren kunde elda på lite.

Sen skulle de även ta nya foton på mina ögon, men med kontrastvätska i blodet så de ser hur cirkulationen funkar där i ögonen. Det skulle ske om 2-3 veckor trodde hon.

Ooookej.
Vet inte om jag ska bli orolig eller ta det med ro. På ett sätt tycker jag att det känns lite spännande faktiskt, jag tycker ju att medicinska saker är ganska spännande. Frågade om min plötsliga totalökning av migränen kunde vara kopplat, men det visste såklart inte hon men det var något jag absolut skulle ta med de på neurologen.

Fortsättning följer!

Usch vad mycket man kan sakna en lurvig liten gris. Men det går det med och det är mest när jag ser buren o så som jag tänker på det. Träffade fostermamman igår och hon undrade förfärat om de alltså gått o plågat honom sista tiden genom att inte åka in o ta bort honom. Usch nej, inga sådana tankar! Med tanke på den drastiska skillnaden mellan Roland vi hämtade och Roland några timmar senare, så tror jag att han härdade ut tills han fick komma hem. Finaste liten!


Det var dock inte det jag skulle skriva om. Utan jag behövde spy ur mig en liten klick galla över hur otroligt tröttsamt (i brist på bättre ord) det är när människor beter sig som något som nästan känns omänskligt, eller i alla fall en skam för mänskligheten. Hur kan vuxna människor orka hålla på så? Hur kan det kännas vettigt? Hur kan man göra det och samtidigt trivas med sig själva och sina liv?

Jag blir även så otroligt nyfiken. Jag förstår dem inte alls, det hela är för mig fullkomligt obegripligt, och det stör mig att jag inte får chansen att förstå. Jag skulle verkligen verkligen vilja förstå dem, hur de tänker och varför de gör som de gör.

Fast mest blir jag ledsen.
För den typen av människa finns överallt. Och överallt trycks andra människor ner i skosulorna och mår fruktansvärt dåligt över sig själva och i sina liv, på grund av dessa obegripliga människor. Och det är så fruktansvärt synd.

Tyvärr fick Roland inte komma med hem idag. De ultraljudade honom och han hade inte bara urinsten, vilket oftast går bra att operera ut, utan även njurstenar i ena urinledaren, vilket an sällan ens försöker göra något åt på yngre marsvin. Så det var inget snack om saken. Jag kunde få ta hem honom o stödmata för att få säga hejdå men nä, det förlänger bara det svåra för oss alla. Så han fick först en lugnande spruta och stensomnade, liggandes i mit knä, helt bedövad blev han (reflexer som kollades som man även kollar när man kontrollerar att bedövning tagit vid slakt). Sen flytta bort till bordet och en spruta till varpå det bara tog några sekunder innan han var helt borta. Och jag fick sätta mig i bilen med en tom resebur.

Tänk vad ont det kan göra med ett så litet djur.
Men samtidigt känns det redan bättre för det fanns inget att göra och tidigare behandlingar hade troligtvis inte hjälpt särskilt länge om de satts in. Ångesten och oron över honom är skön att slippa också, om man ska vara sån, och det ska man väl.

Nu ska vi bara se hur lilla Glenn hanterar det hela innan jag bestämmer mig för en lösning åt honom.

Tack för alla hållna tummar och tankar. :)

Usch o blä vad jag aldrig mer vill vara djurägare. :(

Hämtade hem mina fina små grisar i fredags. Roland blev ju dålig ett tag sen och gick ner i vikt, men återhämtade sig och verkade må prima igen, om än nättare än förut. Och prima verkade han även må när vi hämtade dem, och när vi kom hem... Men under kvällen dalade det och han slutade äta och låg bara i sitt hus. När läget var helt oförändrat på lördag morgon och jag inte ens kunde få i honom mer än ett par enstaka grässtrån och han även gått ner i vikt åkte vi in till blå stjärnan. Väl där blev det dock lite kaos med många akutfall som var svåra. Och under tiden vi väntade blev lilla Roland piggare och började småsmaska på sitt hö i reseburen.

Djursjuksyrran som jobbade jouren jobbar normalt på exotiska (där de tar marsvinen) så hon tyckte att hon lika gärna kunde kolla på honom för hon var mer marsvinsvan än vet, eftersom han ändå verkade så pigg. Hon tyckte (såklart i samrådan med vet och jag fick även säga mitt) att vi lika gärna kunde åka hem och mata honom med specialmat under helgen och få en vet-tid på måndag hos marsvinsexperten. Han fick en spruta dropp och jag fick en påse mat och så åkte vi hem med order om matning varannan timme.

Läget förblev sen ganska oförändrat, han småtuggade hö/gräs och fick i sig specialmaten som jag dock tvångsmatar så han har inget val.. :p Han dricker också och även om han nästan enbart ligger i huset så är han i övrigt pigg o så. Han gick upp hälften av det han gått ner i lördags morse men inte mer.

Men så ikväll så hade jag åkt till stallet en kortis för att hälsa på en sväng. O när jag kom hem och matade så såg jag en röd fläck inne i huset och när jag matat klart kom det bloddroppar (utspädda med urin antar jag) från urinmynningen. Lite panik och tänkte att nu är det stenkört. Konstigt dock för han verkade piggare. Vägde honom innan jag ringde vet och då hade han gått upp ytterligare lite till, dock fortfarande precis under vad han vägde i fredags kväll... Hmmm... På blå stjärnan sa vet dock att det kan vara urinsten som spökar, men om han verkar pigg i övrigt så kunde vi avvakta till våran tid imorn. Om jag inte propsade på avlivning skulle de nog ändå bara göra samma sak som jag gör hemma tills imorn och den andra vet kom in och kunde kika.

Huga!
Så jag städade på vets inrådan rent i huset så jag kan se om han kissar något o om han blöder något mer. Sen får vi se vad de säger imorn. Jag räknar dock nu med att det är en sak för mycket och att jag inte kommer komma hem med honom imorn. Man märker så väldigt tydligt på honom att allt inte är som det ska, även om han verkar må relativt bra. Jag vet liksom inte om det är värt att hålla honom vid liv bara för att? Vem blir gladast utav det? Ingen. Eller kanske i så fall Glenn... Som kommer bli en annan stor fråga om nu Roland inte kommer med hem imorn...

Blä.
Så många hästar som jag hållt så kära har lämnat jordelivet. Men även om man kombinerar dem alla så är inte det ens i närheten lika jobbigt som detta...

Så var man tillbaka i Sverige.

Och än så länge inte det minsta glad över det. :/
När vi kom till Landvetter och sen bilresan hem så kände jag mest att "nej, det är inte här jag hör hemma". Vet inte om det är en bra eller dålig känsla. Jag tror förstås att det går över, men om det inte går över är det kanske lika bra? För jag tycker att det är ruskigt jobbigt att ha två hem som ligger så väldigt långt ifrån varandra. Om man inte har väldigt gott om pengar är det dessutom väldigt svårt att kombinera LA och Göteborg. Så jag som tycker om att grubbla över allt och inget grubblar såklart en hel del på det hela, vart man ska bo, vart man ska skapa sig sitt framtida liv osv. Och om nu känslan av att jag inte hör hemma här i Sverige fortsätter finnas, så gör det valet lite enklare. :P