Jag har såklart som de flesta andra en hel rad med rädslor, jag tänkte dock bara fokusera på en av dem.

Jag är rädd för höjder, verkligen livrädd! Fast bara i vissa sammanhang och det är dessutom en rädsla som växt fram och som blir starkare och starkare med åren.

Det är inte såpass illa att jag inte kan stå på en vanlig balkong några våningar upp och titta ner, balkonger ger mig sällan svindel alls. Jag kan stå på en stol och vingla utan problem, eller klättra upp på en stege till ett höloft. Men be mig för guds skull inte att hoppa ner i vatten från högre än en meter! Ibland kan tom en meter kännas för högt... En gång i tiden har jag hoppat från en klippa som var ca 7 meter. Huga! ALDRIG att jag skulle göra det igen!

Skidliftar är en annan sak som jag HATAR! Det är hutlöst långt ner till marken och där sitter man och vajar i vinden. Värst är det när man åker över stolparna så att det börjar gunga. Eller när liften stannar. BLÄ! Verkligen blä blä blä. Broar kan också vara riktigt rejält otäcka... :S

Inför min resa till Kenya ett år sen så visste jag att chansen fanns att jag skulle få åka luftballong över Masai Mara, om jag hade tur. Jag var aningens jättenervös över det, för TÄNK om jag fick den chansen? Skulle jag våga då med min höjdrädsla? Jag är ju inte rädd för att flyga i flygplan, ens i små plan eller segelplan, men en luftballong???

Innan jag åkte kom ämnet på tal med en kvinna som rider på K, hon berättade att hon är löjligt höjdrädd, men älskar att flyga ballong, vilket lugnade mig. Lite. :) Väl i Kenya så var jag en av de lyckliga som första morgonen i Masai Mara faktiskt fick åka ballong! Tack och lov fick jag med mig min gode vän Emelie som jag kunde hålla i handen där vi satt i korgen och väntade på att lyfta. Och lite otäckt var det, iaf i början och första gången vi åkte upp högt. Men mest var det bara helt underbart fantastiskt.

Jag tror det hjälpte att man flög över just Masai Mara i soluppgången. Wow liksom. Overkligt. :)


(och här tänkte jag ha en bild från ballongflygningen såklart, men jag är för trött för att leta fram externa hårddisken... det får bli en annan gång... ;) )

Två listinlägg får komma senare idag. För igår var det fullt upp med plugg och sen drinkar. Idag är det fullt upp med Oscarsgala. Och det första inlägget av de två listinläggen jag behöver skriva idag kräver bilder från min externa hårddisk, som jag inte orkar rota fram just nu. ;)

Dessutom kräver det en del av hjärnan att hoppas hoppas hoppas att Colin Firth och Trent Reznor vinner Oscars... ;)

Den här första blir första gången jag var på NBA-basket. Det är egentligen en ganska stor grej, för innan det var jag inget direkt basketfan, men det var nog just att gå och se det live som väckte intresset på riktigt. Nu kollar jag på nästan varenda match jag kan och har varit och sett ytterligare ett par matcher. Det är nog min favoritsport att kolla på tror jag. :) Och så är ju min blivande make NBAspelare också... ;)

Man kan ju undra varför vi, jag och pappa, la en massa pengar och tid för att åka o se en match när vi egentligen inte ens var intresserade av sporten. Jag tror inte att min käre far vet anledningen till att jag föreslog det hela och övertalade honom om att det är en såndär grej man bara måste göra. ;) Jag hade nämligen en vän som jag lärt känna på irc, närmare bestämt kanalen #kent, som var ett väääldigt stort Lakersfan. Han hade aldrig sett dom spela live men att se en match låg högt på hans bucket list.

Så jag tänkte helt enkelt att det hade vart sjuuukt kul att göra det innan honom, bara för att jag kunde. Det är väl sån man blir av att vara lillasyster- hemskt retsam.. :P

Sagt o gjort, jag och pappa köpte biljetter till en Clippers-Lakersmatch en fredagkväll nångång runt en jul då jag var här. Clippers var alltså hemma och Lakers borta, men det fick duga. :) Fredagkväll 19:30 är väl inte den optimala tiden att behöva vara inne i Los Angeles, så vi åkte med några timmar till godo eftersom vi räknade med att stå mer eller mindre still på motorvägarna hela vägen dit. Det mest sjuka nånsin är dock att det var HELT tomt på trafik! Det har ALDRIG gått så fort att köra den sträckan förut och kommer nog aldrig göra det igen. Tack vare det fick vi dock perfekt parkering och kunde gå o äta middag i lugn o ro innan matchen drog igång.

Jag minns vart vi satt och jag minns att jag lärde mig hur Kobe såg ut. Jag minns också att det var coolt att se Shaq, även om han tyvärr inte spelade. Men vilken gigantisk människa han är! :O Jag minns dock inte alls hur matchen slutade. Jag minns dock hur kul det var att tala om för min kentirckompis hur jag tillbringat min fredagkväll. Moahahaha... :D

Både jag och tränaren hade rätt om fina Monet. Hon är både rejält sulöm och hade en rejäl hovböld. Hurra. Känns lite pissigt när man sagt att skor behövs i flera veckor, men men... Dagen jag har en egen häst får jag göra som jag vill, och hej o hå vilken beslutsångest jag garanterat kommer ha i alla möjliga frågor då.

Det här är ju egentligen ganska enkelt. Jag dras till människor som får mig att må bra. Som får mig att känna mig speciell och viktig, viktig för dem alltså. Människor som jag får skratta med och som jag kan vara avslappnad med.

Jag börjar nästan känna mig som en trasig gammal LPskiva som hakat upp sig.. Djur och natur, djur och natur, djur och natur... Men självklart inte bara djur och natur, men de får mig nästan alltid att må bättre än jag gjorde stunden innan. Att klappa ett djur, att se ett vackert berg, att ta en skogspromenad, det är balsam för själen det... :)

Om vi ska koppla det till gårdagens upprördhet så mår jag bättre när jag tänker på att det finns folk som viger sina liv åt att kämpa för elefanterna runt Amboseli och deras framtida existens. Och även om jag kanske egentligen inte är för den typen av aktivism så hejar jag på The Sea Sheperd som jobbar stenhårt på att förhindra japanska valfartyg från att fånga och döda valar.

Jag mår bättre när jag tänker på att det finns människor som jobbar stenhårt för att både uppfinna och sedan marknasföra bättre alternativ till allt möjligt, inte bara menskoppar men nya typer av papper, plastpåsar och allt vad det kan vara som lämnar ett mindre avtryck på våran jord. Jag mår 1000 gånger bättre när jag ser en glad gris, och vet att bonden som har dem behövt göra ett jäkla jobb för att kunna hålla dem på det sättet. Äggbonden vi var hos, som har ett lägre antal hönor i sina stallar än han får ha, just för att han inte anser att det godkända antalet är OK och därför hellre drar ner sin lönsamhet än hönornas välfärd, får mig att må superduper. Hans inställning gör mig varm i hjärtat.

Om vi ska ta ett steg bort från upprördheten och tänka mer allmänt igen så kan jag säga vad som fick mig att må mycket bättre än jag hade gjort annars idag. Jag fick ett mail från en av klasskamraterna från Skara, hon behövde bolla tankar till sitt exjobb som hon aldrig gjorde pga diverse skit som ställde till det. Jag svarade på mailet och lite senare plingar iphonen till och säger att hon taggat mig i en wall post, så jag läser. Och där står det "Lisa Lundin är bäst! Alla andra Lisor är också toppenbra, men the Lundin-edition är den bästa ♥". Seriöst så gjorde det hela min dag att få den uppskattningen. :) Så något som i allra högsta grad får mig att må bättre är mina vänner, mina underbara vänner! :)

Ja så kändes det nästan idag. Kom till stallet och blev medlurad på en tur ute i naturen. Kände mig inte helt 100 eftersom Jada inte gått på en vecka, men vet att hon alltid brukar vara snäll ute... Hon ville dock helst bara takta runt som ett fån uppför backen (börjar med några branta backar och det är jäkligt brant nerför sidorna om vägen också...) och när man rider henne på bana och måste hålla i henne mycket så blir hon tillslut förbannad och bockar tills man ryker... Så det kändes sådär.. :P Sen när vi kommer till sista böjen innan platsen där vi brukar stanna o låta hästarna beta så går det kor i hagen där, och varken Jada eller lilla snöponny gillar kor, men vi hoppade av och ledde förbi dem, och Dreamy gick duktigt först med ryttaren på ryggen fortfarande. ;) Att vi behövde hoppa av gjorde dock inget, skulle vi ändå göra för betesstunden. :)

Sen blev det en härlig runda upp och ner för bergen och genom flodbädden (som är torr igen efter förra veckans regn). Höjdpunkten, förutom utsikten från picknickplatsen, var att rida längs med citronodlingarna där uppe på berget och känna den underbara citronblomsdoften blandat med citrusdoft. Ahhh!!! Inte lika underbart var att fröken kokohäst tar en rejäl tugga citrongren, som är sticksig och som lägger sig runt bettet... Men det gick o dra ur och då blev hon glad igen... :P Jada slappnade av och var riktigt trevlig resten av turen, förutom på ett ställe där de tydligen springer ibland. Men då var det inte alls på samma sätt som innan... Och jag klandrar henne inte, hon älskar att få komma ut och blir dessutom koko av att stå så mycket som hon gjort nu pga regnet, hade det varit ridning hemma hade ingen satt sig på henne utan att longera en ganska bra stund innan... :P

Den tråkiga nyheten är att Monet är halt. Jag såg det redan igår när jag skulle longera igång henne och sen få ett sitspass. Man har dock en väldigt annan syn på hältor här, min tränare är nog den som bryr sig mest av de jag träffat, men annars är butta eller kortisonsprutor svaret på allt. Att hästar ALLTID går på butta är inget konstigt. Att man ger i förebyggande syfte är ännu vanligare... Så när jag påpekade det igår får jag order om att fortsätta jobba henne och se om det går över för hon är säkert bara stel. Det gick inte över.

Idag var det fortfarande där. Tydligast i skritt faktiskt. T trodde mig inte igen när hon säger att hon kan fortsätta longera lite så kan jag gå o hämta min hjälm. Jag protesterar mot att sätta mig på en häst som uppenbarligen har ont och hon longerar lite hon med för att kolla lite ordentligare. Ser helt ok ut i trav o galopp, så saktar hon av och hästen är döhalt. Såklart. Både igår och idag har hon reagerat lite extra när vi går ut från dressyrbanan och då kommer ner på betongen. Och eftersom hon inte är varm eller svullen nånstans gissar vi på hovböld eller att hon behöver skor. Jag har sagt i ca 4 veckor att hon nog behöver skor, men nej nej hennes fötter är såååååå fina... :P

Ibland blir man lite trött på det hela. Speciellt när jag nu inte har någon häst att rida, vilket känns som att det kommit helt i onödan. Vi som precis gjort upp en plan med mål o allt.... Jag hoppas att hon bara är lite öm och att det går över med skor..

Människor är det enkla svaret på den här frågan. Människor upprör mig. Och ja, i kategorin människor ingår jag själv, jag blir upprörd över mina tveksamma handlingar alltför ofta. :P

Jag blir upprörd när jag som idag läste igenom nyhetsbrevet från Amboseli Trust for Elephants nere i Kenya, hur tjuvskyttet visserligen minskat lite sedan två tjuvskyttar sköts ihjäl i höstas, men att det fortfarande är ett stort problem runt parken eftersom priset på elfenben är så högt. Jag upprörs inte så jättemycket av själva tjuvskyttarna, de gör vad de måste bara (oftast), det som upprör mig är att det finns folk som vill köpa elfenben. Att såpass mycket människor är beredda att betala hutlösa summor för en produkt som utrotar en av de mest magnifika arterna på våran jord. Tack o lov blir jag lite mindre upprörd när jag i samma nyhetsbrev får läsa om en stiftelse som bidragit med pengar och bilar så att de kan ha patruller ute för att skrämma iväg tjuvskyttarna...


Jag blir upprörd när folk inte bryr sig. T ex när folk väljer att fortsätta skräpa ner våran jord och miljö genom att fortsätta använda bindor och tamponger när alternativ finns, för att alternativen verkar lite småäckliga.

Jag blir upprörd varje gång jag är i stallet och ser gamlingarna där och deras idiotiskt tjocka bakben.

Jag blir väldigt upprörd varje gång jag är på animal sheltern och går förbi karantänlängorna och får se alla stackars pitbulls som ganska uppenbarligen använts till kamp.

Jag blir upprörd när folk skriker sig hesa om hur hemskt det är med päls, medan de inte ägnar någon större eftertanke till våra vanliga produktionsdjur. Visst har inte minkar eller pälsrävar det sådär överdrivet jätteskoj. Men hur tror folk att det är att vara slaktkyckling tex? Eller värphöna? Eller konventionell gris? Eller mjölkko? Det är i väldigt väldigt väldigt många fall inte så lattjolajban det heller. Vad är egentligen skillnaden på spaltbox och burnät? Jag ser faktiskt ingen större skillnad...


Och kopplat till det ovan så blir jag väldigt upprörd när folk inte är beredda på att betala för att våra djur ska ha det bra. Eller när de helt enkelt låter bli att betala för ekologiska produkter för att de tex inte litar på EU eller KRAV, utan att ha en aning om vad skillnaden mellan konventionell och ekologisk är för just den produkten.

Jag blir upprörd på Japan och deras valfångst i "forskningssyfte" där man på helt ovetenskapliga grunder bestämmer att man måste döda valar för att komma fram till saker som inte går att få fram genom att döda valarna.

Jag blir upprörd på de som anser att människor har en större rätt till våran natur än vad våran naturliga fauna har. T ex de som inte anser att våra 4 "stora" rovdjur ska få finnas i tillräckligt stort antal.

Jag blir så upprörd att jag nästan blir tårögd när jag tänker på alla stackars valar och delfiner som hålls i fångenskap under ganska vidriga förhållanden och att showerna kan fortsätta driva runt en såpass tveksam industri. Och att det är sånt otroligt hyschhysch över det negativa utan någon möjlighet till dialog så att man kan förbättra det hela.


Jag blir upprörd över Sarah Palin och en hel hög med idioter till "politiker" i det här landet. De är så pinsamt clueless att man blir mer än mörkrädd, mycket mer än mörkrädd, speciellt som folk faktiskt jublar åt dem.

Jag har ju tidigare svarat på den här frågan, och något svar har jag aldrig, för jag gillar alla årstider. Fast det är inte riktigt sant längre, jag har insett att jag inte tycker om vintern. Och jag vet egentligen inte varför jag slutat med det, för jag har inget emot det egentligen, så länge det inte förstör för en. Men vi får väl säga att vintern är min minst favorita numera ändå.

Om sommaren aldrig var för varm så skulle sommaren vara min favorit. Det får gärna vara varmt när man bara ska slappa vid havet, men jag är sån som blir varmt lätt och svettas ännu lättare och att gå runt och vara konstant svettig är inte superkul (även om jag vande mig lite vid det under veckan i Msambweni i Kenya... ;) ). Sen är ju sommaren inte så rolig när det aldrig blir varmt heller, eller om den bara regnar bort. Men är det lagom sommar, då jäklar! ;)

Men jag skulle aldrig välja bort våren eller hösten heller. Våren är ju bara så härlig när allt blir grönt och blommar och kvällsluften börjar lukta sådär gott. Det gillar jag med att bo här, för efter varje regn blir det vår. Folk säger att vi inte har några årstider här, men åhjo det har vi! Vår flera gånger om året till exempel. :) Höst är det kanske lite sämre med, visst fäller många av träden sina blad, men det blir aldrig höstigt. Förutom när det regnar, då känns det höstigt. ;) Och jag gillar höstrusk ibland. Det är mysigt! Och alla underbara färger i naturen och när luften börjar bli sådär härligt hög och kylig. Ahh...

Nej jag kan inte välja en årstid, det går helt enkelt inte. jag vill ha dem alla. :)

Februari skiljer sig inte mycket från någon annan månad egentligen... Lite mer plugg eftersom jag har deadlines i ena kursen, men annars är det ganska likt alla andra månader...

Det har shoppats lite, det har ätits ute lite, det har gåtts på bio, det har tränats och det har volontärats... Det har ridits alldeles för lite då en vecka blåste bort och en annan regnade bort, men imorn är det jag som gör upp en plan med tränaretamara så att vi får ordning på det här igen. En av höjdpunkterna var dagens all-starmatch i basket- team west vann och Kobe blev All-star MVP *high five på den*! Nu får vi bara hoppas att han spelar lika bra i Lakersmatcherna framöver så att de rycker upp sig inför andra halvan av säsongen...

Förutom mer ridning kommer månaden bjuda på mycket mer plugg och mycket mer träning. Det är ungefär det som står på mitt schema den här veckan, och så sheltern på tisdag såklart. Förhoppningsvis håller sig solen framme så att jag kan strandplugga mer, har insett det fina i den kråksången och fortsätter därför gärna med det. ;)

Det här blir nog ett kort inlägg, för även om det finns mycket jag ångrar så känns det inte helt meningsfullt att sitta här och vältra sig i ångesten som uppstår om man ska börja fundera över allt ångeri. Det jag ångrar mest är ett av mina ex. Vilken sann jubelidiot och det är läskigt hur fort normaliseringsprocesser och manipulation kan gå. Innan man hinner tänka så sitter man fast i något man vet är skit men alldeles för svårt att ta sig ur. Good riddance är det iaf!

Något som är ruskigt skönt att INTE ångra är iaf att jag valde att gå klart min utbildning istället för att hoppa på veterinärutbildningen hösten 09. Ni som följt mig sedan dess vet vilken fruktansvärd ångest det innebar att försöka fundera fram vad jag skulle välja. Visst har jag nångång ibland funderat över om jag valde rätt, men jag har aldrig, inte ens för en sekund, faktiskt ångrat mitt val. Tack o lov. :)

Igår blev det sen sushimiddag med M&M och sen bio för mig och det ena M:et. ;) Min käre bror ville inte se The Fighter och inte heller gå på bio sent och inga av filmerna han ville se gick på en bra tid, så jag och Marie gick helt enkelt och såg den sent så slapp vi honom. ;)

Jag vet egentligen inte vad jag hade för förväntningar på filmen men den överträffade dem i vilket fall. Väldigt bra tycker jag, vilket nog till stor del är Christian Bales förtjänst. Han var verkligen klockren som pundare. Det roliga är att nu när jag funderar över filmen så kan jag inte alls egentligen säga vad som var bra med den, förutom nämnda skådespelarinsatts. Och när jag tänker efter så tycker jag att filmen var ganska kass. Samtidigt som jag inte alls tycker det, utan jag tycker ju att den var riktigt bra. Jag gick ifrån bion mycket nöjd.

Kanske är det för att det är baserat på en sann historia? Biografier är ju intressanta och även om detta inte är en ren biografi såklart så skildrar det ändå något som hänt. När creditsarna rullade så hade de ett litet klipp på Micky Ward och Dicky Eklund, och de verkade väldigt nöjda med filmen iaf, så helt åt helvete kan det ju inte ha varit.

Nåja, jag rekommenderar den iaf. :) Marky Mark och hans nya film får 5 funky bunchsolar från mig. ;)

Jag är sån som vill ha TVn på om jag är hemma, som bakgrundsljud, samtidigt så ser jag inte mycket på TV. Nu när jag bor här ser jag nästan aldrig på TV, men det hindrar mig inte från att ha några favoriter. :)

Jag är en sucker för dåliga realityserier. The Hills ligger självklart allra allra högst på realitylistan och det är sååå tråkigt att det är slut. :(


The Big Bang Theory brukar jag kolla på nätet när jag har tråkigt. I love it! Diggar inte alls Blossom, sämre skådis kan man ju leta efter, dom andra är ju nördar på riktigt, hon är en barnkändis som blev "gammal" och inte fick några fler roller eftersom hon är en kass skådis och nu spelar en nördig och socialt missanpassad tjej. Men jag låter inte det hindra mig. ;) Sheldon och Leonard! <3


Viktigast av allt under veckan är dock Criminal Minds. Jag har älskat det sedan första avsnittet jag såg och det blev snabbt favvon nr 1. Spinoffen hade premiär här i onsdags, svårt att säga något om än, men eftersom en stor del av vanliga CM är deras karaktärer så kommer det nog fortsätta vara bäst. ;) Jag följer nästan hela casten på twitter, Thomas Gibson/ Hotch är nog roligast på hela min twitterlista, förutom Nikki Sixx. ;) Bästa avsnittet ever är nog det när 3 tjejer blir kidnappade och satta i ett rum och efter x antal timmar får en hammare. Blä...

Hur i hela tusans världar ska man lyckas välja ett favoritminne? Jag kan tänka mig att om man gift sig (och fortfarande är lyckligt gift ;) ), fått barn eller liknande så är det kanske inte så svårt. Men för en som är singel och tack o lov barnlös så har man ju hur mycket minnen som helst att välja och vraka bland.

Men istället för ett hästminne, Kenyaminne eller vänminne så tänker jag välja ett väldigt roligt minne, som alltid kommer finnas med mig. Egentligen är det tre minnen som kommer finnas med, men det första var det som började det, så det är det minnet som får bli favoriten. ;)

Jag är som de som känner mig vet ett mycket stort Kentfan. Jag började lyssna på dem samma vår som de släppte sin första skiva och samma år såg jag dem även live för första gången, 13 år gammal. Sedan dess har jag följt dem och de har alltid legat högst på min musiklista. Trummisen har även varit mannen i mitt liv sedan den där gången jag såg dem live för första gången (jag försöker fortfarande förtränga att den jäveln gift sig...). Vid det här laget har jag sett dem live över 20 gånger. De är helt enkelt mina husgudar.


Förr, när jag var runt 15-16 var musik mitt allt, jag var popnördig och gick på mycket spelningar och alla skivsigneringar jag kunde komma över. En kompis kom på den goda idén att be artisterna rita något och inte bara klottra ner sin autograf, det blev personligare så. Det tog jag såklart efter och oftast blev det blommor vi bad om. Blommor är enkla att måla och kräver ingen större fantasi eller 5a i bild.

Kent hade släppt Vapen & Ammunition och skulle signera på Bengans. Kvällen innan hade jag några vänner hemma hos mig och vi pratade om det hela. Jag hade redan fått ett par uppsättningar Kentblommor (med tillhörande småbråk om att Kentaren som satt före den andra i ledet ritade blomman som nästa person tänkt rita...) så ville jag be om något annat men visste inte vad. Just då var en kompis väldigt besatt av snoppar, inte direkt riktiga, utan bilder på snoppar o sånt, hon tyckte det var kul, så hon tyckte att jag skulle be Kent rita snoppar. Det lät ju kul, men jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna med att be om just det, om jag inte hade någon bra vitsig grej. Min bror kom dock på världens bästa anledning till att be om snoppar, så jag försökte peppa igång mig på det.

Det var lång kö utanför Bengans och jag var mer än lovligt nervös, som jag alltid var inför att träffa dem, men den här gången lite extra eftersom jag inte visste om jag skulle våga. Tyvärr såg jag att Markus satt först och han var nog den jag minst trodde skulle rita någon snopp, Harri satt näst som också var ett väldigt osäkert kort, sen Jocke, Sami och Martin, som jag trodde mer på. Jag hade världens beslutsångest hela vägen fram, men när jag väl kom fram och började prata så bestämde jag mig för att jag måste, jag bara måste. :P

Så jag sa helt enkelt "Kan du rita en blomma eller snopp också? Helst en snopp dock..." "ehhh? en snopp?" "ja så att jag kan säga att jag har fått kuk utav Kent"... Markus ser lite chockad men road ut, skrattar till och säger att njae han vet inte om han kan med det med ritar fint en blomma och tipsar om att Martin eller Sami nog är bättre på att dela med sig av sånt... Harri skrattar ganska bra men ritar bara en blomma han med. Jocke undrar vad som är så roligt, så jag tar ett djupt andetag och säger det igen "jo jag vill att ni ska rita snoppar så att jag kan säga att jag har fått kuk utav kent." Ett stort flin dyker upp på hans ansikte och skrattande säger han att "bara för att det var så jävla fyndigt så ska du fan få det" och så ritar han en fin liten snopp. :) Lyckan var total! ;)

Sami håller på att trilla av sin stol för han skrattar så hårt, men ritar varken snopp eller blomma. :( Martin som sitter sist har inte hört och undrar även han vad som är så roligt, jag upprepar mig igen men han vågar inte heller rita något snopp men ritar en fin blomma och skrattar lite han med. Nöjd som fan var jag dock. En snopp hade jag fått, dessutom från Jocke! :D


Jag skrev om det här i min lunardagbok när jag kom hem, och det spred sig kan man säga, med vääääldigt många läsare. Tror det var uppåt 1000, eller om det var mer? Jag var på den tiden stammis på #kent på ircnet också och via de andra personerna där fick jag höra hur berättelsen spridit sig bland kentfolk och att många tyckte att det var en pinsam idiot som gjort en sån grej. Vissa blev tom sura. :D Det var nästan det roligaste med hela grejjen. ;) Kul var också att det spred sig så stort, en syntharkompis till min bror kom på besök från sthlm, när han fick reda på att jag gillade kent skulle han berätta om en sjuk grej han hört om och började berätta. Han trodde inte på att det var mig han pratade om tills jag visade upp mitt snopprydda skivomslag. :)

Sen dess har jag fått två till Kentsnoppar, en utav Martin en myyyyyyycket blöt kväll på releasefest i Stockholm precis innan jag skulle flytta till USA för att plugga. Jag vet inte om han eller jag var fullast, jag tror dock han. När jag först haffade honom tryckte han ett kentplektrum i näven på mig.. Ehh nä inte riktigt vad jag var ute efter... :P Sista var på Tillbaka till samtidensigneringen, då Sami ställde upp och ritade en mycket fin variant. Jocke satt först den gången och skrattade till när jag presenterade mig, han mindes precis och blev lite besviken över att jag inte hade någon ny rolig idé. Martin mindes inte incidenten i sthlm, men jag sa att det var ok, vi var väldigt överförfriskade bägge två...

Pubertalt? Ja absolut! Men vad gör det när man fått sina husgudar att garva som fan och dessutom vet vem man är? ;) Jäkla Markus bara att inte dela med sig...

Hur ofta kan man skriva om hur trött man är på att aldrig få rida ordentligt? :P Ska ta ett snack med tränaren om att vi måste sätta upp fasta tider eller nåt och boka in något extra varje vecka för det här är löjligt... Igår var hon ganska så sen pga livet som kom emellan. Sen var hon tankspridd och tänkte inte på att jag och hennes dotter behövde samma träns, och då gick såklart dottern före och jag fick vänta en kvart extra medan hon plockade ihop ett nytt träns. När jag redan väntat i en timme. Irriterad? Jag? Neeej, inte alls. Insåg också att hon inte skulle hinna ha någon träning med mig och rida själv kändes väl sådär men i vilket fall behövde hästen longeras först.

Så hejhopp hästen kutar iväg när jag släpper ut henne och pinnar på i en jävla trav. Sen börjar explosionerna. Nog för att hon kan bralla rätt rejält men det här var mer än jag varit med om och på ett annat sätt. Man brukar behöva hålla emot ibland och man kan få springa med några steg när man håller emot för att hålla kontrollen men igår släpades jag med i flera meter innan hon slutade dra. Sen rätt som det är går hon rätt upp och balanserar en stund. Och det gör hon ALDRIG.

Så få stopp och få in henne, ta av inspänningarna, kolla så bettet ligger rätt osv, ut på linan igen, då kör hon ner huvudet och draaaaaar i obekväma bockningar... Men jag fick dragit in huvudet på henne tack vare att inspänningarna var borta, så tog vi av all utrustning och lät henne springa själv istället. Och JÄVLAR vad hon sprang... Så vi hoppas att hon inte hade ont utan bara var så sjukt jävla pigg att hon inte kunde hålla sig...

Var så jäkla sur sen. Det hade regnat lite under dagen och har regnat mer idag och ska komma ännu mer regn. Ridbanan var dock ändå perfekt och så kan jag itne rida ändå. Skithäst!!!!!!!!!!!

Kände att jag hade lite ont i armen idag med, armen som hållt i linan. När jag och Marie var på gymmet och det var dags för bicepsträning kände jag det ännu mer. Ajaj. Men det är väl inte så konstigt när man håller emot 750 kg tokig idiothäst? :/

Äntligen något som är lätt att skriva om. ;)

Min absoluta favoritmat är mexmat. Och då menar jag inte det svenskar kallar tacos, iaf inte bara det. ;) Utan jag menar riktig mexmat med ris, bönor o annat gott. Jag gillar det i alla former, godast är såklart den riktigt riktiga från familjerestaurangen här i stan. Deras hummerenchiladas med mango chipotlesås är så god att man äter tills man mår illa... :P Men snabbmatsmex är också gott. Taco Bell är väl inte den största favoriten längre, utan jag betalar hellre några dollar till och åker till Chipotle. Slurp!

Vi bjuder ibland våra vänner här på "tacos", alltså tacos på svenskt vis. De brukar titta lite storögt på det hela och undra hur svenskarna tänkte då. ;) Men gott tycker de såklart att det är. :)

Och det känns lite som att det inte spelar så stor roll vad man äter, så länge guacamole är inblandat. Eller? ;)

Jag har nog för många drömmar att skriva om egentligen. :D Jag är expert på att dagdrömma mig iväg i olika scenarion och har alltid varit, säkert för att undvika verkligheten... Och att jag drömmer om att vinna på lotto så att jag kan ha en härlig hästgård nånstans vid havet i Bohuslän, en fin strandvilla här i södra Cali och kunna resa världen över och se allt vad världen har att erbjuda känns inte superintressant. ;)

Om vi ska ta mer riktiga drömmar, som kanske varierar lite i hur troligt det är att de slår in, så får man kanske en bättre bild av det hela?

Något som inte undgått de som följt min blogg ett tag, eller som känner mig, är att jag drömmer om en egen häst. Den här drömmen är ju inte superlångt borta och det är något jag absolut tror kommer hända förr eller senare. Troligtvis så snart jag vet vilket land jag kommer befinna mig i under en längre period. :P Jag vill ha en snäll häst som är supertrygg ute (och gärna i hoppning också) men som också ska dressyras på, helst upp till högre medelsvår. Ibland känner jag för att skita i ambitionerna och köpa en nordsvensk. Eller en tori. :)

Tar man sig själv på stort allvar om man tycker att några av rubrikerna i den här listan faktiskt tvingar en att verkligen fundera och tänka efter? Just den här rubriken kanske inte tvingade mig till superdupermycket eftertanke för att få något att skriva, men man tänker ju och funderar en del när man spånar på vad man ska skriva.

Jag undviker nog främst tre typer av människor.
Först och främst de som gör mig osäker utan att föra något gott med sig också. Då menar jag såna som får ens dåliga självförtroende att sjunka till botten, men som inte samtidigt är goda vänner som även kan få självförtroendet på topp. Vet ni vad jag menar då? För visst kan man ha vänner som är sådär löjligt bra att man själv känner sig totalt värdelös lite nu och då när man umgås med dem, men de är vänner som också bidrar med allt det goda som vänner faktiskt för med sig. Dom undviker jag inte, utan bara de som inte har den positiva sidan, utan som man bara mår skit av att umgås med eftersom det alltid slutar med att man känner sig som en osäker grå liten mus.

En annan kategori människor jag förösker undvika är de som tar mer energi än de ger, om man ser i ett stort perspektiv. För självklart kan människor i perioder behöva mer energi än vad de klarar av att ge tillbaka, och det är såklart helt ok. Men människor som aldrig ger tillbaka utan bara suger ur en allt man har, de går fetbort. Ibland tar det ett tag innan man märker av att personer i ens närhet är såna, då kan det bli lite jobbigt att hålla sig undan, speciellt om det egentligen inte är något personen gör fel, utan bara att man inte tycker att det funkar att umgås.

Den tredje varianten som jag försöker undvika är egentligen kopplad till de två föregående typerna, i alla fall om man ska se till de personer jag stött på, och det är personer som är väldigt egocentriska på ett osympatiskt sätt. Haha. Går det ihop alls? :D Jag tror att jag menar egocentriska personer med brist på empati. Oempatiska människor skrämmer mig mycket, speciellt de som skiter fullständigt i djur och natur (av någon anledning har jag lättare för att förstå att man skiter fullständigt i de svältande barnen i landet X....). Och eftersom personerna skrämmer mig så känns det ganska logiskt att försöka undvika dem. :)

Min vecka den här veckan har varit ganska händelselös. Men det kanske bara är bra så att man slipper skriva en hel novell? Känner jag mig själv rätt finns det en viss risk för att det blir en hel novell ändå... :D

Veckan har varit lite annorlunda eftersom jag bott hos M&M en stor del av det hela för att komma ifrån byggandet här hemma, vi lägger nytt golv i huset och det är inte jätteskoj att bo på en byggarbetsplats så när det var dags för mitt rum kände jag att nä, jag vill inte. :P

Måndag:
Det enda jag minns är att jag och Marie var rediga och åkte o tränade.

Tisdag:
På förmiddagen var det såklart sheltern som gällde. När jag kom hittade jag inte våran "chef" men däremot några andra volontärer. De var redan ett gäng på valprummet och kattrummet fick vi inte gå in i eftersom de hade praktiskt prov för folk som ansökt om jobb inom animal control. Vi hittade våran chef dock som tyckte att vi kunde ta ut lite hundar. Innan vi hann göra det fick vi dock en förfrågan från en i personalen (som för övrigt är väldigt söt... ;) ) om vi kunde spola utedelen av längorna (spola bort bajs alltså) eftersom all personal förutom en typ är upptagna med de praktiska proven, så det gjorde vi såklart, samtidigt som vi pratade lite med doggarna och gav dom godis. :) Sen började vi plocka ut finingar och busa med dom. Vi var dock lite effektivare och spenderade inte fullt så mycket tid med varje hund som vi brukar, så fler fick vara med.

Några av dom gjorde verkligen ett intryck. En hund som såg ut som nån fågelhundsras var sååå go och glad, men så fort han kom ut från sin kennel så vägrade han röra sig. Svansen långt in mellan benen och bara tvärstopp. Efter några försök fick vi ge upp och helt enkelt låta bli att ta ut honom. En annan var en liten rufsig blandis som var så himla nervös. Fick knappt tag i honom först och sen fick vi bära ut honom för han vågade inte gå i längan mellan alla kennlar stackarn. Väl ute blev han lite gladare men fortfarande lite skraj, så vi tog upp honom istället så fick han en gosstund med en massa godis i mitt knä. Det är skitviktigt att hundarna på sheltern gillar människor, iaf om de ska lyckas få ett nytt hem. Han slappnade iaf av mer och mer och verkade trivas ganska bra på slutet. :) Den sista hunden vi hann med var en apcool liten tax. Släthårig "skäck"variant som jag blivit lite kär i när vi spolade skit och gav godisar, för han var sååå försiktig och söt. Så fort vi tog ut honom blev han stoltast i hela världen, och travade genom byggnaden som om att han ägde stället (ja, jo, det var ju trots allt en tax). Sen var han inte så intresserad av att springa runt o nosa, pissa in revir eller busa, utan han ville sitta i knät o gosa, så det fick han. :) Sen ville han inte få godisar heller, utan han ville stoppa ner sin långa taxnäsa i "godispåsen" och välja själv. :D Oftast dök näsan upp igen med munnen full med 3-4 av de största godisarna han kunde hitta där i, och han valde verkligen omsorgsfullt. :D Snacka om cool hund. :)


På eftermiddagen åkte jag ner till stranden och satte mig och läste. Liiite kyligt kanske pga vinden men ack så underbart ändå! På kvällen åkte jag till M&M och vi käkade nånstans, har för mig att det var då vi åt sushi...

Onsdag:
Började med föreläsning i rovdjurskursen och fortskred sedan när Marie kommit hem med lite shopping. Jag behövde nya Zumbaskor eftersom mina vanliga skor fastnar i golvet för mycket. På kvällen blev det promenix där de bor och så lite häng mest. Och under dagen blev det garanterat lite Super Mario Wiispelande. Det är min och Maries grej. ;)

Torsdag:
En stor del av dagen vegs åt mer mariospelande. :D Sen skulle vi ta tag i oss och gå på Zumbapasset som är på torsdagkvällar, men trots att vi kom dit i god tid så blev vi nr 10 och 11 på reservlistan... När det väl var dags fick Marie plats men inte jag, så vi skippade såklart. Det blev någon typ av middag istället och mer Mario. :D Min käre bror var iväg på hans jobbs andra labb så vi var minsann ensamma hemma och kunde spela så mycket vi ville. ;)

Fredag:
Efter lite Mario skulle jag iväg till stallet men fick mest vända och åka hem eftersom det blåste som fan och vinden dessutom gjort vissa delar av ridbanan till cement... Åkte tillbaka till Marie och fick med henne ut på en timlång promenad längs stranden i Ventura. Underbart väder (blåste inte lika mycket där) och sååå gött att få en massa sol, havslukt och vågbrus i själen. :) Det blev sen lite snabbshopping efter en tröja till mig innan vi mötte upp en vän för middag på ett mexställe. Gott men inte den bästa mexmaten vi ätit. Våran mangomargarita som vi delade på var rejält god dock. :) Till efterrätt slog vi till på frozen yoghurt, sååå mums! Och suprise suprise, på kvällen blev det mer Mario innan jag faktiskt åkte hem.


Lördag:
Äntligen var det dags för stall igen! Började med frukost ute i solen då jag insåg att det var rejält varmt ute så jag såg till att ta med mig mycket vatten. :P Väl i stallet pysslade vi iordning Monet för en sitslektion, först Andy och sen jag. Det gick SÅ mycket bättre än sist, säkert delvis pga att Andy kört först och värmt upp häststackarn åt mig.. ;) Men lite får jag nog tacka mina helskodda ridbyxor för. Illa att det är så.... :P Bra pass där jag fick till många riktigt bra halvhalter. :) Sen hängde jag kvar i stallet rätt länge, pysslandes och pratandes. Fick höra att Kathy, skådisen från DH, tyckte att det var hemskt onödigt att jag skulle flytta hem till Sverige igen, då kände jag mig lite special. ;) Tamara hade tydligen beklagat sig över att jag skulle det. Och dagar som igår undrar jag verkligen vad fan jag ska hem till Sverige och göra... Blev även såklart lite rörd av det hela, hon vill verkligen att jag ska vara kvar...

På kvällen blev det middag och utgång i Ventura med M&M och en till vän. Blev middag och strongbow på Dargan's först innan vi gick till ett annat ställe för drinkar. Blev dock inget hysteriskt och inte heller sent.

Söndag:
Slappardag där jag först sov för länge men sen på eftermiddagen tvingade iväg mig till gymmet där jag körde en timme på löpbandet. Jag hade ett mål om att klara 7 km på en timme (jag springer ju inte så mycket än, utan går mest) och idag blev det 7,2 km. Då höll jag iofs på 62 minuter, men de två sista var cool down och då gick det inte så fort direkt.. Blev rejält svett men inte alldeles alldeles slut, även om joggandet var lite tungt idag... Provade efter tips från en bukekompis om att ladda hem podcaster från P3 Dokumentär och lyssna på. Funkade rätt så bra och det var intressant lyssning. Valde en om Docklands och jisses vad sur jag blev ibland över det hela. Det är helt befängt att ravekulturen blev så hårt motarbetad. JA gå på knarkandet, men att vara emot resten? Va? Man fick höra en del citat från poliser och politiker, det var nästan skrämmande en del av det. En polis som intervjuades som jobbade mycket med det var dock tack o lov jäkligt klok och kunde även erkänna sina fel, att ja de gick för hårt åt i början och att fokus hamnade på helt fel saker. Jag har varit med om en raverazzia i Göteborg, den var ganska städad men det var ju ganska roande att polisen går ut i media och säger att 80% av alla på festen var drogpåverkade, men av de 20 de tog in, som alltså skulle vara de säkra korten, var det bara 2 som lämnade positivt prov... (den enda som faktiskt försökte sälja skit på festen tog de dock inte såklart...) Jag är nöjd ändå med polisen, de kom redan innan festen dragit igång ordentligt vid 23, sen kom de inte tillbaka förrän 7 ändå, så vi fick ändå många timmar roligt. :)
Åh, jag saknar mina ravedagar.

Nu på kvällen var det söndagsmiddag med familj + gästfamilj. Underbart god lax i ugn, kokt potatis och en mumsigt god sås. Slurp! Bärpaj med vaniljsås till efterrätt. Gott eller gott? :)

Lite slapp vecka men ändå rätt så chill om jag får säga det själv... :)

Hoppsan, jag råkade visst misslyckas med att faktiskt ladda upp det här inlägget, så nu blir det en dag för sent och två listinlägg på samma dag igen. Men men. :)

Min handväska är en enda röra. Så har det alltid varit och kommer säkert alltid vara. :)
Av någon anledning samlar jag på mig en massa skräp däri som jag aldrig tar ut, och inte skräp som i riktigt skräp, men saker som jag inte behöver ha där, jag stoppar ner något jag behöver en gång, och sen ligger det kvar... :P

Nåja, min handväska är egentligen inte så jag, den är lite för glad och skrikig för det, men jag gillar den ändå och det var en present från mina föräldrar. De var inne på Betsey Johnssons butik på outleten och så råkade pappa se att denna väskan var på tokrea, nedsatt med 90% ungefär... Och då kostade den ett par hundra från början. Så det är rätt så bra. ;)

Tanken var ju aldrig direkt att jag BARA skulle ha list-inlägg i 30 dagars tid nu, men jag har helt enkelt inte varit hemma på ett par dagar och haft "fullt upp" med annat (läs: främst spelat mario wii). :D Det blir nog lite ändring på det igen nu dock... Dags att sluta fly verkligheten tror jag... :P


Jag har ett syskon, en bror som är två år äldre än mig och som bor här i Cali med sin fru. Jag tror att jag och min bror har en ganska normal syskonrelation, vi har roligt ihop, hittar på dumheter ihop och bråkar som fan då och då. :D Överlag är vi dock rätt så bra vänner tror jag nog.

Jag fick ofta höra att jag var min brors syster, det var så jag blev presenterad för folk, eftersom många visste vem han var. Dels pga ett udda namn han skaffade sig, men också för att hela han var lite udda... ;) Och våran delvis gemensamma bekantskapskrets var stor och spridd över Sverige. Jag vet att jag en gång (jag var över 20 år men vet inte exakt hur gammal) så var det någon som sa tvärt om, att han var min bror, inte att jag var hans syster. Det kändes lite som en seger måste jag säga. ;) Synd att jag inte minns vem det var som sa så... Men den personen tyckte iaf att det stämde bättre så, att han var min bror... Gött! ;)

Man brukar ju mena att det yngre syskonet får rida på det äldre syskonets våg, att den äldre får ta alla fighter med föräldrarna så att vägen redan är banad när det är dags för de yngre syskonen. Så var det säkert i många fall för oss också, men i ett var det precis tvärt om. Jag hade som snart 17åring precis lyckats övertala våra föräldrar att de skulle låta mig pierca tungan som födelsedagspresent. Så fort de lovat det och sagt att det var OK gick han och piercade sin, för då kunde de inte bli sura... Vafan!!! :P Det hela ledde dock till att mamma o pappa faktiskt tom betalade min piercing, så han är helt klart förlåten, brodern...

Haha, det här blir ett kort inlägg. :)
Idag har varit en 100% slappardag här hemma hos M&M fast utan broderM då han är iväg och jobbar annorstädes. Vi gjorde ett försök att åka o träna, men passet var fullbokat och bara en av oss kom med från reservlistan så vi gav bort den andra platsen till hon efter oss. :P Så vi åkte hem o fortsatte slappa...

Första halvan av dagen hade jag på mig pyjamas, andra halvan träningskläder. :P
Det mest fancy för dagen var mina nya adidasskor som jag köpte igår för att ha på Zumba o andra pass, mina vanliga joggingskor är lite terrängaktiga så man fastnar på tok för mycket i golvet med dem...

Det här är ingen enkel rubrik känner jag, för min tro är inte så enkel som att jag är ateist, kristen eller något annat som skulle vara ganska enkelt att bara skriva och så var det solklart sen. Jag tror på en högre makt, men vad den högre makten är vet jag inte. Jag tror på karma, men vet inte när eller hur det går till. Jag tror på energier, men kan inte specificera närmare än så. Det jag vet är att jag hyser respekt för den högre makten.

Ibland vill jag tro på någon naturreligion, fastän jag inte har så mycket kunskap om någon av dem. Men det ligger mig nära till hans att känna att indianerna var något på spåret, dels eftersom jag härstammar från indianer på min mors sida, men kanske mest för att något så otroligt som naturen måste ha något annat inom sig än bara vetenskapens lagar.

Jag har sedan högstadiet tyckt att religion är väldigt intressant, det fortsatte på gymnasiet och efter studenten behövde man ju hitta på något så jag sökte grundkursen i religion på Göteborgs Universitet, som jag gick med en av mina bästa vänner. Där dog en del av mitt intresse dock, första 7,5hp var bibelkunskap, följt av lika många poäng kristendomens histora. Sen kom vi äntligen till världsreligionerna, trodde jag... Första föreläsningen började med ett släpigt och urtrist "Koranen är en viktig bok"... Där rann den sista entusiasmen ur mig tror jag. När jag några år senare skulle plugga i Santa Barbara fick jag tips om en kurs som hette "The gods and Godesses of India" och handlade alltså om hinduismen, med fokus på "gudarna". En otroligt bra professor och lika bra TAs väckte mitt intresse igen och både min professor och min TA uppskattade min medverkan på kursen- inte illa. :)

Jag tror, förutom att jag inte vet vad jag tror, att alla som tror på en högre makt egentligen tror på samma högre makt. Såsom många religioner faktiskt säger att det är. Jag tror inte på att det är religion i sig som skapar krig, utan maktgalna människor som vill ha något att skylla på. Jag tror inte att någon Gud anser att fundamentalism är det enda rätta, eller att fanatiker gör rätt. Jag tror att Gud älskar alla och skiter fullständigt i om man bär slöja, tror på Jesus, mediterar eller inte. Jag tror att religion är väldigt viktigt för väldigt många, att det fyller ett tomrum som är otroligt svårt att fylla med något annat. Att det ger en tröst i en värld och ett liv som kan vara alldeles för svårt att förstå sig på och finna mening i annars.

Något jag inte vet om jag tror, men som jag absolut hoppas på, är att de evigt gröna ängarna finns och att jag där får träffa alla mina älskade fyrbenta vänner igen.

Det här kommer en dag sent, eftersom jag ville vara hemma när jag skrev så att jag kunde lägga till egna bilder, men jag var knappt hemma alls igår så det blev inte så. Och sen när jag inte var hemma nu heller och inte varit på hela dagen så tänkte jag skitsamma med bilden, sen kom jag på ett helt annat ögonblick som nog passar bättre. :)

Det är ett ögonblick från Kenya, ett ögonblick inne i en händelse som var helt otrolig och en av de häftigaste upplevelserna jag varit med om. Självaste ögonblicket var nästan överväldigande och något jag aldrig någonsin kommer glömma. Det var så många känslor inblandade just då, men den totala lättnaden som ögonblicket förde med sig var nog den starkaste.

Det var första natten i Masai Mara, några i gänget hade kommit dagen innan oss och därför sovit en natt redan, men vi var ganska färska på campet. Campet låg i skogen vid floden, stället som Jens sagt var farligast i hela Masai Mara, så vi var nog lite nervösa redan innan, trots hans lugnande ord. :) Jag hade satt upp mitt tält ganska så i mitten av campet med min öppning precis vid Emmas så att vi kunde väcka varandra om vi behövde kissa mitt i natten och inte ville gå själva.

Som vanligt på ett nytt ställe sov jag inte helt hundra, ovan vid ljuden och allt vad det är. Ljuden var mycket flodhästarnas brummande "skratt", men även prassel och annat såklart, vi var ju ändå i skogen. Vi visste att hyenor vart på besök i campet natten innan men tänkte inte så mycket mer på det, hyenor är inget man är rädd för. Mitt i natten nångång vaknade jag, och som jag senare förstod nästan alla andra också, av ett ljud som gav mig kalla kårar. Det lät som en katt som skriker, ni vet som vanliga huskatter, det där långdragna wooooaaaaaaaoooooooowww typ.. Klarvaken på en millisekund var man, och hjärtat pumpade både så hårt och fort det kunde ganska omgående, för det slutade inte med ett skrik, utan det kom fler, och de kom från olika håll.

Hjärnan började bulta ikapp med hjärtat och man försökte tänka logiskt mellan alla tankar om "kommer jag att dö nu?". :P Okej, det låter som en katt, vad finns det för katter här? Leoparder bor i skogen vid floden, därför är det farligt här, men det är många katter som skriker och leoparder lever solitärt, så det är nog inte leoparder, men om det är leoparder kommer jag inte kunna strypa dom fastän Jens säger att man ska göra det. Vad finns det för andra katter? Geparder är inte farliga, det är nog inte geparder. Lejon? Lejon bor det många av i Masai Mara... Men lejon har vi ju hört? Lejon låter väl inte så? Eller? Vad är det som låter? Varför skriker dom? Vad fan är det??? Under tiden hör jag Emma dra i sin dragkedja på sitt tält men jag var så jäkla paralyserad av skräck att jag inte vågade säga åt henne att ge fan i det och låta bli att röra sig. Jag ville ropa och fråga om någon annan vaken visste vad det var som lät men vågade inte, jag fick liksom inte fram något. Jag kan ärligt säga att jag verkligen var livrädd.

Och mitt när paniken verkligen började komma på riktigt så skedde det som är ögonblicket. "Kattdjuren" började skratta.

Precis exakt i det ögonblicket så förstod jag att det inte var några kattdjur som var ute efter att äta upp oss, utan att det var en flock hyenor som bestämt sig för att komma tillbaka och se om de kunde hitta mer mat. Vilket såklart var helt logiskt med tanke på att de fått ett byte (alltså våran mat) natten innan. Jag tänkte bara inte på det innan, och visste inte att de skrek som katter såklart. När jag visste att det var hyenor så började logiken köra igång i hjärnan istället för rädslan, pulsen började gå ner och jag vågade säga åt Emma att stänga igen sitt tält igen. ;)

Efter det kan jag säga att flodhästarnas grymtningar inte alls kändes läskiga, utan väldigt rofyllda, och liksom vaggade mig tillbaka till sömns... :) Såhär i efterhand är jag väldigt väldigt tacksam över att ha fått vara med om det här, helt klart en av de absolut häftigaste upplevelserna man kan vara med om. Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag faktiskt på riktigt, live, skulle höra hyenor skratta. Helt klart värdigt platsen som ett ögonblick på den här listan. ;)

Det finns såklart mycket som gör mig glad. Att skriva om allt går inte och inte heller kunde jag välja en utav alla. Så istället kommer ett gäng bilder på olika saker som gör mig glad. :)

Vilken superspännande dag jag haft idag, en sån tur att jag får skriva om just den! ;)

Dagen började bra eftersom jag fick ta sovmorgon. Sovmorgon är (nästan) det bästa jag vet. Jag hatar att behöva gå upp tidigt, eller att ens behöva gå upp en specifik tid. Jag blir superstressad av att väckas av en klocka och mår inte bra av att alltid gå upp tidigt. Och med tidigt menar jag allt före 9, helst 10. Detta beror säkert åtminstone delvis på att jag inte sover som man ska och enda tiderna jag får någon vettig sömn är från efter 5-6 nångång. Ska man då upp tex 8 så blir det inte många timmars sömn inte..

Nog om det! Sovmorgonen idag innebar att jag sov till efter 10 vilket var dunderskönt. Vaknade till några gånger men inte så att jag inte kunde somna om. Låg sen o slappade i sängen med datorn och bara njöt av slappandet. :) Och där låg jag i några timmar med undantag för när jag hämtade frukost/lunch. Gött! :)

Sen fick jag nog på slapperiet och åkte till gymmet. Har haft ett par alldeles på tok för grisiga dagar matmässigt, och jag försöker ju få till 4 träningspass på gymmet i veckan minst, så det var bara o göra, och det tog inte ens emot att göra det faktiskt. ;) Tänkte att eftermiddagen nog blir perfa, brukar ju vara lite folk då men extra lite idag tänkte jag då det vart Super Bowl Sunday idag = i princip hela USA sitter inne och kollar på football. :D

Rätt hade jag också, parkeringen utanför var nästan läskigt tom och vi var kanske, inklusive personalen, 15 pers där inne. :D Jag såg dock matchen under tiden jag var där på en av deras skärmar, tröttnar fort på att bara lyssna på musik när jag springer/går på bandet så att få lite variation där med spel/reklam kändes värt att prova. ;) Fungerade riktigt bra också. Blev en timme totalt med 20 min jogg och totalt avverkade jag 7 km. Kändes riktigt bra när jag blivit varm så att träningsvärken som sitter i från sitsträningen i fredags inte kändes så brutal... ;)

Under tiden som jag sprang fick jag sms från Marie som frågade om jag ville med på bio, så det blev till att skynda sig lite efteråt för att hinna med. En snabb burrito på Chipotle först och sen Tron- Legacy. Jag har inte sett första Tronfilmen men fick en mycket snabb genomgång av vad det hela handlade om. Lite småseg var filmen men ändå helt OK. Lite läskigt att se Jeff Bridges vara ung. :D

Nu på kvällskvisten har jag vart redig och betat av min plugglista som blir allt längre. :P Insåg dock att jag kanske inte kan gå klart rovdjurskursen jag läser pga kurslit jag inte kan få tag i, men mailade kursansvarig så vi får se vad han säger... Blir säkert bra... :P

Spännande dag va?
Kan tillägga att det vart rätt så rejält varmt idag också, har fått ha på takfläkten hela dagen. Och när jag kom ut från gymmet kändes det extra varmt. Och där i solen var det det när jag såg vad tempen i bilen stod på. Det gick ner 4 grader innan jag kom hem, ändå helt ok för att vara början på februari, eller vad säger ni där hemma i Sverige? Den här bilden är till er... ;)

Jag är en sån person som tycker att det är asballt med kändisar. Inte så att jag blir alldeles tokig om jag ser en, jag har tex stått precis brevid Martin Gore, som enligt mig är ett musikaliskt geni och som jag beundrar mer än de flesta andra jag beundrar, utan att göra annat än att tjuvlyssna på hans telefonsamtal samt kolla hans bagagetaggar efter vilket flyg han skulle med (samma som mitt, så jag tog ett paparazzikort senare). Jag tycker inte heller att man är värd mer bara för att man är kändis, vissa är värda mer än vanliga dödliga, men det är för att de är briljanta på ett eller annat vis. ;) Och coolt med kändisar tycker jag att det är.

Så jag har tyckt att det varit lite ballt att jag rider för samma tränare som Kathy Joosten, i Sverige kanske mest känd som Mrs McCluskey i Desperate Housewives, men som på andra håll kanske är mest känd som presidentens sekreterare i West Wing. Jag har väntat på att få träffa henne, för hon är ju ändå känd på riktigt. Och idag fick jag äntligen chansen. ;)

Tamaras dotter skulle ha sitt födelsedagskalas och Kathy hade upplåtit sitt hus till det, då hon bor lite käckt med "sjötomt" (jag använder "" eftersom den sk sjön är anlagd, men ändå rätt stor och alla som bor där har egna bryggor och båtar o skit). Så först hjälpte jag till att köra dit grejjer så att T skulle slippa åka flera vändor. Var faktiskt lite pirrig för det är nog den mest kända kändisen jag faktiskt träffat PÅ RIKTIGT så att säga. Och hon var precis så chill som Tamara alltid sagt. Haha. :D

Rejält cool tant som är totalt obrydd om det mesta, är en sann djurvän och är rapp i käften. :) Jag fick innan jag åkte hem för att byta om till partyoutfiten 3 DH-vattenflaskor signerade, samt ett par kort med hennes två Emmystatyetter. Haha.. :D Innan kvällen sen var slut passade jag på att ta ett par till Emmybilder. Det är bara lite för coolt för att jag ska kunna låta bli. Alldeles äkta Emmystatyetter liksom. Nu är det bara o hoppas att hon vinner en Oscar nångång så man kan få ett kort med en sån också.. ;)

En av vattenflaskorna ;)

Ehh... Ja... Jag bjuder på denna! ;)

Smycket som nog betyder mest för mig är inget gammalt arvegods jag fått från min mormors mor, något fint jag fick från min döda farfar som jag aldrig lärde känna och är nog dessutom det billigaste smycket jag har.

Det är ett halsband jag köpte i Mombasa i Kenya när vi hade lite tid i old town där ett par gator är fulla av souvenirbutiker där allt var tokigt billigt. Jag kan säga att jag ångrar lite att jag inte köpte mer, men det var fortfarande halva resan kvar och man visste inte hur mycket man ville proppa ner i väskan riktigt än, eller vad för shopping som återstod..

Halsbanden kostade 50 shilling styck (dvs ca 5 kronor), så jag köpte ett gäng. Bland annat det här, som jag fastnade för så fort jag såg det. Det har blivit min favorit och det Kenyahalsbandet jag använder mest (jag har en hel hög olika). Det betyder mycket för mig av flera anledningar. Dels så påminner det mig om vad jag vill med mitt liv- göra någon typ av nytta inom bevarandebiologin. Något som aldrig låter mig glömma vad som är viktigt, enligt mig.

Den inte lika "djupa" men nog ännu viktigare betydelsen är dock att det helt enkelt är en påminnelse om hur underbart underbart det var där nere i Kenya. Speciellt andra halvan, som egentligen påbörjades där i Mombasa. Jag hade i stort sett blivit kvitt mina malaronebiverkningar och dagen efter var vi hos läkarn och fick lite vettig medicin så att vi kunde bli kvitt våra elaka besökare i magen. Resten av resan var ganska tuff, med tältning, värme och allt vad det var. Men också nog den bästa tiden i mitt liv. Flera av dagarna och upplevelserna som följde var verkligen de bästa av de bästa.

Hahaha.. ATTANS att jag inte hade kollat vad som var dagens rubrik i listan innan jag åt det jag åt idag. För jäklarns vad jag svullade på kvällen!!! Dessutom har jag ju inga bilder, vilket inte är så skoj. ;)

Min frukost var iaf min standardfrukost, dvs en mugg Oboy (jo riktigt oboy medsläpad från Sverige :) ) och en rostad bagel med philadelphia och hallonmarmelad. MUMS! Lunchen blev en snabb liten tallrik med raisin bran blandat med cheerios och en skivad banan över. So far so good...

Sen blev det lite sämre. :P
Min bror och några vänner kör nördrollspel på fredagkvällarna, jag hade ingen lust att sitta hemma så jag åkte dit. Där bjöds det inte bara på pizza utan även på cupcakes, chips, ostbågar, cola, öl och säkert något mer som jag glömt... Jag började bra med att bara ta två pizzaslices som dessutom inte var så stora... Synd att jag inte stannade där... ;)

Nåja. Jag har ju både ridit sitsträning, städat lite på gården OCH tränat på gymmet idag. Men imorn är det födelsedagskalas för Tamaras dotter, så maten blir nog inte mycket bättre då känner jag på mig... Hoppsan.. Jaja.. Jag skriver inte mer nu så kan vi glömma det hela istället, känns som en bättre idé. ;)

Jag kommer ha ONT imorn kan jag lova!!!

Igår red jag äntligen ett westernpass på finaste Dreamy igen. Tamara gick runt o fixade och donade på gården så jag red själv och jag måste säga att jag är ganska nöjd med min insatts. Började med att promenera runt och spänna gjorden ett hål i taget eftersom hon är lite känslig, fick nästan släpa runt henne och hon verkade inte överdrivet upphetsad över att få bli riden. :P Satt upp och genast vaknade hon till liv och ville helst bara springa och inte alls skritta. Men när jag började jogga så var hon SÅ fin och lyhörd, T kom ut precis och sken upp när hon såg sin fina häst. :)

När vi dock skulle jobba lite mer och inte bara jogga runt tog hon till sitt favvoknep- springa ifrån arbete- så det blev en hel del halter. Efter ett tag hade det blivit bättre så då var det bara att börja galoppera, självklart ville hon bara rusa men det var ändå helt ok. När vi kört en del i bägge varv började jag köra 8-volten med trav i voltbytet och så ny galopp i nya varvet. Efter en stund lossnade hon helt, fick till en riktigt bra lope och gjorde allt själv. Hon började andas i takt och frustade massor. :) Och tänk att travarbetet efter det blev myyycket bättre än det innan hon fick ur sig energin!

Dock inser jag återigen hur handikappad jag blir när jag inte får ha mina tyglar och min "ram" för mina händer. OCh jag har verkligen dålig kroppskontroll, iaf åt ena hållet. Men men.. Dreamy var nöjd ändå, och Tamara hade sett lite småsnuttar och slutet då hon kom ut med Monet då, och sa lite senare att "jo, det såg ganska fantastiskt ut idag, Dreamy behövde det där". Kul att höra. :) Och Drömmen var så nöjd så nöjd efter passet. Och trött! Stod med näsan i backen nästan när jag tog av henne och borstade. :)

Men som sagt, hon såg inte superupphetsad ut före passet... ;)

 

Idag föreslog Tamara det som jag tänkt ett tag men inte riktigt velat föreslå själv. ;) Ett sitspass på lina. Huga! Monet har ju stor gång så det är inte helt enkelt som det är, lägg då till hala ridbyxor, inga stigbyglar och inga tyglar att hänga i så blir det ännu svårare. ;)

Fick inte till det särskilt bra alls i början, men i takt med att hon mjukade upp sig blev det bättre och bättre och tillslut hade jag lyckats få fram en fin härlig gungig trav som jag kunde reglera hjälpligt. Fick till bra halvhalter tillslut i bägge varv och bra övergångar trav-skritt-trav så helt klart ett bra pass! Men HJÄLP vad jag kommer ha träningsvärk imorn! Jisses säger jag bara... Men det får väl vara värt det... Får bli några fler sitsträningar i kombination med western på Dreamy så ska jag nog få liiiiite kontroll på min stackars kropp ändå... Hoppas jag... :P

Tanken var aldrig att jag BARA skulle blogga om den här listan, men nu har det blivit så i ett par dagar. Fullt ös var det igår, idag skyller jag på att min powernap efter stallet blev lite lång. ;)

Mitt älsklingsdjur är inte bara ett, utan två, och de heter Justice och Striking Distance, eller Glenn och Roland som de är mer kända som. :)


Jag har ju alltid älskat djur och trivts med att ha djur runt mig. När jag var barn hade jag en kanin men efter honom blev det inga fler egna djur. Mest för att ingen annan i familjen ville ha. När jag bestämde mig för att flytta med min dåvarande pojkvän till Sigtuna när han fick jobb som skulle ha sin bas på Arlanda så tyckte jag dock att det var dags. Jag var ensam mycket där uppe eftersom pojkvännen istället jobbade från Köpenhamn och i en stor 3a blir det lite väl ensamt! Efter lite funderande fastnade jag för marsvin och efter lite letande hittade jag två grabbar som verkade passa. Så en snöig sen oktoberdag åkte jag till Kallhäll och hämtade upp mina små grisar. :)

Roland var lite drygt ett och hade gått lite i avel, medan Glenn bara var drygt 8 veckor och hade precis flyttat från mamma och syskon. Och åh vad mycket mindre ensamt det blev så fort de var med mig där i vardagsrummet. :) De är ganska så personliga mina två grabbar, Roland är en mycket bestämd herre som vet precis vad han vill. Glenn är lite försiktigare men ändå jäkligt smart. Ibland. :)

Jag kommer aldrig glömma när Roland rymde ur sin "hage" utanför buren där i lägenheten i Sigtuna, jag lyssnade för att se om jag kunde höra vart han var och tyckte jag hörde något från sovrummet, och jorå, han var på upptäcktsfärd han! :) Han är så jäkla söt när han tultar runt och ska kolla in precis allt, gå in i varenda vrå och nosa på allt. En tuff liten gris helt klart.


Dom är ganska så beresta mina små djur. När jag bodde i Sigtuna fick de ibland bo hos min vän Daniel när jag skulle iväg och ibland fick de följa med när jag skulle ner till Göteborg. Sen har de bott hos Sandra några gånger när jag vart i USA och när jag flyttade till Skara fick de börja veckopendla med mig. De bodde hos de nuvarande fosterföräldrarna när jag var på skidresa, men i deras skaralägenhet, och hos andra Skarakompisar när vi var på studieresa till Skåne i några dagar. När jag var i Kenya var dom på marsvinshotell och nu bor dom hos fosterföräldrarna. Inte illa för två små kottar inte. :)

Jag saknar dom massor och längtar verkligen efter dom. Samtidigt som det är lite krångel såklart, det är inte helt lätt att bo i en etta med två marsvin tex, korridorsrum är inte riktigt att tänka på heller. Vilket kan vara dumt när man ska flytta till studentstäder (när jag skaffade dem var planen att bo kvar där uppe i ganska många år... livet skiter sig ibland!!!). Dessutom är jag allergisk mot hö och Glenn har en vana att dricka väldigt högljutt väldigt länge nångång mitt i natten... :P


Men han är förlåten när han sen springer rejserrundor på vardagsrumsmattan och hoppar, bockar och far som en liten dåre, bara för att han är så himla lycklig. :) En annan favvo är när Roland tufft går fram till burgallret för att hälsa på fosterföräldrarnas hundar. :D Eller när han gick in under julgranen och halkade runt på alla paket för att komma åt lite grankvistar som var så gott så gott. :)

Galet upptagen dag idag! Först föreläsning på morgonen, som drog över på tiden med en timme, men var så intressant att jag inte ville lämna och kolla inspelningen senare. Sen duscha o fixa innan det bar iväg för att köra kära Tamara till verkstaden inne i the valley så hon kunde hämta sin bil. Sen möta upp Marie på mallen för lite shopping. Iväg på middag med henne och min far och sen spela lite Mario för att försöka klara alla banor på riktigt så att jag kan klara värld 9. Puh! Just det, hann med o tvätta ett lass ikväll också! :P

Men det är dag två i ungefär 40 minuter till just precis nu, så det är dags att jag skriver om min första kärlek.
Man skulle kunna skriva något klyschigt om att skogen var min första kärlek, den underbara ponnyn Micke eller varför inte min älskade kanin Micki? NKOTB skulle också kunna gå som min första kärlek då de nog var mina första riktigt riktigt stora idoler.

Att skriva om sin första människokärlek känns såhär när man funderar på att faktiskt skriva om det, väldigt privat. Vilket är jättekonstigt med tanke på vad annat jag skrivit om mig själv och mitt liv i den här bloggen. Sen känns det kanske lite ointressant att skriva om sin första barndomskärlek, en av bästa vännerna som man bestämde sig för att man skulle gifta sig med, fastän man var sådär 5 år gammal. För vem vill läsa om hur vi lekte i skogen och plockade gigantiska mängder harsyra och dukade upp till "romantisk middag" (bestående av nämnda harsyra) åt våra äldre syskon, som för övrigt också skulle gifta sig. :P Synd förresten att jag inte gift mig med honom, han har lyckats väldigt gott med sitt liv och att ha råd med häst hade inte varit några som helst bekymmer. ;)

Funderade ett tag på att skriva om min första "riktiga" kärlek, men jag vet inte vem det är. :D Vad räknas egentligen som riktig kärlek? Nä jag vet inte.. Kanske är det skogen jag borde skriva om? Den som kantar alla mina barndomsminnen, den jag spenderat mer timmar i än jag någonsin kan räkna. Den som varit min lekplats, min meditationsplats, min tröst, min energipåfyllare, min trygghet. Där jag gått runt och lyssnat på naturen i sol som regn, värme som kyla. Som alltid välkomnade mig oavsett om det var sommar, höst, vinter eller vår. Där jag kunde vara mig själv, alltid och till 100%.

Åh vad jag saknar min skog!

Så idag är det första februari och jag ska skriva mitt första inlägg i den där blogglistan. För de flesta som läser kommer det dock ha blivit minst den 2e men jag får nog gå efter min tid. ;) Har inte alls hunnit skriva innan idag ändå, har gått i ett! Jag har fått för mig att mina få regelbundna läsare faktiskt känner mig personligen, och därför vet en hel del om mig. Men jag vet ju faktiskt inte vilja som regelbundet läser förutom ett par stycken, och tack o lov har jag större antal besökare än så! :D

Så ja, skriva om mig var det ja. Jag hoppas att jag tar upp sånt som kanske inte alla vet. :)
Jag föddes i en liten förort i New Jersey, alldeles utanför NYC och Manhattan. Där bodde jag dock inte länge innan vi flyttade till Sverige igen. Även om det var väldigt nära att vi flyttade tillbaka till NJ innan jag ens börjat skolan så blev vi kvar i Sverige. Jag växte upp i en förort sydväst om Göteborg och levde i en ganska så trevlig och skyddad värld.

Djur och natur har alltid varit mina stora intressen och de flesta "lekminnen" jag har från när jag var barn är från skogen. Vi rände alltid i skogen, byggde kojor eller bara gick runt på upptäcksfärd. Åh så underbart det var. :) Jag och min bästis Lina hade en hemlig koja som jag rymde till med min kanin när min mor hotat med att sälja honom eftersom jag inte gjort något som jag skulle. Hon visste inte var den kojan var, och jag var där länge, tills min bror kom och sa att mamsen var superorolig och hade gått till grannarna för att se om de sett mig och funderade på att ringa polisen. Då gick jag hem och mamma hotade aldrig mer med att sälja min älskade kanin. Haha. Mission accomplished! :D Det roliga är att kojan låg nästan alldeles intill huset, men var ganska väl gömd uppe på "indianberget". Moahahah! :D


Att skriva att jag alltid älskat hästar känns överflödigt, det har ni nog redan förstått ni som läser min blogg. ;) Andra intressen jag haft är handboll- jag spelade i 6 år, från första klass till 6e klass då jag slutade pga en hemskt trist tränare som tog bort all glädje ur det hela. En del dans har det blivit också i olika omgångar, lite scouter och spelade instrument och tyckte om att sjunga i körer. Musik har alltid varit en stor och viktig del i mitt liv.

Hela min uppväxt har såklart präglats av att vara dubbel medborgare med föräldrar från två olika länder och två olika kulturer. Vi har alltid firat jul två dagar i rad, haft halloweenfester redan innan det blev popis i Sverige och jag har bara sett en endaste Disneyklassiker på svenska (Sköntheten och Odjuret, följde med en kompis på bio och såg den, dock hade jag redan sett den ett halvår tidigare i USA... ;) ).

På gymnasiet gick jag en blandning mellan samhäll och humanistisk, men när jag påbörjade mitt 3e latinska språk i 3an insåg jag att det var lite väl förvirrande då jag började svara på franska på italienskan och plötsligt bara kunde räkna till 10 på spanska... Hmmm... Spanskan var dessutom sist på måndagar och först på torsdagar, bägge långa dagar, och då jag läste för många poäng var det ett enkelt val att hoppa av.

Om vi ska återgå till musiken så är jag en riktig allätare. Och förutom husgudarna Kent har jag snöat in på olika stilar i olika perioder av mitt liv, på högstadiet var det främst nördpop, sen blev det lite skate inblandat, lite synth, samtidigt som jag hela tiden lyssnade på allt möjligt. Sen gjorde jag en rejäl omvändning och tog en heldykning i mitt omtyckte för techno och blev rejvare på heltid, buffaloskor o allt. ;) Det roligaste var nog dock att gå på synthfesterna så, innan currysarna började bli vanliga så kunde det alltid reta någon. Jag tog tom mitt användarnamn som jag har lite överallt på internet, tex den här bloggen, efter mina syntharvännerns skällsord för rejvare- lasertomte. ;) 


Mellan gymnasiet och SLUpluggandet gjorde jag lite allt möjligt, tyvärr var en stor del av den tiden vigd åt dåligt mående som satte käppar i hjulet för produktivitet. Bortsett från lite annat plugg, som tex hästskötaråret på Dingle och en kortare flytt till Stockholm med dåvarande pojkvännen. Och även om året innhöll mycket ångest så innehöll dom även mycket roligt. Ojojoj. Festerna! Såna galna fester! :) Så även om jag i sämre stunder håller på att gå under av ångesten över att ha slösat 7 år av mitt liv, så inser jag under lite bättre stunder att de åren inte alls är bortslösade, inte ens de 3 som är kvar om man räknar bort tiden då jag gjorde vettigheter.

Sen 2007 har dock mitt liv varit på väg åt ett och samma håll, exakt vilket håll det är vet jag dock inte. Jag började plugga något som oftast känns vettigt och på den vägen är jag fortfarande. Jag insåg att det var dags att sluta ha ångest över att jag måste "bli" något statusyrke som drar in pengar och tänkte att jag pluggar det jag brinner för så får jag sedan se till att skaffa mig ett ordentligt yrke sen. Om jag lyckas eller inte får framtiden utvisa.


Att jag nu bor i USA, närmare bestämt i Camarillo, en liten stad strax utanför L.A. County har nog de flesta koll på som läser. Liksom vad jag gör om dagarna, för det är ju det jag skriver om, så det skippar jag nu.

Det här inlägget blev inte alls som jag först tänkt. Men fingrarna lät det flöda så jag tänkte att äh, det får bli som det blir! Det var en sammanfattning om livet som gjort mig till mig.

Imorgon är det dags för animal sheltern igen. Jag kollar deras hemsida minst en gång per dag. Och den här lilla krabaten gör verkligen sitt bästa med att försöka övertala mig om att hon ska få följa med mig hem nästa gång jag är där.